Det är viktigt att sätta en liten guldkant på tillvaron, något som får en att glömma vardagens tristess och långtråkighet. Precis som den knypplade spetsen på örngottet, den finns där men saknar praktiskt betydelse.
Många reser långt och vida omkring för att få denna guldkant, och jag är inte alldeles motsträvig när det gäller att resa. Till exempel var jag tillsammans med min familj på weekendresa till Umeå förra helgen. Visserligen bodde vi på Umeås billigaste hotell men det fanns utsikt över innergården och frukosten ingick. Och en godisskål i reception.
Men för min del så vill jag helst inte att denna guldkant ska innebära utgifter eller kostnader i någon form. För om jag lägger ut en slant på något roligt, så förstörs det av grämelsen över själva utgiften. Jag ältar efteråt om det verkligen var värt detta uppoffrande av ekonomiska medel, även om det gav mig en viss tillfredställelse och glädje. Ja, själva min snålhet gör att alla försök att förgylla tillvaron snabbt förmörkas av grubblerier och ånger.
Det har egentligen ingenting att göra med min ekonomiska ställning. Den är god som det heter. Nej snarare är det en följd av bristande självuppskattning som jag ådrog mig under uppväxten i Ångermanland.
Till följd av dessa mina begränsningar då det gäller guldkanterna har jag naturligtvis lärt mig att uppskatta allt som är gratis; smakproverna på Kvantum, bokinköpen på Kronan för en krona stycket, cyklingen till jobbet, promenaderna i naturen. Den billiga kycklingen på Willys från östeuropa, köttet från Brasilien eller Australien, Euroshopper.
Men jag brukar även roa mig på ett mer intrikat och uträknat sätt. Till exempel har jag under hela januari gått och suktat efter långfärdskridskor. Visserligen har jag mina gamla hockeyrör men det skulle vara så fint att få åka på riktiga långfärds och just nu är det så populärt. Så därför har jag bestämt att köpa sådana skridskor med medföljande pjäxor. Det finns ett paket för 2.200 kronor på Hägglunds, faktiskt ett bra pris.
Sådana gånger då jag bestämt mig för att köpa något, så njuter jag. Det känns så spännande, roligt och det förgyller min tillvaro när jag går omkring och tänker på det. Jag dagdrömmer om att jag har skridskorna på mig och åker omkring på den blanka isen i Norra hamn. Därför går jag ofta in på Hägglunds på luncherna för att göra själva inköpet, och när jag går fram till hyllan där skridskorna ligger, känner jag verkligen att detta är guldkanten, det lite extra i tillvaron som man måste unna sig någon gång ibland.
Sedan står jag där en stund och sedan bestämmer jag mig för att inte köpa dem.
Jag vänder och går ut.
Och då känner jag en härlig tillfredställelse på grund av utgiftens uteblivande. Det är nästan så att själva uteblivandet av inköpet ger en större lycka än vad själva inköpet skulle ge.
Man slipper ju gräma sig. Alltid något!
Sven
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Usch! Jag är tvärtom. Oftast går jag länge och funderar på om jag skall göra en dyrare investering. Jag vill ha, så väldans, väldans starkt. Men det är lite för dyrt. Men jag vill, vill och vill.
Till slut köper jag guldkanten. Och bara känslan av att jag nu slipper gå och längta är så skön. Sen kan jag ångra vad jag gjort ibland. Men det skiter jag fullständigt i. Att gräma sig är inget för mig. Jag konstaterar bara att jag var korkad, och så går jag vidare.
Ja,vi är olika, för mig är själva uppskjutandet den stora njutningen. För visst är det väl så att så fort man köpt något, så är det inte lika roligt som man trodde, innan man hade köpt?
hahaha.
ja, se ångermanland.
Oj vad jag känner igen mig. Jag umgås ofta med storslagna planer och njuter av allt det vackra (sällan praktiskt eller klokt, bara vackert) jag ska köpa. Men av allt blir intet och jag njuter av att ha sparat pengarna.
Skicka en kommentar