Att förändra sitt liv

Ibland måste man göra förändringar i sitt liv. Det går inte bara att kliva omkring i gamla spår och låtsas som om allt är som förut. Tillvaron förändras ständigt och återkommande hamnar vi i situationer då vårt vanliga beteendemönster inte längre är adekvat, utan behöver modifieras och förändras för att bättre överensstämma med omgivningen.

Själv är jag i ett sådant skede i mitt liv. Denna vecka, i början av januari 2008, har jag påbörjat en viktig förändringsprocess, och det är svårt att veta vad det kommer att leda till. Att utsätta sig för nya saker är viktigt och kan göra att livet blir mer spännande och mer innehållsrikt. Nya saker stimulerar fantasin och får vårt inre att öppna sig och själen att utvecklas och förkovras.

Jag har så långt jag kan minnas haft en vana att alltid sätta mig strax bakom mitten i bussen på vänster sida. Det är inte så att jag alltid sitter på exakt samma stol, det är faktiskt inte heller möjligt med tanke på alla nya former av bussar som nu finns, som är inredda på olika sätt med stolar som sitter rakt , snett eller bakåt. Men på ett ungefär, med en viss moderation, sätter jag mig alltid strax bakom mitten på bussen och på vänster sida.

Denna vana har fungerat bra och jag har inte funnit någon anledning att ändra på ett fungerande koncept. Emellertid, med det moderna livets landvinningar, har situationen förändrats. Jag har nämligen en MP3 spelare som jag lyssnar på i bussen, sedan ett par år tillbaka. Jag kan välja mellan musik, radio eller ljudbok, och numera blir det oftast en ljudbok.Att lyssna på en roman ger stor behållning som nästan kan jämföras med att läsa densamma.

Problemet är att om jag sitter där i mitten i bussen, och det kliver på en bekant på Porsöberget eller Porsöcentrum, så sätter de sig naturligtvis på platsen bredvid mig och utan hänsyn till min pågående aktivitet - som är fullt synbar genom sladdarna som går till mina båda öron – börjar de prata om alldagliga ting. Jag tvingas stänga av apparaten, plocka ut plopparna ur öronen, le en smula och prata mig ända fram till Smedjan.

Och att tvingas byta Torgny Lindgrens sköna prosa eller Peter Englunds intressanta essäer mot triviala diskussioner om väderläget, är den största anledningen till att jag tvingats genomföra en stor förändring i mitt liv;
Efter många år som mitten-sittare har jag nu, första veckan i januari 2008, börjat sätta mig längst bak i bussen, tillsammans med de trötta ungdomarna.
Och det fungerar!
Inga medelålders bekanta vågar sig nånsin längst bak i bussen, det är ett område som behärskas av ungdomar. Och när jag kommer och sätter mig där blir jag helt nonchalerad av ungdomarna som en non-existing-person, en drömsituation för en ensamvarg som jag.

Det enda som oroar mig är att jag undrar vad min son tänkte imorse, där han satt två rader framför mig. Jag hoppas inte att han blir störd i sin identitetsutveckling, nu när fadern regredierat i bussen på detta förvånade sätt.