De flesta människor tycks ha ett behov av att gruppa ihop sig och på så sätt visa upp en viktig del av sin identitet, så också raggarna. Vi förstår efter en stund att detta är en uppsamlingsplats innan raggarna drar vidare till något större ”meating”. Jag känner mig inte helt bekväm medan min fru Lotta är mer förnöjsam. Gammal mc-knutte som hon är.
Efter vägen blir vi snart en del av en raggarcottege som har sitt mål i Rättvik. Raggare är liksom vi andra människor av de mest skilda slag. Långt ifrån mina gamla fördomar om att de bara är ölstinna busar och slagskämpar.
Kontrasterna är stora i det före detta folkhemmet. På ett gästgiveri i Tällberg där vi söker en toalett är vi plötsligt mitt uppe i en internationell konferens med allsköns nationaliteter. Lika främmande känner jag mig här under jakten på att få tömma min blåsa.
Vi fortsätter söderut och passerar ännu ett av Lottas barndomshem, Källviken i Falun. Här blir Lotta mer i ett med sina barndomsminnen. Besöken vid Lottas tidiga platser, besöken i hennes historia är besök som handlar om vatten och öppna landskap. Det har format henne och hennes syn på världen. Själv är jag den sista generationen rännstensungar i Gävles innerstad. Hur det har påverkat mig är en annan historia.
Dagens sista stopp blir inte Grängen i Bergsslagen som var den ursprungliga avsikten .Ibland ska man inte vänta för länge med att göra sina resor. Min barndoms Grängen får inget besök av oss. Min faster har blivit allvarligt sjuk och kan inte ta emot något besök.
Dagen avslutas hos gamla vänner till Lotta i Västerås över middag och gott samkväm. Vindrinken Dubonnet var en favorit under mina sista tonår. Nu står den åter på bordet när vi anländer. Nostalgin firar en liten triumf.
1 kommentar:
Bra att bli påmind om Dubonnet-hur har jag kunnat glömma dess intensiva doft av körsbär och vinbär?
Skicka en kommentar