Jag åker till stugan för att få vara i ensamhet. När jag är i avskildhet (ensam) så upplever jag mig inte som ensam. Visserligen är jag i fysisk bemärkelse ensam, men inte i verkligt avseende. I avskildheten är jag en lyssnare som lyssnar på mig själv.
Ofta tror vi att egot - som producerar alla våra tankar - och jag, är samma person.
Men då bedrar vi oss.
Egot är till för att vi skall fungera i det praktiska livet, i tid och rum. Det är egot som mår dåligt över att tiden går, att vi ingenting hinner och att andra kommer före oss i kön. Det är egot som oroar sig för morgondagen och tänker på vad som kommer att hända. Det är egot som aldrig är tyst och som alltid försöker hävda sig på andras bekostnad.
Vi har helt enkelt svårt att klara oss i vardagen utan egots ständiga funderande hit och dit.
Men det är väldigt lätt att blanda ihop sig själv med egot, och klumpa ihop det till en jagupplevelse. Människor som gör det känner sig ensamma när de ensamma.
Jag har lyckan av att inte blanda ihop mina tankar och upplevelser med mig själv. Istället skiljar jag mellan det som tänks i mig, och den som lyssnar.
Den som lyssnar, det är jag. Och de tankar som jag lyssnar på är producerade av egot.
Man är inte längre ett med det man tänker, ej heller med det man känner. Varje tanke och varje känsla uppstår i mig, men det är den som lyssnar som avgör hur jag handlar.
Ibland låter jag alla inre röster tystna, och kvar blir bara den som lyssnar. Det är en skön upplevelse och konstigt nog är det vid dessa tillfällen som jag känner mig allraminst ensam. Det kanske beror på att vi alla har en inre lyssnare som härstammar ur en gemensam källa.
"Det som är botten i dig är botten också i andra" skriver Gunnar Ekelöf i dikten "Jag tror på den ensamma människan".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det gör jag också, tror på den ensamma människan. Den får ro med sig själv. Och den trivs med att vara i enskildhet.
Alla tankar är endast tankar som ofta vill bli till sanningar men det är endast och enbart tankar, inget annat. Bäst är om man kan låta dem komma och gå som molnen på himlen.
Att få vara i ensamhet är precis vad det handlar om, inte att få vara ensam. Jag har lätt för att umgås med mig själv i ensamhet även om jag har väldigt svårt för ordet ensam. Inte dess betydelse men dess form, jag har svårt att uttala det och jag har svårt med att skriva det. Det känns som om det inte tillhörde mitt språk på någotvis.
Kan någon förklara det?
Nej, det var konstigt. Men ensam kanske låter lite ledsamt. På engelska har man två ord för ensam; lonely och solitude. Det första beskriver nog känslan av ensamhet, och det andra att vara i enskildhet.
Smart eller hur.
Skicka en kommentar