Så inträder den tiden på året då mitt mentala jag lätt tappar fotfästet. Våren ska ju vara hoppets och förväntningarnas tid. Här i norr går plötsligt allt med en ofantlig fart. Ljuset rusar in och natt sömnen blir inte som den var. På inte så många veckor går vi från vinter till sommar. Tillvaron med ett stillsamt vegeterande får ett abrupt slut.
Jag vill ut naturen. Ta del av förlossningen från vinterns bojor, känna lukterna, se det spirande livet, få del av fågel- och djurliv. Samtidigt finns alla kraven. Måsten och självpåtagna måsten.
Två bilar ska vårfejas och bytas däck på. Fönster ska putsas. Tjuriga snödrivor motas bort för att hjälpa våren på traven. Tomten ska krattas, buskar tuktas och beskäras. Resorna till återvinningen med trädgårdsavfall blir flera. Sedan upptäcks alltid några skavanker kring huset. Om inte annat är det alltid någon vägg som ska målas medan det är torrt i luften.
Jag önskar att jag vore bättre att blunda, men under våren är nyfikenheten och oron för stor för slutna ögon.
Varje år har jag goda intentioner att handla annorlunda. Tagga ner, lätta på gasen och låta stillheten förbli vägvisaren. Varje år åker jag lik förbannat dit. På vissa områden tar det tid att bli vis…
3 kommentarer:
Konsten att leva måste man fortsätta att lära sig hela livet igenom.
Så sant. Det kanske är en del av behållningen av livet att aldrig känna sig fullärd.
Vilken tur att livet inte har någon abiturientexamen.
Skicka en kommentar