måndag, januari 21, 2008

Städilskan

Ibland måste man städa ändå, utan att man bjudit hem nån. Det är väl dammråttorna, smutsen och obehaget av alla tidningar, böcker och saker som ligger på fel ställe, som tills slut gör det omöjligt att smita undan längre.

I vår familj är det jag som är städare.
Vi har en sådan uppdelning; en är matlagare, en annan diskare, en är gardinupphängare, en är tvättare, en är billagare, en är handlare , en är julpyntare, en är gå-upp-på vindan-och-hämta-grej-are, en är laga-kläd-are. Det kanske låter om om vi är många som kan dela på uppgifterna, men så är det inte. Varje familjemedlem kan ha flera uppgifter samtidigt. Vilken uppgift man har beror främst på kön eller läggning.

Att städa är egentligen en uppgift som bättre passar det kvinnliga könet, men jag har ändå fått den uppgiften på grund av min läggning. Jag gillar helt enkelt att städa. Nej, inte gillar, utan snarare kan man säga att jag avskyr när det är ostädat. Min toleransnivå är betydligt lägre än de andra i familjen. Därav min roll som städare.

Jag är en typiskt känslo-städare. Inte en sån där tvångsneurotiker som städar hela huset samma veckodag året runt, oberoende om det behövs eller inte. Jag förstår mig inte på dem, det verkar som de inte tänker eller känner, de bara städar varje vecka även om de inte har lust. Som om ingenting kan rubba deras ”ordning och reda”-inställning till tillvaron.

Nej, själv måste jag komma i stämning för att överhuvudtaget orka ta fram dammsugaren. Jag måste bli riktigt förbannad. Få tillräckligt med aggressiv energi i kroppen som sedan kan urladdas bland damm och skräp. Och eftersom jag är en hämmad person har jag väldigt svårt att överhuvudtaget bli förbannad, det finns så få saker som irriterar mig.

Men jag har vissa knep. Först så börjar plocka undan alla saker som ligger överallt på bord, bänkar och avställningsytor. Där ligger familjens samlade egendomar som egentligen borde ligga på helt andra ställen. Varje sak som ligger på fel ställe, och som jag måste gå iväg med, gör att jag känner mig som en slav, i ett underläge. Den som lagt saken där borde få ta hela ansvaret, eller hur?

Ilskan börjar bubbla upp i mig för varje sak som jag hittar och till slut tvingas jag angripa olika familjemedlemmar som varit försumliga med ilskna krav på förbättringar av ordningen. Detta är den utlösande faktorn; ilskan på alla i familjen som drar fram saker och smutsar ner. Den ilskan blir min drivkraft och mitt bränsle och som gör städningen möjlig.

Städilskan. Tack och lov för den, hur skulle det annars ha sett ut i vårat hem? När huset är rent, känns det underbart. Alla är nöjda som efter en häftig storm, när vinden äntligen lagt sig och allt är som bortblåst. Både damm och negativa känslor.

Sven

5 kommentarer:

anna sa...

Men du är ju alldeles för snäll i din städ ilska. Du har ju en makt som städare som du måste börja utnyttja, framför allt då de hemmaboende barnen är vuxna. Ta alla utslängda saker som gisslan och så får de betala för att få tillbaks dem. Antingen så blir du rik eller så blir det ordning. vinn vinn situation.

Anonym sa...

Forsätt städa, det ger dig en inre tillfredsställelse efteråt tror jag och den ska du i så fall vara rädd om.

Sven sa...

anna:Haha, kanske det. Jag brukar låta saker "försvinna" ett tag och låtsas som jag inte vet var de tagit vägen. En slags ljuv hämnd. Men jag har för länge sedan gett upp tron på att jag skall kunna lära de hemmaboende barnen något. Det får deras kommande hustrur sköta om...

anonym:Precis. Den inre tillfredsställelsen efteråt är viktigast. Ilskan är bara ett medel.

Fredrik sa...

Detta är en grymt träffande beskrivning på min far. Låter precis som att det är han du skriver om :)

Sven sa...

fredrik: Ja, det passar nog in på många fäder i Svea riket.Och i Norrland.