När man som barn körde omkull med cykeln på en grusväg, ådrog man sig ofta ett stort skrubbsår på knäet. Såret blödde ymnigt och blodet blandades med smutsen och gruskornen från vägen. Det var nödvändigt att uppsöka mamman, som tvättade såret rent med en bomullstuss indränkt i tvättsprit. Det sved och var mycket smärtsamt, men man visste att proceduren var oundviklig och nödvändig. Man var tvungen att överlämna sig helt till modern, med fullständig tillit.
Att fylla jämna år, 40, 50 eller 60 år är precis som att tillfogas ett sådant skrubbsår på ett knä. Såret måste tas om hand och rengöras. Det görs av vänner, släktingar och arbetskamrater på ett födelsedagskalas, som är oundvikligt och nödvändigt. Själva tvättningsproceduren består av olika högtidstal där man skrattar åt jubilarens egenheter, gamla misstag och situationer då hon verkligen gjort bort sig.
Varje historia som berättas och som får gästerna att skratta, gör att såret rensas från sitt tragiska innehåll; vetskapen om livets korthet och förgänglighet.
När så de komiska talen är avverkade börjar såret sköljas och tvättas rent med positiva omdömen, uppskattande ord och tröstande utsagor. Födelsedagskalaset startar därigenom läkningsprocessen och redan någon vecka senare börjar såret läka ihop och fyllas igen med den skorpa, som man absolut inte får peta i, trots att man så gärna vill. Någon månad senare återstår bara ett litet ärr, som fortsättningsvis alltid kommer att påminna om den ålder som man uppnått.
Det är mycket olyckligt och farligt att smita från sin födelsedag. Många försöker komma ifrån tvättspriten i såret och åker utomlands som om ingenting har hänt. Ett sådant sår läker inte och det finns stor risk att baciller kapslas in och skapar en böld, en svårbehandlad infektion som kallas åldersnoja. Bölden finns ständigt där och ömmar och påminner om livets förgänglighet. Något är ofullbordat och rädslan för åldrandet accelererar.
I ett sådant läge finns inget annat att göra än att vänta i 10 år, till nästa gång man fyller jämt. Då rivs såret upp igen och man får en ny möjlighet. Det gäller då att bjuda hem så många gäster som möjligt och ha ett riktigt stort födelsedagskalas, stort som om man fyllde dubbelt. Vänner, släktingar och arbetskamrater kommer då att se till att det svider rejält.
Men det är det värt.
Rädslan för tidens gång kommer att läkas, och bara efterlämna ett litet, men ständigt synligt ärr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hm. Det där tål att tänka på.
Tur att jag tvättade (s-)åren med sprit redan ett halvår innan så att jag kunde dra utomlands och vara i fred när det verkligen hände.
Jag har inte tänkt att det kan ha varit så att jag varit rädd för åldrandet. Och inte vill jag känna efter om det är så men ett litet ärr vore allt trevligt. Jag måste nog ställa till fest nästa jämna för väntar jag ytterligare till den nästa, ja då kan det vara för sent. Nu fick jag mycket att tänka på.
klimakteriehäxan: ja,det tål det.
maja: men går det att tvätta ett sår som ännu inte uppstått?
anonym: Låter som du undvikit ett firande....Bra idé att ta nästa chans.
Ja, jag har verkligen undvikit många firande, jämna och ojämna.
Jag tror visst att man kan hela sina sår genom att resa bort. Men man ska göra en resa som inte liknar nån annan semesterresa. Så att man känner att det är min födelsedagsresa.
Skicka en kommentar