Själv-utlösare

Man tänker ofta att om jag gör något skapande, skriver en text eller målar en bild, så finns det andra som är betraktare. Och då, beroende på vad betraktaren tycker, så får jag som gjort något, en bekräftelse över om det är bra eller dåligt. Men så är det inte.

Hela denna process sker egentligen mellan jag och jag själv, och inte i förhållandet mellan jag och andra.
Jaget är nämligen inte någon jag känner, eftersom jaget finns i mig, utan att jag full kontroll över det. Till exempel så pratar jag utan att ha tänkt ut vad jag skall säga, och därför blir jag ofta överraskad över mina egna ord.
Jag producerar i jagets namn, men det betyder inte att jag känner mig själv.

Därför, om jag gjort något, t ex fotograferat en bild, så har jag lyft ut något ur mitt jag och det uppstår en skillnad mellan det jaget producerat och mig själv. I denna skillnad blir jag min egen betraktare.

Jag betraktar mig själv genom det jag skapat. Jag blir min egen avbild.

I detta sökande finns det möjlighet att använda kamerans självutlösare. Den utlöser sig själv och gör det möjligt att jag själv kan finnas med på samma bild som det jag ville fotografera. För om man fotograferar någon annan så gör man ju det för sin egen skull och därför är det lika bra att själv finnas med på samma bild.

Annars brukar det vara så att om man tittar i en familjs fotoalbum så saknas alltid en person. Och det är den personen som äger kameran. Därför är den person som är mest intressant i ett fotoalbum, just den person som saknas. Det är han som söker sig själv genom fotografera andra.

Ibland kan fotografens skugga komma med i bilden.
Det blir en mycket stark laddning, när skuggan på så sätt tränger sig in.

Skuggan säger att något har gått fel i försöket att dölja intentionerna.