Förkyld

vilosängen

Så kom den då, vinterförkylningen. Kroppens trygga boning blev en bräcklig skapelse, alltmedan ihärdiga virus firar sina triumfer.
Ena dagen lite på bättringsvägen, den andra som en trött, frossig trasa igen.
Längtan ut är stor. Under den klara vackra vinterdagen får blicken fäste i snöklädda träd och med den sol som bryter in.

Kroppen och jaget får abdikera från sin längtan. Det blir två poser som gäller. Den vilande och den sittande. Den senare posen erbjuder en räddning i orden och böckerna.

När jag i min ömkliga manlighet betraktar min kropps sårbarhet och brist på jämvikt kommer jag att tänka på världen omkring mig – naturen och den jord som ger mig möjlighet till liv i min fjärrvärmeuppvärmda villa, till synes skyddad.

Jag känner tacksamhet inför den natur som utgör grundvalarna för hela vår existens inte är lika bräcklig som jag. Trots människans rovdrift och felaktiga förhållningssätt håller fortfarande naturen sin position. Men det finns anledning att oroa sig. Det liv som under 4.5 miljarder år har byggts upp håller vi inom loppet av 100 år att rasera i allt snabbare takt.
Jag kommer nog att läka ihop igen, men vad händer med den natur vi är beroende av för vår överlevnad? Jag befarar att dess dom över oss kan bli hård.


läsefåtöljen