Mellan sorg och glädje

Jag ser på fotot av mina föräldrar från 1967.
Det långa avståndet mellan dem, som finns på bilden, och mig idag, fylls av sorg och igenkännandets glädje. När lika delar sorg och glädje blandas så uppstår nostalgin; hemlängtan till ett hem som inte längre finns kvar.

Frågan jag ställer mig är om inte alla fotografier har ett sådant syfte; att skapa en syntes mellan sorgen över det vi förlorat och glädjen över att det förlorade ändå finns kvar (som en bild, som ett minne).

Och ju äldre vi blir desto fler förlorade hem finns det att längta tillbaka till. Hem som inte längre finns kvar. Nostalgin ökar alltmer till dess vårt liv bara pågår i det förflutna, med ett raderat närminne.

Morbror Bertil har sedan många år valt att leva enbart i det förgångna. Han filmar hela tiden allt det som händer runt omkring honom, med sin fantastiska videokamera. All verklighet går först igenom hans kamera för att sedan upplevas i efterhand när videon spelas upp. När han ser filmen är allt redan över.

Morbror Bertil har på något sätt skapat ett nostalgiskt förhållande, inte bara till det förflutna utan även till nuet.

Senast fick jag 16 timmars videofilm av honom, Somrarna i Ryssbält 1989 -99. Jag kan plötsligt följa hur mina barn växer från år till år, hur stugan utvecklas och vilket väder det var midsommarafton 1996. Jag förstår att han utfört en kulturgärning.

Men kultur handlar inte bara om att dokumentera. Att bara dokumentera skapar snarare tragiska samlingar av oförlöst sorg.

Kultur är återbruk; att ta något gammalt, lyfta det ur glömskans mylla och sedan skapa något nytt. Ge det förgångna ett nytt perspektiv som för oss framåt.
Inom kulturens område är det många som sår, men bara några skördar.