Om man träffar en människa som mår dåligt på något sätt, blir ofta första impulsen att man vill hjälpa den andre att må bättre. Man lyssnar på hans beskrivning av sitt elände men när det börjar bli alltför obehagligt, så försöker man gärna ge ett gott råd. För det goda rådet är för min egen skull, ett försök att få allt det obehagliga att upphöra.
Det är bara när man fullt ut accepterar att den andre mår dåligt, som man vågar lyssna förutsättningslöst och utan taffliga försök att hjälpa.
Den som mår dåligt lever i ett dilemma. Han har ett problem som han inte kunnat lösa, eller en upplevelse han inte kunnat bearbeta, eller ett svårt val som han inte hittar ut ur. Och som vid alla problem, dilemman eller svårigheter har han kört fast i ett felaktigt tänkande, som gör att han vandrar omkring i en ond cirkel, som han inte kan komma ut ur själv.
Han tror att det hjälper att få prata ut, att berätta för en annan människa om sitt dilemma. Men han vill inte ha ett gott råd och egentligen ingen hjälp alls, eftersom han är övertygad om att han själv vet bäst problemets natur. Det är det den onda cirkeln handlar om, att man själv är övertygad om vad som är fel och hur saken ska lösas. Men det är just det man inte vet och det är därför man har ett problem som inte går över. Man söker hjälp men man vill inte ha hjälp för det skulle störa det egna felaktiga tänkandet, som man är övertygad om är det rätta..
När man berättar för en annan människa att man mår dåligt, så vill man ha bekräftelse att man mår dåligt och att man har det problem som man tror att man har och ett medhåll om orsaken till problemet. En god lyssnare ger den bekräftelsen. Hummar med och stödjer alla analyser som den problematiske gör över sin situation.
Det kan kännas skönt en kort stund men det ger ingen verklig hjälp.
För att ge verklig hjälp tvingas man paradoxalt nog att kränka den som mår dåligt. Man måste ge honom vad han behöver, inte vad han vill ha. Och för att veta vad han behöver måste man först lyssna, med hela sitt empatiska inre, utan att själv fastna i den onda cirkeln av felaktigt tänkande. Och utifrån sina egna känslor hitta det rätta tänkandet om problemet, dilemmat eller valet.
När man inte ställer upp på den som mår dåligt enligt hans uppfattning om problemet, blir han först djupt störd och känner sig icke förstådd. Han avvisar oftast med emfas alternativa sätt att se på problemet.
Det är då först som hjälpen börjar nå fram.
8 kommentarer:
Så sant.
Jag tror inte att man skall falla i fällan att slutligen, efter flera turer i samma träskland, komma med sina råd i alla fall. Bättre att fråga så att personen själv hittar sina svar.
Att ge råd undergräver människors självkänsla. I ett andetag säger vi till denne att jag inte tror att du kan lösa detta själv.
Frågor är medlet för att hitta ut, hitta sina egna svar, hitta det nya sättet att se och förstå.
Maja
Jo, det finns mycket värde i att fråga, det är den traditionella och ödmjuka vägen. Men det är inte det jag menar riktigt.
Snarare att ge en kommentar som inte ställer upp på personens perspektiv. Som bryter med ett visst invant tankemönster. Som rubbar balansen och inte bara överlåter till personen att själv hitta sina egna svar.
Att bara fråga och inte ge råd, ställer dig alltför mycket utanför problemet. Men det finns en tredje väg som gör en mer delaktig i problemets lösning.
Men att fråga är ett sätt att ge råd. Få den andra att tänka på något. Om sökandet efter svaret ger en insikt så har man vunnit något.
Håller helt med dig, kränkningen behövs. Rent av nödvändig för att hjälpen ska påbörjas.
Fråga kan vara nog så provokativa och bära en laddning av den frågandes egen åsikt och lösning. Det handlar om teknik. Men den slutliga upplevelsen blir att man själv, som gyttjebrottare nere i dyn, tror att man har kommit på lösningen/det rätta sättet att stiga ur det destruktiva malandet. Frågandet leder alltså tänkandet i nya banor med bibehållen självkänsla och kanske ny styrka.
Att beläggas med/inse att man tänker fel inger skam. Ytterligare en börda att bära. Nej, jag håller fortfarande på att svaret finns hos personen själv, vi skall bara hjälpa den att hitta dit.
Maja
Som alltid så finns det många olika sätt. Att fråga är ett bra sätt, och kan ge personen insikt. Men ibland har människor så svåra problem att de hellre föröder sina liv än att de ändrar sitt tänkande.
Idag finns en överdriven rädsla för skuld och skam, det skall undvikas till varje pris. Istället är skuldkänslan nödvändig för ett värdigt liv. Och skammen gör oss till sociala varelser.
Jag tar till en berättelse:
"En bekymrad ung fisk simmade upp till havets kloke gamle. Folk pratar så mycket om något som kallas havet sade den, men vad är detta hav?
Havet är det som finns runt omkring dig svarade den gamle.
Den yngre fisken frågade oroligt: Men varför kan inte jag se det?
Den äldre fisken svarade lugnt: Havet är inom dig och utanför dig. Du föddes i havet och du kommer att dö i havet. Havet omsluter dig, precis som din egen hud."
Som fisk ser man inte havet. Som människa ser man inte sin egen tillvaro. Ibland behövs det att någon som står utanför havet eller tillvaron förmedlar vad han ser.
Tack för den fina berättelsen, Ryssbält tapes, den blir till stor hjälp för mig.
Åhh, vilket fint och bra inlägg!!
Det gav mig värdefull insikt!
Tackar.
Skicka en kommentar