Söndagar kan ibland vara oändligt långa, som om evigheten plötsligt uppenbarat sig i det ändliga livet. Medan andra veckodagar rusar iväg i en allt snabbare takt blir dessa söndagar oaser i tidens rusningstrafik.
För att söndagen ska kännas så där lång och oändlig, måste man inleda dagen med att verkligen njuta av ledigheten. Sova så länge man vill, kliva upp och äta en lång och lugn frukost. Men det går inte att ”såsa” fram i morgonrock halva dagen, då rinner lätt tiden iväg och du förlorar känslan av att ha oändligt med tid framför dig. Likaså är det inte heller tillrådigt att festa långt in på lördag natt, sova till 12 och vakna med huvudvärk. Det är absolut inte sådana söndagar jag tänker på.
Nej, jag tänker på de söndagar då man vaknar klockan 6.30 bara för att väckaren brukar ringa vid den tiden. Nu kan man titta på klockan, lugnt konstatera att det är söndag, vända sig i sängen och sova vidare. Att somna in igen på det sättet ger en underbar känsla av att vara en fullständigt fri människa, helt utan krav och pålagor från överhet och omgivning.
Söndagsmorgonen, den absoluta början på den lediga och oplanerade dagen, är som förspelet till en kärleksstund, då allt just har börjat men inte tagit fart. Det finns gott om tid att skjuta upp njutningen. Och till och med kan själva uppskjutandet övergå till att bli njutningen i sig, så att till och med behovet av fullföljandet minskar. Och precis så kan söndagens rytm bli i lyckliga stunder; ett uppskjutande av all aktivitet så länge och i så hög grad att det till slut uppstår en känsla av tomhet. Inte en obehaglig form av tomhet snarare en känsla av att vara en öppen form, som kan fyllas och vara mottagande. Och denna behagliga tomhet skapar så en obetvinglig lust efter att göra något! Inte något att göra för att det behövs göras eller att man måste göra det, utan endast ett behov av aktivitet för njutningens egen skull, en syssla bara för att fylla det behagliga tomrummet, en givande möjlighet.
Söndagen kan på det här sättet bli den dag då vi plötsligt förstår att vår tid är oändlig, men att vi bara inte insett det. Söndagen kan, om man bara lyckas hålla den oplanerad och fri från krav, bli den dag som påminner oss om tillvarons kärna, att vi finns bara här och nu, ingen annanstans.
För att söndagen ska kännas så där lång och oändlig, måste man inleda dagen med att verkligen njuta av ledigheten. Sova så länge man vill, kliva upp och äta en lång och lugn frukost. Men det går inte att ”såsa” fram i morgonrock halva dagen, då rinner lätt tiden iväg och du förlorar känslan av att ha oändligt med tid framför dig. Likaså är det inte heller tillrådigt att festa långt in på lördag natt, sova till 12 och vakna med huvudvärk. Det är absolut inte sådana söndagar jag tänker på.
Nej, jag tänker på de söndagar då man vaknar klockan 6.30 bara för att väckaren brukar ringa vid den tiden. Nu kan man titta på klockan, lugnt konstatera att det är söndag, vända sig i sängen och sova vidare. Att somna in igen på det sättet ger en underbar känsla av att vara en fullständigt fri människa, helt utan krav och pålagor från överhet och omgivning.
Söndagsmorgonen, den absoluta början på den lediga och oplanerade dagen, är som förspelet till en kärleksstund, då allt just har börjat men inte tagit fart. Det finns gott om tid att skjuta upp njutningen. Och till och med kan själva uppskjutandet övergå till att bli njutningen i sig, så att till och med behovet av fullföljandet minskar. Och precis så kan söndagens rytm bli i lyckliga stunder; ett uppskjutande av all aktivitet så länge och i så hög grad att det till slut uppstår en känsla av tomhet. Inte en obehaglig form av tomhet snarare en känsla av att vara en öppen form, som kan fyllas och vara mottagande. Och denna behagliga tomhet skapar så en obetvinglig lust efter att göra något! Inte något att göra för att det behövs göras eller att man måste göra det, utan endast ett behov av aktivitet för njutningens egen skull, en syssla bara för att fylla det behagliga tomrummet, en givande möjlighet.
Söndagen kan på det här sättet bli den dag då vi plötsligt förstår att vår tid är oändlig, men att vi bara inte insett det. Söndagen kan, om man bara lyckas hålla den oplanerad och fri från krav, bli den dag som påminner oss om tillvarons kärna, att vi finns bara här och nu, ingen annanstans.
På eftermiddagen, ett gemensamt fika med vänner, ett samtal runt ett köksbord.
2 kommentarer:
Så fint fångat, de söndagarna känner jag igen och upplever dem ofta, finns i ett här och nu. Och visst är det kärnan i livet. Att ha tagit sig dit, till kärnan, då kan man luta sig tillbaka och njuta. Mer hehövs inte.
Känner igen en del av det där. Bl.a. det att man vaknar 06.30.
Men jag slår på radion för att lyssna på tidiga morgonrepriser av P1:s utbud från den gångna veckan. T.ex. Språket. Och då somnar jag om. Tyvärr.
Frukost senast kl 10.00, annars är dagen förvirrad.
Skicka en kommentar