När jag var barn var ett av de roligaste jag visste när min mamma och moster drog lakan.
Jag satt på golvet under lakanet när de tillsammans slog lakanet upp och ner två gånger. Det kändes så härligt när luftdraget for fram och tillbaka över mitt huvud. Sedan tog dom tag i hörnen på lakanets kortända, knövlade ihop denna kortända tills dom greppade hela kortändan i ett grepp. Sedan drog dom häftigt från varsitt håll - liksom en dragkamp – så lakanet sträcktes ut i hela sin längd. För mig var dragandet det mest spännande avsnittet. Jag tror att jag blev förvånad över den plötsliga aggressivitet som fanns i det kraftfulla dragandet, och kanske kände jag en skrämd förtjusning över den kvinnokraft som fanns under ytan.
Sedan slappnade det av igen. Dom släppte det hopknövlade i sitt grepp och lakanet breddes ut och slogs en gång till med samma härliga efterföljande luftdrag över mitt huvud. En skön avslappning efter den spänning som jag upplevt under själva dragandet.
Processen avslutades så med vikandet. Man delade upp bredden i antingen tre eller fyra delar, jag tror det hemma hos mej var mest på tre, och vek ihop hela lakanet i ett tredubbelt stycke, en smal längd. Sedan släppte de taget om ena kortsidans hörn och höll kvar i det andra, så att lakanet nu hängde som på ett klädstreck. Då samlade en av kvinnorna – oftast min mamma - ihop lakanet genom att vika ihop långsidan bit för bit genom att gå fram emot den andra. När hon var framme intill den andra var lakanet färdigvikt och klart inför manglingen.
Hela tiden satt jag på golvet och studerade detta skådespel.
När jag ser tillbaka på hela denna process så förstår jag att den innehöll så mycket för ett litet barn. Där fanns spänningen i att få vara i centrum när något viktigt hände mellan två vuxna människor. Att uppleva samspelet och den överenskomna ordningen i ritualen - alla lakan drogs och veks på samma sätt - och förstå att så här fungerar alla sociala samspel.
Först det befriande och härliga samtalet, då luften far fram och tillbaka och det känns bra.
Sedan konflikten, spänningen då två människor drar åt olika håll.
Därefter försoningen då man blir överens igen och samtalet flödar åter.
Till sist närmandet mellan två personer som till slut står så nära att händerna berör varandra.
Lyssna på ljudet av lakanet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Precis sådär var det. Jag älskade också att sitta under lakan som drogs.
Det var en särskild känsla och sedan luktade det så gott.
För mig är det som att backa så där 50 år bak i tiden. Det var precis så som du beskriver. Hos oss var det oftast jag som fick sitta där under lakanet, pojkarna fick inte alltid. Dessutom fick jag vara lika mycket som de på vedbacken och såga med pappa. Jag förstår att de upplevde orättvisa.
Och jag minns de stolta ögonblick, när jag fick lära mig sköta mangeln. Det var en sådan där stor mackapär, som gick fram och tillbaka på trävalsar. I exakt rätt ögonblick var man tvungen att dra i en spak för att stoppa hela den tunga "marmorvagnen" i ett något upphöjt läge, för att frigöra valsarna och lägga dit nya lakan.
Dessförinnan hade man dragit i en träknopp som var fäst i en "cykelkedja" för att skjuta in det hjul, som mangeln skulle upp på.
Den som varit med, förstår. Ni andra får vackert vara utan den upplevelsen.
marge: Jovisst, det glömde jag, den härliga doften!
anonymous:Lyckost! Både under lakanen och på vedbacken.
Pojkflicka..? ;)
bert:Jag vet vad du menar, jag var med när man manglade med en sådan makapär. Men jag var för liten för att få hjälpa till. Fick mest hålla mig undan.
Skicka en kommentar