söndag, januari 06, 2008
En dag på isen
Vi packade ner kaffetermosarna och extrakläderna i ryggsäckarna och åkte iväg i den tidiga söndagsmorgonen. Rodnaden på himlen i söder talade om att solen var på väg upp mot horisonten.
Nedanför Hälsans hus låg isen spegelblank och bara någon enstaka skridskoåkare hade startat före oss. Vi satte på oss skridskorna och åkte iväg i den rätt hårda motvinden, som vi visste skulle göra hemfärden till en snabb affär.
Under Bergnäsbron tvekade vi när vi såg de mörka mellanrummen mellan gamla isflak och vi gjorde en liten omväg närmare stranden av säkerhetsskäl. Våra kunskaper i bedömning av is är mycket begränsade men längre ut på fjärden blev vi allt säkrare och tryggare. Vi litade på att isen skulle hålla där andra åkt före oss, även om vi insåg det bedrägliga med ett sådant kollektivt ansvar.
Ute vid Gråsjälören släppte all oro om isens tillstånd och vi gled in i ett glädjetillstånd där varje skär förde oss allt längre in i den dröm som vi kustbor lever i; den blanka havsisens oändlighet.
Under tiden lyfte sig solen upp till dagens högsta punkt, som så här års kan te sig löjligt lågt, men som fyller oss nordbor med det gudomliga ljus som laddar våra uttorkade kroppar med A och D vitaminer och som vederkvicker inte bara kroppens kemiska strukturer, utan även själens behov av positiva framtidsutsikter.
Vi vände oss om och såg solen färga Luleå stadskärna i ett gulrött sken, som speglade sig i isen, och det blev svårt att förstå att detta var möjligt, att stå mitt i en dröm samtidigt som det var verkligt. Och denna dröm vilar på en decimeter tunn ishinna, som täcker det kalla, mörka vattnet, som om det fick chansen skulle döda oss på några få och fruktansvärda minuter.
Att åka skridskor på den tunna isen, ger ett bedrägligt skydd mot faran men ger också en förståelse över hur alltet är konstruerat. De goda tankarna, är alltid bara ett tunt lager, som ligger över djupa oceaner av oro, depression och missmod. Om man tänker gott om tillvaron och framtiden ger man sig ut på en tunn is och man tar en risk att allt kan spricka.
Det är värt att ta den risken. Att trots de mörka fälten mellan isflaken låta skridskorna glida däröver och se att isen ändå bär och få uppleva att en plötslig rädsla övergår i en stark glädje över tillvaron, naturen och kroppens rörelser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Va, har ni fortfarande så där bra isar?
en sån utflykt!
staffan: Ja, igår. Idag snöar det.
teg: Som en dröm!
Bilderna är vackra - och/men texten klockren!
Poesi!!
Tack för att Du delade med Dig.
En av dom där dagarna som man kommer ihåg längre än andra.
Skicka en kommentar