Jonas Gardell skriver i sin bok ”Gud” att Jahve uppenbarade sig vid berget Sinai i öknen söder om Kanaan. Gud visade sig med åska, dunder och blixtar. Och folket blev vettskrämda och bad att Moses skulle tala med honom. ”Låt inte Gud tala direkt med oss, då kommer vi alla att dö” skrek människorna.
Och Moses gick ensam upp på berget och talade med Gud.
Det var då det uppstod en spricka mellan Gud och människa.
Denna spricka finns kvar än idag. Gud är å ena sidan så helig att vi inte kan närma oss honom, å andra sidan är Gud den enskilda människans Gud som hjälper oss när vi behöver.
Ur denna motsättning har prästerskapet uppstått.
Prästerna tolkar Guds budskap åt oss andra. Varje religion, församling eller sekt behöver därför ledare som står på podiet, som predikar och som uttalar och uttolkar Guds ord, för oss andra. Många gånger har dessa predikanter haft uppenbarelser och möten med Gud, som de kan berätta om.
Så har det varit sedan Moses gick ensam upp på berget.
Jag tycker att vi skall sluta att överlåta sanningen om Gud till präster, predikanter och religiösa ledare. Det är dags för oss alla att själva promenera upp på berget och titta efter. Är han så farlig som det verkade på berget Sinai när det åskade och blixtrade?
Fanns han överhuvudtaget där, eller hittade Moses på alltihop?
Gud var kanske inte ens en skäggig, gammal man som flög omkring i rök och eld, utan själva tillståndet som Moses befann sig. Det tillståndet som uppstår hos oss människor om vi har sinnesron och det stora modet att njuta av ett riktigt kraftigt åskväder.
Ett riktigt åskväder ger oss lätt en förståelse för hur små vi människor egentligen är i förhållande till naturens krafter. Och då gäller det att vi kan hålla ihop, vi mänskor, och inte dräper varandra i onödan. Kanske förstod Moses det när han såg det häftiga skådespelet på himlen och bestämde sig för att skriva ner några förhållningsregler.
Det var klokt tänkt.
5 kommentarer:
Berget i sig står stadigt, fast förankrat och är orubbligt. Även vid ett kraftigt åskväder står det där. Jag tänker att Moses fick ta del av den kraften och den kan vi också få om vi går upp på berget, ensam, och möter det med stor respekt. Och efter en stunds meditation kommer sinnesron till oss. Åskvädret kan ytterliga förstärka vår sinnesro under förutsättning att vi även möter det med stor respekt och utan rädsla.
Det är farligt att endast lyssna till en tolkning eller en översättning. Men det är precis vad vi gjort historien rätt igenom tills vi lärde oss läsa och därmed kunde tolka skrifterna själva. Det fick frikyrkorna att födas och tolkningarna att bli lika många som läsarna. Bra eller dåligt?
Bra för att vi törs lyssna på våra egna uppenbarelser? dåligt för att förvirringen lätt kan knacka på?
anonymous: Håller med, vi behöver gå upp på berget ensam, och meditera!
moddan: Jag tror att även många
frikyrkor kommit till utifrån en predikants tolkningar. Pingstkyrkans Lewi t ex, där fanns männen på podiet, tolkarna, och kvinnorna, församlingen, på golvet nedanför.
Så är det absolut, till en början så var inte det skrivna ordet till för alla. Och även när det blev så att de flesta kunde läsa och skriva så fanns fortfarande förbehåll (oskrivna) om vilka som hade tolkningsrätten. Mannen hade företräde och det märks inte bara inom kyrkan. Om man vänder och vrider på det här tillräckligt länge så kommer man till slut fram till frågan om vilka som vill bli ledd och vilka som vill leda?
Jag förstår att ditt inlägg inte egentligen handlade om detta men idag är det fritt att associera och tolka, Tack Gode Gud för det!
*ler*
Jovisst, ingen har tolkningsföreträde. Fast många tror det.
Skicka en kommentar