Vi betraktar gärna döden som något som någon gång kommer att inträffa men bara inte just nu. Frågan är om inte hela vår tidsupplevelse, som gör det möjligt att tankemässigt förflytta oss framåt och bakåt i tiden, är ett sätt att undvika nuet, som är det enda tillfället då döden plötsligt kan inträffa. Vi lever som om framtiden alltid kommer att finnas och gör noggranna planeringar både på kort och på lång sikt. Samtidigt, genom dagböcker, foton och andra minnesmärken har vi en tendens att nostalgiskt stanna kvar i det förflutna, som om vi ville bevisa att vi en gång funnits till.
Men det finns situationer...
då man korta stunder kan uppleva nuet och vara direkt uppkopplad till sinnenas signaler, utan att tanken befinner sig på annan plats, i det förflutna eller i framtiden. Det sker t ex i samband med aktiviteter som kräver absolut koncentration kombinerad med någon form av fysisk aktivitet. Vanligaste sättet är att göra något väldigt farligt och svårt t ex klättra i berg, där varje steg kan bli ens död. Starkare nu-upplevelse är väl svår att uppnå men det passar ju inte alla av oss (som gärna vill leva så länge som möjligt).
När jag skaffade motorcykel för några år sedan hade jag ingen aning om att det för mig skulle bli ett sätt att förhöja livskänslan, och bli min bästa metod att komma i kontakt med ett svåruppnåbart här och nu.
Att köra motorcykel är farligt. På två gummihjul och med en vanlig kedja, utan andra skydd än en hjälm, sitter jag i farter upp emot 120 km i timmen. Att något kan hända med cykeln är en realitet, motorn har fyra cylindrar och nästan lika mycket kraft som i en mindre bil och påkänningarna är stora. På en trafikerad landsväg är andra trafikanter alltid ett hot. De kan missbedöma en motorcykels hastighet och en bil kan plötsligt köra ut från en sidoväg, med risk för en allvarlig olycka. Likaså, att åka på inlandsvägarna genom djupa och okända skogar där det saknas viltstängsel, innebär en uppenbar risk att en ren, en hare eller älg plötsligt kan springa upp på vägen.
Det gäller att vara absolut koncentrerad på själva körningen. Det går inte att som när man kör bil, sitta i andra tankar och kanske vakna till efter flera mil och upptäcka att man inte riktigt vet vilken väg man tagit. Ett sådant tillstånd av tankeflykt kan också vara behagligt men handlar inte om den nu-känsla som vi är ute efter. Att köra motorcykel handlar istället om att vara mycket uppmärksam för att färden ska bli så säker som möjligt.
För det första krävs det att mina ögon ständigt scannar av vägen, dikena och skogskanten. Jag ser koncentrerat efter föremål på den svarta asfalten, en sten eller grop som kan vara ödesstiger och innebära att jag tappar balansen på cykeln. Djur av alla de slag; renar, harar, älgar eller varför inte en liten ekorre som plötsligt kan springa upp på vägbanan. När som helst kan något hända som kräver en reaktion, i form av inbromsning eller en undanmanöver. Synintrycken på näthinnan bör därför inte, som i vanliga fall, gå hela vägen upp till hjärnan för analys och sammanfattande bedömning. En sådan tidsfördröjning skulle vara alltför riskfylld. Istället, och här är jag inte säker om alla motorcykelförare har den öppenheten, måste synintrycken kopplas till det sjätte sinnet d v s den intuitiva upplevelsen av att vara i närheten av djur eller annan fara. Jag är övertygad om att vi människor har kvar vår förmåga som var nödvändig när vi levde som jägare och nomader, att i förväg känna vittringen av andra djur. När jag sitter på dynan och motorcykeln spinner, kan plötsligt en obehagskänsla komma över mig som indikerar på något oroande och då kommer ofta en diffus tanke upp - tänk om något djur är i närheten. Då saktar jag in, håller handen på bromsen och är beredd att på kort varsel stanna cykeln. Förra sommaren på väg mellan två byar i Norrbotten hände precis detta; obehagskänslan, tanken på djur, inbromsning och beredskap, och plötsligt, kanske en kilometer efter att känslan infunnit sig så springer en ren rakt ut på vägen. Utan det sjätte sinnet kunde det ha gått illa.
Men luktsinnets har naturligtvis också en stor betydelse när man åker motorcykel. Dofter kan göra resan till en underbar och njutningsfylld sinnlig upplevelse och många har redan prisat denna del av att köra motorcykel. Jag glider genom landskapet och insuper alla dofter som kommer i min väg och det är ett obeskrivligt myller av olika luktsensationer. Jag ser en skylt - bageri - och strax så känner jag doften av nybakade limpor, eller kan det vara vetebullar? En slåttermaskin på en åker och plötsligt överfylls jag av gräsets doft, och snabba minnen från barndomens lekar på åkrar och i diken, dyker upp i mitt huvud. Det finns miljontals dofter i det svenska landskapet; fuktiga möbler vid en loppmarknad, asbetsdoft vid en järnvägsövergång, bränd olja efter en gammal Opel eller varför inte den fantastiska doften av ett nyligen fallet sommarregn. Det är nog sant när psykologerna hävdar att doftminnet är det ursprungligaste av alla minnen och som aldrig kan utplånas.
Slutligen, det kroppsliga, d v s den rent vestibulära upplevelsen av att sitta på en motorcykel mil efter mil innebär också rent fysiska konsekvenser som stelhet i ryggen, vibrationer i händer och fötter, utsatthet för värme och kyla. Efter några mil gör sig en molande smärta från olika kroppsdelar sig allt mer påminda, och tvingar mig att höja min inre kroppsliga medvetenhet. Det gäller att med små korrigeringar i benen, ryggen eller armarna förhindra kramp i muskler och senfästen. Jag sitter mitt i vinddraget, påverkbar för väder och vind och naturligtvis ger alltsammans en stark förhöjd kroppslig upplevelse.
Hjälmens tättslutande fodral ger en märklig känsla av att jag lever ensam, instängd i mitt huvud tillsammans med en tillhörande kropp. Och det är denna känsla - den starka medvetenheten om yttre stimuli som påverkar alla mina sinnesorgan samtidigt som uppmärksamheten på inre processer är förhöjd - som sammantaget leder till att min upplevelse av tiden som ett kontinuum upplöses och Nuet blir allt som finns. Det finns bara den närmsta metern som framdäcket rullar på asfalten och mitt sinne orkar bara stundvis hålla ihop illusionen av att det finns en framtid och ett förflutet.
Under resans första dag väcker detta tillstånd tidvis starka ensamhets- och övergivenhetskänslor, som om jag lämnat allt bakom mig. Allt jag har försvinner plötsligt; min familj, mina vänner och alla materiella tillgångar är inte längre till. Tidsaxeln bakåt suddas ut och lämnar ett stort tomrum bakom den blanka skärmen på motorcykeln.
Men redan andra dagen har dessa rop från mina inre ödemarker alltmer tystnat och den starka upplevelsen av att befinna mig mitt i ett euforiskt tillstånd tagit överhanden. Den fullständiga Närvaron; i livet, i mig själv, i denna värld.
När jag skaffade motorcykel för några år sedan hade jag ingen aning om att det för mig skulle bli ett sätt att förhöja livskänslan, och bli min bästa metod att komma i kontakt med ett svåruppnåbart här och nu.
Att köra motorcykel är farligt. På två gummihjul och med en vanlig kedja, utan andra skydd än en hjälm, sitter jag i farter upp emot 120 km i timmen. Att något kan hända med cykeln är en realitet, motorn har fyra cylindrar och nästan lika mycket kraft som i en mindre bil och påkänningarna är stora. På en trafikerad landsväg är andra trafikanter alltid ett hot. De kan missbedöma en motorcykels hastighet och en bil kan plötsligt köra ut från en sidoväg, med risk för en allvarlig olycka. Likaså, att åka på inlandsvägarna genom djupa och okända skogar där det saknas viltstängsel, innebär en uppenbar risk att en ren, en hare eller älg plötsligt kan springa upp på vägen.
Det gäller att vara absolut koncentrerad på själva körningen. Det går inte att som när man kör bil, sitta i andra tankar och kanske vakna till efter flera mil och upptäcka att man inte riktigt vet vilken väg man tagit. Ett sådant tillstånd av tankeflykt kan också vara behagligt men handlar inte om den nu-känsla som vi är ute efter. Att köra motorcykel handlar istället om att vara mycket uppmärksam för att färden ska bli så säker som möjligt.
För det första krävs det att mina ögon ständigt scannar av vägen, dikena och skogskanten. Jag ser koncentrerat efter föremål på den svarta asfalten, en sten eller grop som kan vara ödesstiger och innebära att jag tappar balansen på cykeln. Djur av alla de slag; renar, harar, älgar eller varför inte en liten ekorre som plötsligt kan springa upp på vägbanan. När som helst kan något hända som kräver en reaktion, i form av inbromsning eller en undanmanöver. Synintrycken på näthinnan bör därför inte, som i vanliga fall, gå hela vägen upp till hjärnan för analys och sammanfattande bedömning. En sådan tidsfördröjning skulle vara alltför riskfylld. Istället, och här är jag inte säker om alla motorcykelförare har den öppenheten, måste synintrycken kopplas till det sjätte sinnet d v s den intuitiva upplevelsen av att vara i närheten av djur eller annan fara. Jag är övertygad om att vi människor har kvar vår förmåga som var nödvändig när vi levde som jägare och nomader, att i förväg känna vittringen av andra djur. När jag sitter på dynan och motorcykeln spinner, kan plötsligt en obehagskänsla komma över mig som indikerar på något oroande och då kommer ofta en diffus tanke upp - tänk om något djur är i närheten. Då saktar jag in, håller handen på bromsen och är beredd att på kort varsel stanna cykeln. Förra sommaren på väg mellan två byar i Norrbotten hände precis detta; obehagskänslan, tanken på djur, inbromsning och beredskap, och plötsligt, kanske en kilometer efter att känslan infunnit sig så springer en ren rakt ut på vägen. Utan det sjätte sinnet kunde det ha gått illa.
Men luktsinnets har naturligtvis också en stor betydelse när man åker motorcykel. Dofter kan göra resan till en underbar och njutningsfylld sinnlig upplevelse och många har redan prisat denna del av att köra motorcykel. Jag glider genom landskapet och insuper alla dofter som kommer i min väg och det är ett obeskrivligt myller av olika luktsensationer. Jag ser en skylt - bageri - och strax så känner jag doften av nybakade limpor, eller kan det vara vetebullar? En slåttermaskin på en åker och plötsligt överfylls jag av gräsets doft, och snabba minnen från barndomens lekar på åkrar och i diken, dyker upp i mitt huvud. Det finns miljontals dofter i det svenska landskapet; fuktiga möbler vid en loppmarknad, asbetsdoft vid en järnvägsövergång, bränd olja efter en gammal Opel eller varför inte den fantastiska doften av ett nyligen fallet sommarregn. Det är nog sant när psykologerna hävdar att doftminnet är det ursprungligaste av alla minnen och som aldrig kan utplånas.
Slutligen, det kroppsliga, d v s den rent vestibulära upplevelsen av att sitta på en motorcykel mil efter mil innebär också rent fysiska konsekvenser som stelhet i ryggen, vibrationer i händer och fötter, utsatthet för värme och kyla. Efter några mil gör sig en molande smärta från olika kroppsdelar sig allt mer påminda, och tvingar mig att höja min inre kroppsliga medvetenhet. Det gäller att med små korrigeringar i benen, ryggen eller armarna förhindra kramp i muskler och senfästen. Jag sitter mitt i vinddraget, påverkbar för väder och vind och naturligtvis ger alltsammans en stark förhöjd kroppslig upplevelse.
Hjälmens tättslutande fodral ger en märklig känsla av att jag lever ensam, instängd i mitt huvud tillsammans med en tillhörande kropp. Och det är denna känsla - den starka medvetenheten om yttre stimuli som påverkar alla mina sinnesorgan samtidigt som uppmärksamheten på inre processer är förhöjd - som sammantaget leder till att min upplevelse av tiden som ett kontinuum upplöses och Nuet blir allt som finns. Det finns bara den närmsta metern som framdäcket rullar på asfalten och mitt sinne orkar bara stundvis hålla ihop illusionen av att det finns en framtid och ett förflutet.
Under resans första dag väcker detta tillstånd tidvis starka ensamhets- och övergivenhetskänslor, som om jag lämnat allt bakom mig. Allt jag har försvinner plötsligt; min familj, mina vänner och alla materiella tillgångar är inte längre till. Tidsaxeln bakåt suddas ut och lämnar ett stort tomrum bakom den blanka skärmen på motorcykeln.
Men redan andra dagen har dessa rop från mina inre ödemarker alltmer tystnat och den starka upplevelsen av att befinna mig mitt i ett euforiskt tillstånd tagit överhanden. Den fullständiga Närvaron; i livet, i mig själv, i denna värld.
Läs mer »
5 kommentarer:
Min kommentar försvann, typiskt när man skrivit nåt bra,bl.a. uppmuntrat till mc-åkning.
Det är livsfarligt att leva, man kan faktiskt dö. Men oh så skönt de korta stunder man kalibrerat sinnena till att vara 100% i nuet och inte i framtiden eller i en förfluten historia.
Intressant. När jag var ute med hojen på den tiden föredrog jag att åka runt ensam, för när man får hålla sin egen takt, det är då den där känslan av att vara ett med alltet infinner sig.
Så fort man är fler så försvinner en stor del av det där sjätte sinnet.
Jag brukade också känna av den där obehagskänslan och kunde med mycket stor exakthet avgöra när jag skulle få mötande omkörande på ett backkrön t.ex.
Att köra bil är inte samma sak alls. Inte ens i närheten.
En akut operation räddade en gång mitt liv med några sekunders marginal. Efteråt upplevde jag allt intensivt och som på nytt i ett enda nu under en lång tid. Jag såg minsta sak i naturen som för första gången.Det var en mycket mäktig upplevelse! Måste döden /risken finnas i närheten för att livet ska bli så tydligt, eller ?
Javisst är det konstigt, att ju närmare döden man är desto mer levande kan man känna sig. Risken måste alltid finns där. Och när vi försöker undvika det farliga och bli trygghetsälskare, då kan livet bli stelt och tråkigt.
Tack för fina kommentarer. Det verkar som om ni alla känner igen er, i de upplevelser jag försökte förmedla.Det är verkligen kul att det äntligen är vår,jag har redan gjort premiärturen!
Skicka en kommentar