Just nu ligger min längtans landskap i trakterna runt Grova under närmare en meter snö. Många är mina vandringar i detta landskap. Jag har sett landskapet förändras, om än sakta.
Jag vandrar fortfarande i en bondeskog där jag kan känna vingslagen efter den tid som flytt. Det är tidvis en tät skog som för den ovane kan vara svår att orientera sig i.
Det dåtida öppna landskapet i dessa omgivningar var myrslåtterängarna. Här var det nu länge sedan någon lie som slog och något hö som ska bärgas inför vintern. Myrens landskap är på väg tillbaka till sitt tidigare tillstånd. Men myren är platsen för mycket långsamma skådespel. Förändringarna sker närmast omärkligt, men obevekligt när björk och senare tall och mossa konkurrerar ut gräset.
Omgivningarnas moderna öppna landskap är ett resultat av 60- och 70-talets kalhyggesbruk. Under ett antal år var det många bergssidor som fick se sig avklädda på sitt gröna guld. Den skog människorna på kort tid har tagit tar det flera generationer för naturen att återskapa. Om det överhuvudtaget är möjligt.
Den täta skogens slutenhet och hyggeslandskapets öppenhet. Alla sörjer inte det moderna öppna landskapet. Vi förlorar magin, men landskapet blir tillgängligare och övergripbart. Frågan är bara var vi söker skydd för regnet och var den tretåiga hackspetten ska hitta sin boplats?
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar