Skidturen

Jag kommer åkande på mina röda och vallningsfria skidor. Det är några grader kallt och en isig skare gör att ljudet från räfflorna under skidorna ibland blir irriterande högt. Ett skogsfrämmande ljud, ett störande inslag för mina naturromantiska föreställningar.
Skaren är inte heller tillräckligt hållbar för att jag ska undvika skoterspåret som ligger där, perfekt draget genom skogslandskapet. Det isiga skoterspåret förvärrar ljudet från skidorna ytterligare. Det mesta som människor skapat för att underlätta tillvaron låter illa, tänker jag smått irriterat.

Solen ligger starkt på från sydväst och snabba tunna moln skuggar den ibland. Strax kommer jag till myren, där enskilda tallar står solokvist och på behörigt avstånd ifrån varandra.

Tallar på myrar är inte särskilt sociala. De behöver mycket space för att överleva i den karga miljön. Varje träd är en egen personlighet.



Jag stannar vid en liten tall och studerar dess blå skugga. Skuggan försvinner och återvänder beroende på molnens uppförande på himlen.



Ett annat träd; dött och torrfura. Den gråa veden kontrasterar mot det svarta skogsskägget.Myren är ett riktigt generationsboende. Individer ur många olika tidsåldrar samsas på samma plats.

Men tiden verkar, ur mitt perspektiv, helt stå still.