I torgnylindgren-land

Jag befinner mig i en annan värld, en annan tid, när jag cyklar till jobbet. Det är ljudboken där Torgny Lindgren läser sin egna texter, som förflyttar mig från min torftiga och enahanda cykelväg långt in i Västerbottens inland.

Jag är just nu verkligen inne i ett riktigt Torgny-skov. Denna underbara författare som i en intervju denna vecka sa att han ”ville ge pessimismen ett glatt ansikte”. Och det är det som gör honom så stor. Att skriva berättelser med människoöden som är djupt tragiska men samtidigt låta humorn färga dem till den undersköna blandning som kanske kan kallas västerbottens-ironin. Jag skrattar så att mina ögon tåras när jag lyssnar till särlingarna, gampojkarna och predikanterna som lägger ut texten om tillvarons små och stora förunderligheter. Alla dessa härliga människor i Avaträsk, Raggsjö eller Åmliden.

Torgny säger att berättelserna inte är skrönor, allegorier eller fyllda av metaforer. Nej, han hatar dessa ord. Berättelserna har istället syftet att vara ramar för filsosofiska betraktelser om allt viktigt i tillvaron; njutningen, skulden, hatet, kärleken, sanningen, köttet och så naturligtvis människan tro på Gud och djävulen.

I Hummelhonung får vi följa två bröder, Olof och Hadar, som hatat varann sedan barndomen och som byggt upp hela sina liv kring detta hat. Den undersökning av brödernas inbördes förhållanden som Torgny gör, är något som ger en inblick i hur konflikter byggs upp mellan människor i alla sammanhang. I botten finns djupa kränkningar som skapat situationen. Sedan vidmakthålls allt med hjälp av hatet och genom att upprätthålla ett ständigt avstånd. De som hatar varann vill aldrig träffas men de är ändå alltid helt upptagna av den andre i tankarna. Och Olof och Hadar träffas aldrig, båda lider av dödliga sjukdomar men vägrar dö före den andre, det är det enda som håller dem vid liv. Om man vill förstå konflikterna i Mellanöstern ska man läsa boken, det är samma mänskliga mekanismer som är aktiverade.

Eller Merabs skönhet. En stark uppgörelse med en ond och straffande fader, som går igen och angriper allt det vackra och goda i livet. Eller berättelsen om Vattnet där den speciella godmodigheten och acceptansen av livets hårda villkor ger en inblick hur fattiga människor kan leva lyckliga trots motgångar och svårigheter. Eller i betraktelser om Ordens betydelse: pojken som blir säker på att det är själva ordet ”lungsoten” som smittar. För att inte riskera att höra någon säga ordet, så isolerar han sig på vinden i hemgården och pratar bara genom ett rör som går ner till modern i köket.

Att höra Torgny Lindgren själv läsa sina egna berättelser i en ljudbok tillför extra dimensioner; den västerbottniska dialekten, den ljusa rösten när kvinnor pratar, den mörka för männen och den högtravande för predikanterna. Det skapas en magisk teater i mina öron, samtidigt som jag tar mig fram i motvinden på Mjölkuddsbanken.

Sven

Andra bloggar om: torgny lindgren, västerbotten