torsdag, januari 31, 2008

Anhörig angår det dig

Ifjol inledde jag den hör dagen med att skriva:
”Drogdårens manöver”
Idag är det ett år sedan olyckan och nu är han
och nu är minnet i tidningen.
Han vill slippa ett fängelsestraff. Han har börjat sköta sig.
Han vill bli kvitt sitt missbruk och arbeta hårt om dagarna.

Jag vet inte vad de anhöriga som drabbades anser om
hans samvete och insikt. Deras far kommer inte tillbaka.
Deras insikt skall ”drogdåren” bära med sig för evigt om
vi ska tro på någon form av framkomlighet.

Björn

Landskap i förändring - människan



Grovas nära omgivningar var långt in på 1900-talet ett av Arjeplog kommuns viktiga nav. Här stannande ångbåten under den tid landet inte förbands med vägar. Här uppfördes ett nybygge med flerhundraåriga anor. Här fanns bygdens första skola. Här brukades jord och skog i nära samklang med naturen. Här möttes människor från när och fjärran.



Det fanns dock en orm i detta paradis, människan. Allt eftersom välståndet växte frodades även girigheten och missunnsamheten. Bygdens folk blev allt sämre att leva i sämja. När egendom skulle delas upp efter de äldres frånfälle uppstod tvister av olika slag.



Med tiden kom därför den leende bygden så sakta somna in sedan jantelag, girighet och samhällets strukturomvandling har lagt lock på fortsatt utveckling. Jordbruken lades igen, skogsarbetet tog slut, skolan ringde ut för sista gången, posten försvann, liksom byaaffären, då bygdens folk inte handlade i sin egen butik.

Bygdens skönhet har bestått, men den har med åren blivit tystare.

Johan

onsdag, januari 30, 2008

Guldkanten

Det är viktigt att sätta en liten guldkant på tillvaron, något som får en att glömma vardagens tristess och långtråkighet. Precis som den knypplade spetsen på örngottet, den finns där men saknar praktiskt betydelse.

Många reser långt och vida omkring för att få denna guldkant, och jag är inte alldeles motsträvig när det gäller att resa. Till exempel var jag tillsammans med min familj på weekendresa till Umeå förra helgen. Visserligen bodde vi på Umeås billigaste hotell men det fanns utsikt över innergården och frukosten ingick. Och en godisskål i reception.

Men för min del så vill jag helst inte att denna guldkant ska innebära utgifter eller kostnader i någon form. För om jag lägger ut en slant på något roligt, så förstörs det av grämelsen över själva utgiften. Jag ältar efteråt om det verkligen var värt detta uppoffrande av ekonomiska medel, även om det gav mig en viss tillfredställelse och glädje. Ja, själva min snålhet gör att alla försök att förgylla tillvaron snabbt förmörkas av grubblerier och ånger.

Det har egentligen ingenting att göra med min ekonomiska ställning. Den är god som det heter. Nej snarare är det en följd av bristande självuppskattning som jag ådrog mig under uppväxten i Ångermanland.

Till följd av dessa mina begränsningar då det gäller guldkanterna har jag naturligtvis lärt mig att uppskatta allt som är gratis; smakproverna på Kvantum, bokinköpen på Kronan för en krona stycket, cyklingen till jobbet, promenaderna i naturen. Den billiga kycklingen på Willys från östeuropa, köttet från Brasilien eller Australien, Euroshopper.

Men jag brukar även roa mig på ett mer intrikat och uträknat sätt. Till exempel har jag under hela januari gått och suktat efter långfärdskridskor. Visserligen har jag mina gamla hockeyrör men det skulle vara så fint att få åka på riktiga långfärds och just nu är det så populärt. Så därför har jag bestämt att köpa sådana skridskor med medföljande pjäxor. Det finns ett paket för 2.200 kronor på Hägglunds, faktiskt ett bra pris.

Sådana gånger då jag bestämt mig för att köpa något, så njuter jag. Det känns så spännande, roligt och det förgyller min tillvaro när jag går omkring och tänker på det. Jag dagdrömmer om att jag har skridskorna på mig och åker omkring på den blanka isen i Norra hamn. Därför går jag ofta in på Hägglunds på luncherna för att göra själva inköpet, och när jag går fram till hyllan där skridskorna ligger, känner jag verkligen att detta är guldkanten, det lite extra i tillvaron som man måste unna sig någon gång ibland.

Sedan står jag där en stund och sedan bestämmer jag mig för att inte köpa dem.
Jag vänder och går ut.
Och då känner jag en härlig tillfredställelse på grund av utgiftens uteblivande. Det är nästan så att själva uteblivandet av inköpet ger en större lycka än vad själva inköpet skulle ge.
Man slipper ju gräma sig. Alltid något!

Sven

måndag, januari 28, 2008

Landskap i förändring - skogen



Just nu ligger min längtans landskap i trakterna runt Grova under närmare en meter snö. Många är mina vandringar i detta landskap. Jag har sett landskapet förändras, om än sakta.

Jag vandrar fortfarande i en bondeskog där jag kan känna vingslagen efter den tid som flytt. Det är tidvis en tät skog som för den ovane kan vara svår att orientera sig i.



Det dåtida öppna landskapet i dessa omgivningar var myrslåtterängarna. Här var det nu länge sedan någon lie som slog och något hö som ska bärgas inför vintern. Myrens landskap är på väg tillbaka till sitt tidigare tillstånd. Men myren är platsen för mycket långsamma skådespel. Förändringarna sker närmast omärkligt, men obevekligt när björk och senare tall och mossa konkurrerar ut gräset.



Omgivningarnas moderna öppna landskap är ett resultat av 60- och 70-talets kalhyggesbruk. Under ett antal år var det många bergssidor som fick se sig avklädda på sitt gröna guld. Den skog människorna på kort tid har tagit tar det flera generationer för naturen att återskapa. Om det överhuvudtaget är möjligt.

Den täta skogens slutenhet och hyggeslandskapets öppenhet. Alla sörjer inte det moderna öppna landskapet. Vi förlorar magin, men landskapet blir tillgängligare och övergripbart. Frågan är bara var vi söker skydd för regnet och var den tretåiga hackspetten ska hitta sin boplats?

Johan

fredag, januari 25, 2008

I torgnylindgren-land

Jag befinner mig i en annan värld, en annan tid, när jag cyklar till jobbet. Det är ljudboken där Torgny Lindgren läser sin egna texter, som förflyttar mig från min torftiga och enahanda cykelväg långt in i Västerbottens inland.

Jag är just nu verkligen inne i ett riktigt Torgny-skov. Denna underbara författare som i en intervju denna vecka sa att han ”ville ge pessimismen ett glatt ansikte”. Och det är det som gör honom så stor. Att skriva berättelser med människoöden som är djupt tragiska men samtidigt låta humorn färga dem till den undersköna blandning som kanske kan kallas västerbottens-ironin. Jag skrattar så att mina ögon tåras när jag lyssnar till särlingarna, gampojkarna och predikanterna som lägger ut texten om tillvarons små och stora förunderligheter. Alla dessa härliga människor i Avaträsk, Raggsjö eller Åmliden.

Torgny säger att berättelserna inte är skrönor, allegorier eller fyllda av metaforer. Nej, han hatar dessa ord. Berättelserna har istället syftet att vara ramar för filsosofiska betraktelser om allt viktigt i tillvaron; njutningen, skulden, hatet, kärleken, sanningen, köttet och så naturligtvis människan tro på Gud och djävulen.

I Hummelhonung får vi följa två bröder, Olof och Hadar, som hatat varann sedan barndomen och som byggt upp hela sina liv kring detta hat. Den undersökning av brödernas inbördes förhållanden som Torgny gör, är något som ger en inblick i hur konflikter byggs upp mellan människor i alla sammanhang. I botten finns djupa kränkningar som skapat situationen. Sedan vidmakthålls allt med hjälp av hatet och genom att upprätthålla ett ständigt avstånd. De som hatar varann vill aldrig träffas men de är ändå alltid helt upptagna av den andre i tankarna. Och Olof och Hadar träffas aldrig, båda lider av dödliga sjukdomar men vägrar dö före den andre, det är det enda som håller dem vid liv. Om man vill förstå konflikterna i Mellanöstern ska man läsa boken, det är samma mänskliga mekanismer som är aktiverade.

Eller Merabs skönhet. En stark uppgörelse med en ond och straffande fader, som går igen och angriper allt det vackra och goda i livet. Eller berättelsen om Vattnet där den speciella godmodigheten och acceptansen av livets hårda villkor ger en inblick hur fattiga människor kan leva lyckliga trots motgångar och svårigheter. Eller i betraktelser om Ordens betydelse: pojken som blir säker på att det är själva ordet ”lungsoten” som smittar. För att inte riskera att höra någon säga ordet, så isolerar han sig på vinden i hemgården och pratar bara genom ett rör som går ner till modern i köket.

Att höra Torgny Lindgren själv läsa sina egna berättelser i en ljudbok tillför extra dimensioner; den västerbottniska dialekten, den ljusa rösten när kvinnor pratar, den mörka för männen och den högtravande för predikanterna. Det skapas en magisk teater i mina öron, samtidigt som jag tar mig fram i motvinden på Mjölkuddsbanken.

Sven

Andra bloggar om: ,

Brandvaktarstugan på Välmbapouda



Otaliga gånger har jag besökt denna plats, som barn, ung och vuxen. Ingen årscykel är fullständig utan denna lilla toppbestigning på 710 m öh.

Minnena från platsen är nästan lika många som vandringarna hit. Återkommande möten med falk och örn. Vid något tillfälle färska spår efter Björn. Ibland med en stillhet och utsikt över en bra bit av landskapet Lappland. Andra gånger med så starka vindar att jag knappt kunnat stå upprätt. Vid dessa tillfällen har den lilla stugan utgjort ett tryggt vindskydd på läsidan.

Sedan några år är stugan öppen. Hemvärnet förvaltar den och platsen är populär för vinterns skoterfolk.


Det som för mig har blivit det givna målet för återkommande vandringar var under 1940-talet en arbetsplats sommarhalvåret för en fattig familj från byn. Varje sommar flyttade familjen upp hit. Brandvaktarstugan ”tjänstgjorde” också som bevakningsplats under krigets beredskapsår. Under dessa år var det försvaret som hade ansvaret för stugan.

Bortsett från brandvaktartornet är stugan intakt sedan snart 70 år. Den är så väderbiten att den trots brist på underhåll kommer att överleva mig och mycket längre än så.



När jag sitter inne i stugan och hör vindens tjut genom kaminröret går tankarna till den familj som vistades häruppe långa perioder. Vad gjorde de och hur hanterade de den tid som det knappast kan ha funnits brist på? Visserligen fick familjen återkommande besök från byn. Platsen var visst ett populärt utflyktsmål på söndagarna, men här måste det ha funnits massor av ensamhet och plats för egna tankar.

En familj i Välmbapoudas brandvaktarstuga, en del av vår beredskap och en liten del av vår historia….

Johan

Andra bloggar om:

onsdag, januari 23, 2008

Spår



Jag skriver spår mot vilsenheten
för jag vill inte bara gå vilse.

Jag skriver spår och vår närvaro
är vag och bristfällig.

Sorgfälligt strävar vi ändå
mot mållöshet.

Björn

måndag, januari 21, 2008

Samtal om konst



Några halvgamla män och en kvinna har samlats i en lokal för att samtala om konst. Inbjudare är en av dessa män som är närmast förargad över de tre tavlor av halvgammalt snitt som en annan av dessa män har valt att ställa ut i möteslokalen.

Betrakta denna tavla, som blir en källa till ett längre samtal, är det konst? Man brukar säga bra konst är sådant som väcker frågor och tankar.

Vår inbjudare säger att han ingenting förstår, att det är ett kludd utan mening. Dessutom inte inramad.

Samtalets vågor går fram och tillbaka. Vad är det vi ser? Fler och fler frågor väcks. Inbjudaren säger till slut, att ju mer vi pratar om bilden desto bättre tycker jag om den.

Slutsats – konst blir bäst i dialog mellan olika betraktare. Vad som sedan är bra är sedan en fråga om smak. Vad tycker du?

Johan

Andra bloggar om:

Städilskan

Ibland måste man städa ändå, utan att man bjudit hem nån. Det är väl dammråttorna, smutsen och obehaget av alla tidningar, böcker och saker som ligger på fel ställe, som tills slut gör det omöjligt att smita undan längre.

I vår familj är det jag som är städare.
Vi har en sådan uppdelning; en är matlagare, en annan diskare, en är gardinupphängare, en är tvättare, en är billagare, en är handlare , en är julpyntare, en är gå-upp-på vindan-och-hämta-grej-are, en är laga-kläd-are. Det kanske låter om om vi är många som kan dela på uppgifterna, men så är det inte. Varje familjemedlem kan ha flera uppgifter samtidigt. Vilken uppgift man har beror främst på kön eller läggning.

Att städa är egentligen en uppgift som bättre passar det kvinnliga könet, men jag har ändå fått den uppgiften på grund av min läggning. Jag gillar helt enkelt att städa. Nej, inte gillar, utan snarare kan man säga att jag avskyr när det är ostädat. Min toleransnivå är betydligt lägre än de andra i familjen. Därav min roll som städare.

Jag är en typiskt känslo-städare. Inte en sån där tvångsneurotiker som städar hela huset samma veckodag året runt, oberoende om det behövs eller inte. Jag förstår mig inte på dem, det verkar som de inte tänker eller känner, de bara städar varje vecka även om de inte har lust. Som om ingenting kan rubba deras ”ordning och reda”-inställning till tillvaron.

Nej, själv måste jag komma i stämning för att överhuvudtaget orka ta fram dammsugaren. Jag måste bli riktigt förbannad. Få tillräckligt med aggressiv energi i kroppen som sedan kan urladdas bland damm och skräp. Och eftersom jag är en hämmad person har jag väldigt svårt att överhuvudtaget bli förbannad, det finns så få saker som irriterar mig.

Men jag har vissa knep. Först så börjar plocka undan alla saker som ligger överallt på bord, bänkar och avställningsytor. Där ligger familjens samlade egendomar som egentligen borde ligga på helt andra ställen. Varje sak som ligger på fel ställe, och som jag måste gå iväg med, gör att jag känner mig som en slav, i ett underläge. Den som lagt saken där borde få ta hela ansvaret, eller hur?

Ilskan börjar bubbla upp i mig för varje sak som jag hittar och till slut tvingas jag angripa olika familjemedlemmar som varit försumliga med ilskna krav på förbättringar av ordningen. Detta är den utlösande faktorn; ilskan på alla i familjen som drar fram saker och smutsar ner. Den ilskan blir min drivkraft och mitt bränsle och som gör städningen möjlig.

Städilskan. Tack och lov för den, hur skulle det annars ha sett ut i vårat hem? När huset är rent, känns det underbart. Alla är nöjda som efter en häftig storm, när vinden äntligen lagt sig och allt är som bortblåst. Både damm och negativa känslor.

Sven

söndag, januari 20, 2008

Johan

En Johan är en Johan
En förutsägbar oförutsägbar person
En Johan tycker om rutiner, upprepningar och det förutsägbara
Men, en Johan kan också gå utanför gränserna, överraska
En Johan kommer sällan med de kreativa idéerna. Kreativa idéer får andra ha
En Johan är en förvaltare. En god sådan som bidrar till att de kreativa idéerna omsätts till handling
En Johan är en vandrare, en betraktare av världen. Ja, ibland en riktig enstöring
Men, en Johan vegeterar inte bara i sitt eget. Han är också en medskapare av världen. Han räds inte att säga var han tycker och vill gärna göra gott
En Johan gör gärna avtryck. Därför är han en av the Ryssbält tapes tre ben
En Johan är som sagt, en man med många sidor. En Johan är och förblir en Johan på väg…

Johan

lördag, januari 19, 2008

Akvareller



Ryssbält tapes fortsätter med att introducera nyheter. Under sidorubriken Akvareller finns nu ett album där jag kommer att lägga mina bilder, målade i huvudsak i Ryssbält och på Porsön. Håll utkik, bilderna kommer att bytas ut efterhand.

Sven

fredag, januari 18, 2008

Björn

Jag döptes till Björn.
Jag är på god väg.

Jag är på god väg att uppfylla min innebörd.
Jag är inte ett sällskapsdjur, men med idets idé.

Jag stirrar in i dimman. Den är påtaglig.
Endast starka strålkastare visar den diffusa vägen.

Min patetiska väntan lufsar iväg med frågan:
Var är livet som mest värdefullt?

Björn

torsdag, januari 17, 2008

Sommarresan



Blöta och mörka dagar som denna är det lätt att längta bort. Hav tröst. Efter en eländig vinter kommer vår och sedan sommar. Ännu bättre är att de stora upplevelserna finns närmare än vad du tror. Drömresan kan du lätt realisera. Dags att ta fram bilatlasen och planera tänkbara utflyktsmål. Visst längtar du?

Johan

Andra bloggar om:

onsdag, januari 16, 2008

Nya tider

Det började med att jag bytte plats i bussen, från mitten till längst bak. Jag visste inte då vad förändringen skulle innebära, men jag förstod att jag satte igång en rullande sten. Och nu ser vi hur det gick! Hela Ryssbält tapes fick ett nytt utseende, med nya kalla vinterfärger och moderna länkar. Otroligt!

Och inte bara det. De tre medverkande männens enhet splittrades och de fick egna namn. Inläggen kommer i fortsättningen att personligen signeras. Splittring men fortfarande under samma flagg.

Bli inte förvånade om det kommer fler förändringar i framtiden.

Sven

måndag, januari 14, 2008

Vinter



Så var den då på ett besök, vintern. Inte den riktiga vintern med åtskilliga minusgrader i dess följe. Medeltemperaturen i denna nordliga horisont ska vara 10-11 grader under noll så här års. Idag är det i alla fall -3c och fredagens blöta snö har fyllts på av nattens torrare variant.
Trybusken utanför mitt fönster är för första gången denna vinter klädd i skönt vitt och hela världen blir ljusare. Närmsta grannen har fått glädjefnatt och snöslungan har gått nästan en halvtimme.

Men, underbart är kort. Det är bara till att glädja sig åt nuet. Till veckan väntar åter milda sydvindar och blötväder. Vi kanske kommer till en tid då vi inte vet vad köldknäpp är. Måtte inte framtiden göra oss så knäppa!

Johan

Andra bloggar om: ,

söndag, januari 13, 2008

På rätt plats



Jag klev upp på lördagsmorgonen
med föresatsen att komma ut strax före solens uppgång. Morgonen var inte särskilt kall men himlen var grå och dimslöjor låg lågt över fjärden. Endast några centimeter snö gjorde det möjligt att gå vart jag ville på isen, som trots några varma dagar nu är helt säker.

Hundägarna, detta märkliga folk, fanns redan ute på stigarna, både på land och is, rastande sina små eller stora bestar. Jag går aldrig nära dem, eftersom jag inte litar på deras förmåga att handha sina djur. Även denna gång kom en liten spets, skällande mot mig samtidigt som matte och husse tävlade om vem som kunde skrika högst och mest aggressivt. Hunden brydde sig inte, som vanligt, och sprang mot mig trots att jag befann mig ca 200 meter ute på isen. Det finns ett ord, ”Fy”, som används ofta i dessa sammanhang. Jag lägger gärna till ordet ”fan”.



Jag fortsatte promenera mot Sinksundet
och just där fjärden smalnar av mellan Björkskatan och Björsbylandet, stannade jag hänförd. Alla hundar var försvunna och jag stod där ensam. Dimman låg några meter över snön och ur dimman trädde träden fram i sin vinterskrud. Snötäckta björkar, alar och några enstaka granar. Sådana här stunder är lätt att gå förbi. Färgerna flyter ihop och det finns en risk att man uppfattar allt som gråvitt och utan kontraster. Men om man stannar upp, låter andningen lugna sig, och koncentrerar sig, blir synintrycken allt starkare av färgspelet; blått, turkos, rosa, gult, ockra.



Färgerna denna morgon
blev allt starkare och kraftigare i och med att solen, sakta steg. Där jag stod, kunde jag ännu inte se solen men däremot avslöjade himlens allt mörkare blålila nyanser att solen fanns där på andra sidan Björkskatan, och segade sig sakta upp över Järnverket i horisonten.



Dimman över isen lättade sakta och konturerna av fjolårs-vassen trädde fram. En molnbank trängde sig fram från norr och hotade att lägga locket över det hela. Den blev allt rödare av den uppåtgående solen och jag hoppades att den inte skulle vinna himlen innan jag kommit tillbaka till Sundet, där jag visste att jag skulle få se solen i sin helhet, strax över horisonten.



Och visst, när jag återvände fanns solen där med sitt starka midvintersken, som är meningslöst att fotografera. Men se på skogen, som solen färgar med sin röda färg. Det är samma färg som vi människor får när vi befinner oss på rätt plats i tillvaron; på en is, i januari, i norrbotten, just när solen står som högst på himmelen.

Sven

lördag, januari 12, 2008

Frikyrkan



Betrakta denna byggnad. Så mycket byggnad på denna ödsliga övergivna plats. En känsla av vemod omsluter mig när jag passerar platsen.

Frikyrkan, en av det gryende folkhemmets tre ben, tillsammans med arbetarrörelse och nykterhetsrörelse. Alla har de sedan länge passerat ”bäst före datum”.

Somliga brukar säga att var sak har sin tid, som sedan blir till historia för att till slut multna ner bortom glömskans horisont. Vi kan återfalla i vemod och nostalgi, men aldrig återskapa den tid som flytt. Vi samlar kunskap i arkiven, vi tar våra foton och hoppas att någon vill läsa och se.

Vi måste gå vidare. Vi kan tillåta oss att raljera om det som har varit, men, vi får inte glömma och bli historielösa.

Frikyrkan har tillsammans med arbetarrörelse och nykterhetsrörelse alla bidragit till vår utveckling. Varje tid behöver sina mötesplatser för utbyte av tankar för idébyggen om framtiden.

Jag ser myckets lite av dessa nutidens mötesplatser i vår individualistiska tid. Vi riskerar inte bara bli historielösa, utan också bli allt mer sårbara och utsatta.

Det är kanske därför jag känner vemod när jag passerar den förfallna frikyrkolokalen en stilla sommardag utanför Gnarp.

Andra bloggar om: ,

torsdag, januari 10, 2008

Att förändra sitt liv



Ibland måste man göra förändringar i sitt liv. Det går inte bara att kliva omkring i gamla spår och låtsas som om allt är som förut. Tillvaron förändras ständigt och återkommande hamnar vi i situationer då vårt vanliga beteendemönster inte längre är adekvat, utan behöver modifieras och förändras för att bättre överensstämma med omgivningen.

Själv är jag i ett sådant skede i mitt liv. Denna vecka, i början av januari 2008, har jag påbörjat en viktig förändringsprocess, och det är svårt att veta vad det kommer att leda till. Att utsätta sig för nya saker är viktigt och kan göra att livet blir mer spännande och mer innehållsrikt. Nya saker stimulerar fantasin och får vårt inre att öppna sig och själen att utvecklas och förkovras.

Jag har så långt jag kan minnas haft en vana att alltid sätta mig strax bakom mitten i bussen på vänster sida. Det är inte så att jag alltid sitter på exakt samma stol, det är faktiskt inte heller möjligt med tanke på alla nya former av bussar som nu finns, som är inredda på olika sätt med stolar som sitter rakt , snett eller bakåt. Men på ett ungefär, med en viss moderation, sätter jag mig alltid strax bakom mitten på bussen och på vänster sida.

Denna vana har fungerat bra och jag har inte funnit någon anledning att ändra på ett fungerande koncept. Emellertid, med det moderna livets landvinningar, har situationen förändrats. Jag har nämligen en MP3 spelare som jag lyssnar på i bussen, sedan ett par år tillbaka. Jag kan välja mellan musik, radio eller ljudbok, och numera blir det oftast en ljudbok.Att lyssna på en roman ger stor behållning som nästan kan jämföras med att läsa densamma.

Problemet är att om jag sitter där i mitten i bussen, och det kliver på en bekant på Porsöberget eller Porsöcentrum, så sätter de sig naturligtvis på platsen bredvid mig och utan hänsyn till min pågående aktivitet - som är fullt synbar genom sladdarna som går till mina båda öron – börjar de prata om alldagliga ting. Jag tvingas stänga av apparaten, plocka ut plopparna ur öronen, le en smula och prata mig ända fram till Smedjan.

Och att tvingas byta Torgny Lindgrens sköna prosa eller Peter Englunds intressanta essäer mot triviala diskussioner om väderläget, är den största anledningen till att jag tvingats genomföra en stor förändring i mitt liv;
Efter många år som mitten-sittare har jag nu, första veckan i januari 2008, börjat sätta mig längst bak i bussen, tillsammans med de trötta ungdomarna.
Och det fungerar!
Inga medelålders bekanta vågar sig nånsin längst bak i bussen, det är ett område som behärskas av ungdomar. Och när jag kommer och sätter mig där blir jag helt nonchalerad av ungdomarna som en non-existing-person, en drömsituation för en ensamvarg som jag.

Det enda som oroar mig är att jag undrar vad min son tänkte imorse, där han satt två rader framför mig. Jag hoppas inte att han blir störd i sin identitetsutveckling, nu när fadern regredierat i bussen på detta förvånade sätt.

onsdag, januari 09, 2008

Dagens ända....



…..eller dagens nolla om man så vill. Sigge på råttjakt.

söndag, januari 06, 2008

En dag på isen



Vi packade ner kaffetermosarna
och extrakläderna i ryggsäckarna och åkte iväg i den tidiga söndagsmorgonen. Rodnaden på himlen i söder talade om att solen var på väg upp mot horisonten.

Nedanför Hälsans hus låg isen spegelblank och bara någon enstaka skridskoåkare hade startat före oss. Vi satte på oss skridskorna och åkte iväg i den rätt hårda motvinden, som vi visste skulle göra hemfärden till en snabb affär.

Under Bergnäsbron tvekade vi när vi såg de mörka mellanrummen mellan gamla isflak och vi gjorde en liten omväg närmare stranden av säkerhetsskäl. Våra kunskaper i bedömning av is är mycket begränsade men längre ut på fjärden blev vi allt säkrare och tryggare. Vi litade på att isen skulle hålla där andra åkt före oss, även om vi insåg det bedrägliga med ett sådant kollektivt ansvar.



Ute vid Gråsjälören
släppte all oro om isens tillstånd och vi gled in i ett glädjetillstånd där varje skär förde oss allt längre in i den dröm som vi kustbor lever i; den blanka havsisens oändlighet.
Under tiden lyfte sig solen upp till dagens högsta punkt, som så här års kan te sig löjligt lågt, men som fyller oss nordbor med det gudomliga ljus som laddar våra uttorkade kroppar med A och D vitaminer och som vederkvicker inte bara kroppens kemiska strukturer, utan även själens behov av positiva framtidsutsikter.



Vi vände oss om och såg solen färga Luleå stadskärna i ett gulrött sken, som speglade sig i isen, och det blev svårt att förstå att detta var möjligt, att stå mitt i en dröm samtidigt som det var verkligt. Och denna dröm vilar på en decimeter tunn ishinna, som täcker det kalla, mörka vattnet, som om det fick chansen skulle döda oss på några få och fruktansvärda minuter.

Att åka skridskor på den tunna isen, ger ett bedrägligt skydd mot faran men ger också en förståelse över hur alltet är konstruerat. De goda tankarna, är alltid bara ett tunt lager, som ligger över djupa oceaner av oro, depression och missmod. Om man tänker gott om tillvaron och framtiden ger man sig ut på en tunn is och man tar en risk att allt kan spricka.



Det är värt att ta den risken. Att trots de mörka fälten mellan isflaken låta skridskorna glida däröver och se att isen ändå bär och få uppleva att en plötslig rädsla övergår i en stark glädje över tillvaron, naturen och kroppens rörelser.

lördag, januari 05, 2008

Framsynta Kalix



Kalix har gjort det igen. Först blev Kalix årets IT-kommun. Sedan byggde kommunen en galleria som fick världen att häpna. Nu är man i full färd att planera för en sandstrand med palmer längs med älven.

Till skillnad från Luleå som fortfarande envisas med att ha kvar alla gråa isbjörnar längs med gång- och cykelvägar har Kalix tagit det här med klimatförändringarna på allvar. Kommunen förbereder sig i god tid för att varmare klimat. Det kommer ju troligen en tid då turistmålen längs med Medelhavet inte lockar längre, då allt har omvandlats till het ogästvänlig öken.

Framsyntheten har dock sina dock sina gränser. Kalix har glömt en viktig detalj. När klimatet blir allt varmare blir våra hav varmare och de stora isarna på Grönland och i Antarktis smälter. Resultatet – havet stiger ohejdat. Palmstranden längs med älven blir snart ett minne blott, sedan den liksom hela Kalix har dränkts av havet.

Synd Kalix, det var i alla fall ett lovvärt initiativ.

onsdag, januari 02, 2008

Att bjuda på middag

Om man skall bjuda hem en familj på middag nuförtiden då måste man avsätta minst två dagar för att ro det hela iland.

Redan dagen innan är man tvungen att besöka flera affärer för att inhandla alla ingredienser. Det är inte bara att gå på Willys eftersom vissa specialgrönsaker bara finns på Kvantum, och en viss exotisk krydda finns bara på Ica och sedan bär det av till systembolaget naturligtvis. Det är nödvändigt att köpa rejält med vin till maten, flera flaskor per man eftersom de flesta medelålders numera är baginboxalkisar. Det går inte längre att bjuda på folköl eller sockerdricka, folk skulle aldrig komma tillbaka någon fler gång efter en sådan middag.

Städningen inleds redan på bjudningsdagens morgon. Det tar nämligen halva dagen att få ordning i huset, eftersom vi skippat städningen i tre veckor sen vi sist bjöd hem nån.
Det är visserligen ganska skönt att få rent och snyggt när man klockan tolv på dagen är klar, men tröttheten börjar redan ta överhanden och man får lust att ringa och avboka middagen, och säga att vi drabbats av magsjuka.

Matlagningen är ett kapitel för sig. Det är omöjligt att bara göra något enkelt som var ok på 70-talet, att bjuda på köttgryta eller chiliconcarne, med rostat bröd till. Nej nu är det tre-rätters som gäller, gärna enligt förlaga från någon känd tv-kock. Det är ofta rätter vars namn inte går att uttala, som man inte vet vad de innehåller och som kräver 7-8 olika små rostfria pannor där allt ska puttra under flera timmar. Jag och min fru jobbar parallellt med städning och matlagning under förmiddagen. På eftermiddagen är det bara hon som jobbar vidare, medan jag går och gruvar mig inför kvällen och tänker på vad vi ska prata med gästerna om och vilka kläder jag ska ha på mig för att varken vara för fin eller för slarvigt klädd.

Matlagningen, som det här är fråga om, kräver rejäla köksöar, med spishällar, dubbelugnar och oljade träskivor där allt kan hackas, sjudas och kokas. I vårat 70-talskök finns ju inga sådana avställningsytor och redan efter en timmes matlagning blir allt bara kaos på bänken. Disk och potatisskal blandas med grytor med exklusivt innehåll, medan den gamla, utslitna fläkten gör allt för att dra ut matoset utan att lyckas, och fettet fastnar istället på kryddburkarna ovanför spisen.

När gästerna dyker upp, så är i varjefall min fru helt slut, då all matlagning har tagit musten ur henne. Själv är jag mest orolig för att alla inte skall få tillräckligt med vin i sig, och att de ska tycka att det är snålt tilltaget. Därför överdriver jag lätt och springer och passar upp alla utan att kunna sitta ner i lugn och ro.

Samtalen under middagen är helt förutsägbara. Först handlar det om tv-program som vi sett och sedan lite gamla minnen, därefter blir aktuellt med frågan om skillnaden mellan kvinnligt och manligt. Och då sitter vi män och skrattar åt hur kvinnor är, och kvinnorna skrattar åt hur män är. Allt slutar med att kvinnorna gaddar ihop sig och börjar klaga på oss män, hur vi är och att vi inte vill resa utomlands utan bara åka till stugan. Den delen av middagen är det avsnitt som drar mest alkohol.

Som tur är har jag spridit ut i hela bekantskapskretsen att jag helst går och lägger mig kl 22 så de flesta tar lite hänsyn och vinglar hem redan före kl 23.

Dagen efter, oftast söndagen, är förstörd.
Huvudvärken och bakfyllan sitter i långt in på eftermiddagen. Men jag tror inte att det beror på vinet, utan det är vätskebristen som jag ådragit mig under föregående dags städning. I min ålder orkar man inte med så mycket nöjesliv så nu dröjer det ett tag innan vi bjuder hem någon.
Kanske tills vi behöver städa igen.

tisdag, januari 01, 2008

Nodlinjen



Årets första dag. Till slut en helt normal, lugn och stilla vinterdag. Normal sånär på att snön fortfarande nästan helt lyser med sin frånvaro.

En bedräglig stillhet, ett bedrägligt lugn. Bomben tickar på. Ovetande för de flesta och vi vet inte när bomben briserar.

Andreas Malm beskriver i sin bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent” om livets utveckling. Vetenskapen kan idag visa att livet på jorden inte har utvecklats gradvis i en stilla lunk, utan genom plötsliga förändringar, kvalitativa språng. Det är när en gräns överskrids, en nodlinje, som allting sker mycket fort. Således är nodlinjen för vattnet lika med kokpunkten och 47 grader Celsius nodlinjen för flercelliga organismers värmetolerans. Malm säger att varje system i naturen har en förmåga att organisera sig själv kritiskt. När t ex energi tillförs sker ingenting, sedan ingenting och så plötsligt, allt på en gång. På så sätt kan en minimal förändring få en gigantisk lavin i rörelse.

Stora kvalitativa förändringar har skett genom hela jordens historia och är en del av naturen själv. Det som nu sker är att människan på mycket kort tid med sitt sätt att leva håller på att skapa stora obalanser. Genom sina utsläpp av föroreningar från fossila bränslen tillförs atmosfären allt mer värme. Vi vet idag att detta är ohållbart och att jordens klimat på sikt kommer att bli varmare. Ja, mycket varmare med katastrofala konsekvenser för allt levande.
När detta sker och hur fort det kommer att gå kan ingen svara på. Det finns de som menar att nodlinjen för Arktis is redan är passerad och att det inte finns någon väg tillbaka. I så fall kan Arktis is vara borta inom 20 år. Sedan återstår att se när nodlinjen för Sibiriens permafrost passeras, d v s då perioden då medeltemperaturen är över 0 grader så pass länge att permafrosten släpper och allt metan som ligger lagrat sipprar ut. Effekterna av förändringar som denna är kumulativ med risk för en skenande uppvärmning.

Jag gillar inte att sitta på en tickandebomb. Min nyårsönskan är därför att alla lobbyister som värnar kortsiktiga klimatfientliga intressen får sparken och att vetenskapen törs prata klarspråk om vilka avgörande förändringar vi måste göra här och nu.