onsdag, februari 21, 2007

Arbeta, rök och drick kaffe



När Descartes på 1600-talet formulerade tesen ”Jag tänker, alltså finns jag” lade han grunden för den industriella revolutionen i västerlandet. Nu skulle man inte känna så mycket utan istället låta förnuftet och det rationella få styra. Man började se både samhället och människan som en maskin.

Människan blev helt enkelt en kugge i maskinerier och arbeta skulle man göra 8 - 12 timmar om dagen, utan att fundera vad som var meningen med det hela.

Men det var inte så lätt att få lata bönder - som arbetat mycket ibland och lite ibland beroende på väder och årstid – att arbeta som slavar i fabrikerna, styrda efter klocka och fabriksvissla. Så det krävdes vissa medel för att uppnå ändamålen.

Först fanns de helgade medlen som främst var protestantismen. Denna lära var noga med att man skulle arbeta i sitt anletes svett och vara disciplinerad och inte tänka på njutning för egen del. Helt perfekta idéer för industrin.

Sedan krävdes det något som kunde hålla arbetarnas känsloliv nere samtidigt som deras tankeförmåga skräptes och att det kunde jobba fast de var trötta. Alkoholen var förkastlig, den stimulerade känslorna istället och nykterhetsrörelsen fick i uppdrag att ta hand om den saken. Nej, istället var det tobaken och kaffet som var industrialismens perfekta droger.

Rökning och kaffedrickandet har sedan dess varit intimt sammankopplat med industrialismen. Det har varit droger som hjälpt folk att hålla tillbaka sina känslor och istället stimulerat och möjliggjort arbetsnarkomanins framväxt.

Finns det nån arbetsplats idag där man inte dricker kaffe flera gånger om dagen?
Och började inte kvinnorna röka i stor omfattning i samband med att de kom ut i arbetslivet på 70-talet?(som många nu får betala för i form av lungcancer)

Såg ni förresten dokumentären om Wallenbergarna för ett tag sedan.
Peter Wallenberg intervjuades som en representant för den store svenske kapitalisten. Men kapitalister är inte - som nidbilden ger vid handen – några lättingar som sitter vid en pool och idkar sällskapsliv.
Nej, det är de stora arbetsnarkomanerna, som arbetar hela sitt liv upp till 15 timmar per dag utan förmåga att njuta av alla sina pengar. Och som sedan kräver samma uppoffringar av oss andra. Lade ni märke till att Peter Wallenberg, hela tiden satt och rökte sin pipa?

Stackars alla oss som är fångna i detta kapitalistiska system där vi arbetar och arbetar och klockan går och går men vi kommer aldrig till dörren.
Kommer vi nånsin att ta oss ut ur detta arbetsliv skapat av och för arbetsnarkomanerna?

Det är bara A-laget som är lediga på dagarna. Och dom dricker ju sprit istället.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror inte vi tar oss ur det snarare att vi arbetar mer och återigen inte skiljer på fritid och arbete. Vi arbetar hemifrån, på jobbet, på tåget, bussen, flyget och i bilen. Oavsett väder och vind. Eller när vi sitter och väntar måste vi arbeta. Vi ska ständigt vara effektiva. Att slappa, vara lat och inte göra något alls är inte acceptabelt. Ja, kanske om man är A-lagare men då är man sysselsatt med att dricka och det är väldigt arbetsamt.Det finns inget lagom längre.

Sven Teglund sa...

Visst ser det lite hopplöst ut. Kanske borde vi starta en motrörelse, Vilosällskapet.
Och driva ett behandlinghem som tar emot arbetsnarkomaner. Det blir en billig behandling, patienterna får bara en stol att sitta i och göra ingenting....

Anonym sa...

Vilosällskapet; det låter bra och lagom trist så de blir sittandes och kommer efter en tid att gilla läget.

Moddan sa...

Det är därför dom kallas A-LAGET :)

Om man ser till sina behov så behöver man inte arbeta mer än att man får in till det nödvändigaste. Idag så är det inte de grunläggande behoven som styr hur mycket vi arbetar, vi arbetar mycket för att vi inte vill bli glömda. Sorgligt. Vi bygger monument i form av prylar, roller och befattningar som i sin tur betyder nada den dagen det är dags att kliva av.