Om att misslyckas

Akvarell. Först ett vitt papper, och en önskan att förmedla något. Sedan vatten som blöter det vita papperet och fyller det till brädden med väta. Sedan ska det svälla, tejpas fast och ytan ska torka.

Efter en timme är papperet färdigt för att ta emot färgen upplöst i mycket vatten. Det finns ingen möjlighet att göra om eller korrigera, varje penseldrag blir kvar så fort det är lagt. Tiden är knapp, det går bara att måla när papperet har den rätta inre fuktigheten. Annars sugs färgen in i papperet och blir matt.

Det finns aldrig någon garanti. När målningen är klar kan färgen ha en stark lyster men under torkningen sugs färgen alltför långt in och bilden blir förstörd. De mesta som jag gör blir förstört och måste slängas i papperskorgen.

Akvarellen gör att jag förstår betydelsen av att misslyckas. Det är först när man trots återkommande misslyckanden fortsätter och prövar igen och igen, som något kan uppstå.

Så är det nog med det mesta i livet. Rädslan för att misslyckas gör ofta att vi inte vågar pröva nya saker och därför begränsar vi våra möjligheter.
Vi har en tendens att undvika dåliga känslor. Vi tycker inte om att känna skam, vara ledsna, bli besvikna och vi gör allt för att vi ska må bra. Men det är just det som är det stora misstaget!
Det är när vi känner oss misslyckade som vi kan lära oss något om tillvaron.

Tänk dig om barnet som skulle lära sig gå, ramlar vid första försöket och sedan aldrig prövar någon fler gång.