söndag, januari 13, 2008

På rätt plats



Jag klev upp på lördagsmorgonen
med föresatsen att komma ut strax före solens uppgång. Morgonen var inte särskilt kall men himlen var grå och dimslöjor låg lågt över fjärden. Endast några centimeter snö gjorde det möjligt att gå vart jag ville på isen, som trots några varma dagar nu är helt säker.

Hundägarna, detta märkliga folk, fanns redan ute på stigarna, både på land och is, rastande sina små eller stora bestar. Jag går aldrig nära dem, eftersom jag inte litar på deras förmåga att handha sina djur. Även denna gång kom en liten spets, skällande mot mig samtidigt som matte och husse tävlade om vem som kunde skrika högst och mest aggressivt. Hunden brydde sig inte, som vanligt, och sprang mot mig trots att jag befann mig ca 200 meter ute på isen. Det finns ett ord, ”Fy”, som används ofta i dessa sammanhang. Jag lägger gärna till ordet ”fan”.



Jag fortsatte promenera mot Sinksundet
och just där fjärden smalnar av mellan Björkskatan och Björsbylandet, stannade jag hänförd. Alla hundar var försvunna och jag stod där ensam. Dimman låg några meter över snön och ur dimman trädde träden fram i sin vinterskrud. Snötäckta björkar, alar och några enstaka granar. Sådana här stunder är lätt att gå förbi. Färgerna flyter ihop och det finns en risk att man uppfattar allt som gråvitt och utan kontraster. Men om man stannar upp, låter andningen lugna sig, och koncentrerar sig, blir synintrycken allt starkare av färgspelet; blått, turkos, rosa, gult, ockra.



Färgerna denna morgon
blev allt starkare och kraftigare i och med att solen, sakta steg. Där jag stod, kunde jag ännu inte se solen men däremot avslöjade himlens allt mörkare blålila nyanser att solen fanns där på andra sidan Björkskatan, och segade sig sakta upp över Järnverket i horisonten.



Dimman över isen lättade sakta och konturerna av fjolårs-vassen trädde fram. En molnbank trängde sig fram från norr och hotade att lägga locket över det hela. Den blev allt rödare av den uppåtgående solen och jag hoppades att den inte skulle vinna himlen innan jag kommit tillbaka till Sundet, där jag visste att jag skulle få se solen i sin helhet, strax över horisonten.



Och visst, när jag återvände fanns solen där med sitt starka midvintersken, som är meningslöst att fotografera. Men se på skogen, som solen färgar med sin röda färg. Det är samma färg som vi människor får när vi befinner oss på rätt plats i tillvaron; på en is, i januari, i norrbotten, just när solen står som högst på himmelen.

Sven

3 kommentarer:

Bert sa...

Urläckra bilder!

The Ryssbält tapes sa...

Tack Bert. Vi bor vi på rätt plats,eller hur?

bert sa...

Definitivt! Lite mer snö bara, så blir det optimalt.