Jazz och sprit

Jag kommer till stugan i Ryssbält, tar av mig motorcykelkläderna, sätter in myggfönstret och slår upp en whisky i ett litet glas. Men innan jag tar första klunken slår jag på radion, P2 naturligtvis. Där pågår ett program om svensk jazz på 50- och 60-talet. Lars Gullin sätter igång sin barytonsax och fyller stugan med låten Fedja.

Att lyssna på jazz kräver sin plats och sitt engagemang. Det går inte att låta jazzen skvala i bakgrunden, då kan komplicerade jazzsolon bli störande som om man fått klipulver innanför skjortan. Det blir ett krypande obehag som bara gör en frustrerad.
Just nu, i ensamhet och koncentration, skapar bagarstugans rumsliga begränsning, en akustik som ger mig en känsla av att sitta mitt inne i en högtalare. Rummet har de rätta måtten, längden 8 meter och bredden 5 meter, för att göra jazzen rättvisa.

Jag sitter mitt i jazzen och saxofonen låter sina slingor ta med mig på en resa, takt efter takt, och jag åker upp och ner som om jag vore på den speciella karusell på tivolit som just nu plockar upp sina saker i Södra hamn, den karusell som inte går alltför fort, men runt, runt, upp och ner. Ett varv är fyra takter.

När Gullin stannar karusellen är det dags för den första klunken whisky.

Att dricka sprit ensam är en sällsam upplevelse. All den sociala funktionen som är spritens signum blir avskalad och får drickaren som i vanliga fall blir öppen, pratsam och intresserad av andra, att sluta sig inåt, i den inre dialogen. Därigenom, för att den inre dialogen öppnar sig, förfinas tanken (förutsatt att spriten intages i lämplig mängd). Otaliga tänkare, poeter, författare och konstnärer har förfinat sina kreativa tankar med spritens hjälp. Ekelöf är ett bra exempel.

Utan sprit skulle kulturen stå sig slätt. All musik skulle säkert låta som Pingstkyrkans schlagermusik, som försöker låta populär men saknar den klarhet som en rejäl sup skulle kunna medföra.

Först spriten, sedan jazzen, tänker jag när whiskyn rinner nerför min strupe och ger den karaktäristiska sparken i bröstet. Samtidigt spelar P2 en bluestolva.

Till blues passar öl. Whisky till modern, experimentell jazz. Loka till indiemusik. Vin till gammal storbandsmusik och klassisk musik. Grogg till Led Zeppelin. Hasch till The Doors.

Till Johnny Winter ska man dricka Vodka utblandad med Fanta. En gång i min ungdom satt jag och en kompis i en blå Amazon och lyssnade på en inspelning av Johnny Winter samtidigt som vi delade på en 75:a. Det var midsommarafton i Trehörningsjö. Vi spelade kassettbandet om och om igen tills hela flaskan var tömd. Vi var helt överens om att blandningen av ylande gitarrer, Explorer, Fanta och midsommar var den ultimata upplevelsen. Det var det roligaste som hände den kvällen, även om vi båda kanske hade önskningar åt annat, mer kvinnligt håll. Spriten var både räddningen och hindret.

Och så är det nog med det mesta i livet, i lämpliga doser kan det vara räddningen. Men det kan lätt gå över gränsen och bli ett hinder. Det är upp till var och en att göra sina val.

Jag avslutar min andra whisky och stänger radion. För mig är gränsen nådd.