Vädret, klimatet och människan...

Luleå, nyårsafton 2006. Behövs några kommentarer??

Norrbottnisk vintervila

… i väntan



… i eftertänksamhet



… i stillhet

Moln 3 - molnen och skapandet

”Molnens milda färgtoner och förgängliga former ger alla dem som förmår uppfatta dem med målarens blick en tillfredställelse som jag skulle vilja kalla ett sjätte sinne”
(Charlotte Smith 1804)
Meteorologin som vetenskap och kunskapen om molnen i synnerhet har kommit att bygga broar mellan naturvetenskap, poesi och konst. Luke Howard (han som gav molnen namn) hyllades då han med sin nya kunskap om molnen gav både nödvändig precision och utrymme för subjektivitet.. Howard slog fast att meteorologin är betraktandets vetenskap. Han har givit ett vetenskapligt livsbejakande språk som lovprisar det poetiska i naturen.
”Det hakade fast vid den högsta toppen och färgade solnedgångens sista glödande rester. Sakta, sakta frigjordes dess kanter. Några toviga bitar slets bort, steg uppåt och försvann. Undan för undan dunstade hela flaket bort från mina ögon, som om det spunnits i en slända av en osynlig hand” (Goethe)
Vintern är mörkrets tid, men också en tid då det sparsamma ljusets spel med molnen kan bli synnerligen effektfullt. Rikta blicken upp mot rörelse, förändring och förgänglighet. Låt dig förundras och inspireras!

Platsernas skönhet

John Ruskin föddes i London 1819. Han publicerade The elements of Drawing 1857. En viktig del av Ruskins arbete kretsade kring frågan om hur vi ska bära oss åt för att behärska platsernas skönhet. Han drog 5 slutsatser:

1. Skönheten är ett resultat av ett stort antal faktorer som psykologiskt och visuellt påverkar sinnet.
2. Människor har en medfödd benägenhet att låta sig påverkas av skönhet och att vilja äga den.
3. Det finns många lägre uttryck för denna vilja att äga, däribland lusten att inhandla souvenirer och mattor, rista sitt namn på pelare eller att ta fotografier.
4. Det finns bara ett sätt att verkligen ta skönheten i besittning, nämligen genom att förstå den (att göra sig medveten om de psykologiska och visuella faktorerna)
5. Det mest effektiva sättet att odla denna förståelse är genom att försöka skildra vackra platser i konsten, att skriva om dem eller teckna dem oavsett om vi råkar ha någon talang för det eller inte.

Att möta någon som mår dåligt

Om man träffar en människa som mår dåligt på något sätt, blir ofta första impulsen att man vill hjälpa den andre att må bättre. Man lyssnar på hans beskrivning av sitt elände men när det börjar bli alltför obehagligt, så försöker man gärna ge ett gott råd. För det goda rådet är för min egen skull, ett försök att få allt det obehagliga att upphöra.

Det är bara när man fullt ut accepterar att den andre mår dåligt, som man vågar lyssna förutsättningslöst och utan taffliga försök att hjälpa.

Den som mår dåligt lever i ett dilemma. Han har ett problem som han inte kunnat lösa, eller en upplevelse han inte kunnat bearbeta, eller ett svårt val som han inte hittar ut ur. Och som vid alla problem, dilemman eller svårigheter har han kört fast i ett felaktigt tänkande, som gör att han vandrar omkring i en ond cirkel, som han inte kan komma ut ur själv.

Han tror att det hjälper att få prata ut, att berätta för en annan människa om sitt dilemma. Men han vill inte ha ett gott råd och egentligen ingen hjälp alls, eftersom han är övertygad om att han själv vet bäst problemets natur. Det är det den onda cirkeln handlar om, att man själv är övertygad om vad som är fel och hur saken ska lösas. Men det är just det man inte vet och det är därför man har ett problem som inte går över. Man söker hjälp men man vill inte ha hjälp för det skulle störa det egna felaktiga tänkandet, som man är övertygad om är det rätta..

När man berättar för en annan människa att man mår dåligt, så vill man ha bekräftelse att man mår dåligt och att man har det problem som man tror att man har och ett medhåll om orsaken till problemet. En god lyssnare ger den bekräftelsen. Hummar med och stödjer alla analyser som den problematiske gör över sin situation.
Det kan kännas skönt en kort stund men det ger ingen verklig hjälp.

För att ge verklig hjälp tvingas man paradoxalt nog att kränka den som mår dåligt. Man måste ge honom vad han behöver, inte vad han vill ha. Och för att veta vad han behöver måste man först lyssna, med hela sitt empatiska inre, utan att själv fastna i den onda cirkeln av felaktigt tänkande. Och utifrån sina egna känslor hitta det rätta tänkandet om problemet, dilemmat eller valet.

När man inte ställer upp på den som mår dåligt enligt hans uppfattning om problemet, blir han först djupt störd och känner sig icke förstådd. Han avvisar oftast med emfas alternativa sätt att se på problemet.

Det är då först som hjälpen börjar nå fram.

Om alla trodde

Prästen och den Helige Ande.

Varför skapade Gud hedningarna, frågade en gång Tage Danielsson.
En bra fråga.
Varför gjorde han dem inte troende med en gång? Men det hade kanske varit för enkelt. Då hade vi nämligen sluppit alla kyrkor, präster och biskopar. Alla hade trott på Gud, och det hade inte varit något särskilt med det. Ingen hade behövt förkunna och stå där varje söndag för att övertyga oss om att ”han finns visst”!

Vi hade alla haft en inneboende och ärftlig tro som Gud lagt ner i oss någonstans i hjärnbarken.

Om alla människor på hela jorden skulle tro på samme Gud, då fanns inga olika religioner. Inte ens Jesus behövde besvära sig med att åka den långa resan till jorden för att med hjälp av underverk övertyga folk om att ”Gud finns visst”!

Men om alla trodde på samme Gud och att han fanns och att han skapat oss och hela universum, så funnes ändå problem. För vad tycker han egentligen? Hur vet vi vad Gud vill. Hur ska vi leva och hur ska vi behandla varandra?

Den metod han använt hittills har inte fungerat så bra. Han skrev en bok, Bibeln, där det skulle stå vad han ville, tyckte och ansåg. Men det hjälpte inte. Varje mening kunde tolkas och omtolkas i all oändlighet och det var inte säkert vad orden egentligen betydde.
Om alla trodde på samma Gud så skulle det ändå uppstå religioner, sekter och samfund, där varje grupp skulle tolka bibeln på olika sätt och sen vara övertygad om att deras tolkning var den rätta.

Så därför, om alla på hela jorden skulle vara troende och tro på samme allsmäktige Gud, då skulle vi ändå behöva präster och bis-korpar som kunde förklara vad Gud tycker och tänker. Egentligen.

Jag anser därför att det vore bättre om ingen på hela jorden var troende. Alla kom till insikt att Gud inte fanns, och av den anledningen behövdes inte längre religioner, präster och biskopar. Ingen bibel som behövde tolkas. Inga rättrogna eller bokstavstroende.

Bara en värld full av hedningar.
Som det var i begynnelsen.
Gud vad skönt det vore!

Juldagen

Grattis på födelsedagen Jesus!

Fragment av skönhet 3 - midvintersolstånd

Ljuslek i mörkerlandskapet
Himlens och molnens kommunikation och spegling
Skönheten förgänglig och i ständig förändring

Album

Vi pratade om hur det känns
att vara inkräktare.

Våra fotoalbum visar samma
spontana eller arrangerade leenden.

Det är vi som kommer,
som avlägsna släktingar.

Det förflutna kliver in i verkligheten.
Ingenting har förändrats!

Ja, det är faktiskt mitt
ansikte som följer din-

Ja, det är faktiskt ditt
ansikte som följer min-

historia.

Barndomen förändras hela livet

Det lär tydligen vara så att varje gång ett barndomsminne dyker upp i vårt huvud, så påverkas minnesbilden av den situation som vi just då befinner oss i. Minnet färgas helt enkelt av vårt aktuella känslomässiga tillstånd. Det innebär att ett barndomsminne, som vi ofta tänkt på, har genom åren förvanskats så många gånger att det är troligt att det mesta inte är sant, i varje fall inte ur någon slags objektiv mening.

Ändå lever vi med en mängd minnen från det förgångna som tillsammans skapar vår personliga historia, och vi är ofta övertygade om att det är den riktiga och sanna berättelsen. Vi har en föreställning om att hela vår barndom är fullständigt dokumenterad av vår hjärna och att det är registrerat precis som det hände, varken mer eller mindre. Men om man någon gång diskuterar en särskild händelse med någon annan som då var med, kanske en förälder eller ett syskon, så upptäcker vi ofta att vi kan ha helt olika uppfattningar om vad som verkligen hände. Våra minnesbilder går isär och inte bara det, ibland kan man till och med få höra att vissa saker inte ens ägt rum!

Ju äldre man blir, desto oftare har ett barndomsminne plockats fram och påverkats av den situation eller belägenhet vi befunnit oss i vid hågkomsten. Våra föreställningar om vår barndom kommer därför att ständigt förändras och till slut blir det rätt tveksamt om hur stor sanningshalt det finns i vår berättelse om oss själva.

Det är just det som den finländske terapeuten Ben Furman menar i sin bok ”Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom”. Det är alltid möjligt att omtolka vår egen historia och se händelser och upplevelser i en ny dager, förhoppningsvis med positiva förtecken. Vi kan därigenom också förändra vår nuvarande livssituation eftersom det liv vi lever just nu, är produkten av vår tidigare historia. Som alltså hela tiden kan, och bör skrivas om!

Tänk vilka möjligheter det finns när ingenting går att konstatera som varande ett faktum, trots att det redan har hänt!

Vi kan alltså konstatera att minnet av barndomen påverkas av det som sker senare i livet, och minnesbilderna tolkas om och får förändrade betydelser. Man kan kanske också uttrycka det på följande sätt; att varje gång vi behöver förändras i nuet, så skriver vi om vår historia så att den passar oss!

Dagens plattityd

"Kunden i centrum"

Moln 2 - nuet, förgängligheten och evigheten

cirrocumulus

Himlens farkoster, molnen. Stadda i ständig förändring, omgestaltning och upplösning. Molnen lockar vår fantasi. Vi får vara del av ett ständigt föränderligt bildspel. Finns det något mer kreativt än dessa konstnärer. Molnen har alltid fascinerat människan. Hon har försökt att förstå deras uppträdande och hur de påverkar oss med sin närvaro.
Molnens ”fader” var en relativt enkel och lågmäld engelsman med namnet Luke Howard. Howard verkade som forskare inom meteorologin under första halvan av 1800-talet.
Det var Howard som gav molnen de namn som vi fortfarande använder. Stratus som stiger, Cumulus som samlas och cirrus som skingras.
Molnen kan anta oändligt otaliga former, blandas och förändras, men de är ur dessa tre molntyper som alla moln har sin ursprungliga historia.
Om vi ska stifta bekantskap med nuet och det absoluta varat, då ska vi bekanta oss med molnen. Molnen är med sin uppbyggnad självförstörande och fragmentariska. De flyr över den synliga horisonten mot sin upplösning. Varje litet moln är en värld av ånga som dör inför våra ögon. Molnen är också en del av ett evigt kretslopp, eller som diktaren Mary Sherly (1820) skriver….”jag är dotter till jorden och vattnet. Himlens käraste barn. Från havet och strändernas porer jag stiger. Jag skiftar gestalt, men kan inte dö”

Vakt-Mästare

En vaktmästare i en organisation, ligger längst ner på statusskalan. Han ska passa upp alla tjänstemän som behöver hjälp, med att flytta ett bord eller sätta upp en hylla. Sedan ska han sköta om att laga allt som går sönder i hela förvaltningen, byta lampor och dra sladdar, beställa material till skrivare och se till att posten kommer iväg i tid. Men problemet är att alla, oberoende av rang i organisationen, anser sig att ha rätt att ställa krav på en vaktmästare, eftersom han står längst ner på skalan. Alla anser att just deras uppdrag är det viktigaste och måste prioriteras, och vad gör vaktmästarn egentligen ?

En organisation som anställer en ny vaktmästare, de får en glad och tillmötesgående vaktmästare. Han ställer alltid upp och släpper det han håller på med för att hjälpa varje tjänsteman i nöd. Men ganska snart så inser han att det här kommer aldrig att gå. Antingen blir han utbränd för andras skull (glad och tillmötesgående men sönderstressad) eller så ändrar han strategi.

Alla vaktmästare ändrar strategi förr eller senare.
För det första tvingas de bli de sura och tvära. Om man ber dem om en tjänst tittar de surt på en som om man sagt något kränkande och antingen svarar dom inte alls eller så fräser dom att det finns inte tid till det, inte nu i alla fall….. Enda chansen för en tjänsteman att få något gjort är att förnedra sig, smickra och berömma och låtsas som om att det naturligtvis är vaktmästaren som bestämmer när saken skall åtgärdas. Naturligtvis, när det finns tid!

Efter en tid med denna nya strategi upptäcker vaktmästaren att alla i organisationen nu plötsligt börjat krypa för honom. Till och med högste chefen vågar knappt komma till honom och begära en nödvändig flyttning av en garderob. Plötsligt har hela organisationens hierarki inverterat. Vaktmästaren är den som nu sitter i förvaltningens högsta ledning, med den högsta statusen (ja, informella kanske) och som har full kontroll över tjänstemännens tillkortakommanden. Det känns nästan som att det är vaktmästaren som vet bäst, är klokast och som har den bästa arbetssituationen (och den högste chefen är den som vet minst, är dummast och sliter mer än alla andra).

Det är i detta läge, när vaktmästaren har full kontroll, och chefer och tjänstemän måste gå in på hans kontor en och en, och be på sina bara knän för att få en stiftpenna, det är då man förstår, att det faktiskt är vaktmästaren som är klokast i hela organisationen.

När jag själv får problem av nåt slag, det kan vara verksamhetsfrågor eller rent av privata svårigheter så vänder jag mig alltid till vaktmästaren först. Han fungerar som min private Zen-mästare, med kluriga svar på alla mina frågor.

Igår så hade jag julklappsbestyr och ingen aning om vad jag skulle köpa till min fru. Så jag gick till vaktmästaren och frågade honom om han hade någon idé på lämplig julklapp.
”Att köpa en present till en kvinna det är hur lätt som helst ” svarade han med sin vanliga självsäkerhet. ”Du går bara till en klädesbutik, pekar på första bästa klänning och säger att den ska jag ha! Då frågar expediten, vilken storlek?
”Det spelar ingen roll, säger du då, den ska ändå bytas!”

Ljustimmarna

Ljustimmarnas himmelsfärd
och ögonblicket färgar av
den mörka årstidens magi.
Till och med fåglarna gör
oväntade omtagningar.
Björktrastarna, talgoxarna,
domherren och hans fru, alla
stirrar de in genom fönstret.
Som vore jag en relik från ett
gammalt fågelbord.
Det röda skenet är redan borta.
Nu är det ett nytt sken.
Nu är det ett annat skede i livet.

Kyrkorummet

På vandring med hunden i vitpudrat landskap
Möter det unga paret. Möter en präst
Passerar kyrkan som just ringer in för högmässa
Utanför, fyra bilar av nyare modell
Anar ett nästan tomt kyrkorum
Fortsätter mot ett annat kyrkorum
På vandring bland snöklädda träd, vinterprovianterande talgoxar och spår av hare
Stillhet. Blott ljudet av knastrande snö under fötter och knäppningar från stelfrusna träd
Andakt

Vad är bäst

I torsdags morse var det äntligen några grader kallt och lite snö på marken, när jag cyklade till jobbet vid 8-tiden. Himlen var helt molnfri och ljus i öster, i väntan på solen som sakta steg upp mot horisonten. När jag kom till Mjölkuddsbanken såg jag att isen lagt i Norra hamn. Den låg spegelblank, med både mörka och ljusa stråk. Stadens ljuspunkter, teaterns välkända siluette och månskäran över domkyrkan, allt speglade sig i isen och det var smärtsamt vackert. Precis så där vackert att man önskar att man hade ord som kunde beskriva det, som en poet skulle ha gjort.

Min känsla blev så stark att jag började tänka på döden. Jag såg att isen var tillräckligt tjock för att jag skulle kunna gå på den tillräckligt långt ut, innan den brast, så att jag inte kunde ta mig tillbaka till kajen. Drunkningsdöden är nog den mest behagliga och vackraste av dödar. Det är som om ett dop i slutet av livstiden, en rening inför livet efter detta. Man dyker ner i issörjan och vaknar upp i himlen.

På kvällen, efter en lång dags arbete i organisationen, den administrativa förvaltningen, hade temperaturen stigit till flera grader över noll. Snön höll på att tina bort och ett kallt, underkylt regn strilade över mig när jag äntrade cykeln för hemfärden.

Det var så smärtsamt otrevligt att cykla i regnet och när jag kom till Norra hamn såg jag bara vatten. Vatten där det imorse låg blankis och vatten som rann innanför mina glasögon.

Min känsla blev så stark att jag började tänka på livet. Vad är det för liv jag lever egentligen, är det så här man ska ha det. Som en blöt katt i ett underkylt regn på hala cykelvägar, utan sikt genom glasögonen och med en begynnande känsla av att även bli blöt i baken.

Ja, vad är bäst, tänkte jag; drunkningsdöden eller drunkningslivet ?

Moln

Vi förundras över vädret, dess nycker och svåra förutsägbarhet. Vädrets förutsättning är atmosfären. Den himmel och den luft som vår existens bygger på. En utblick över himlen är ett städigt föränderligt skådespel. Här hittar vi himlens kreatörer cumulus, stratus, cirrus och nimbus. Små som stora så finns de oftast där i ständig förändring och rörelse. Molnen är en av naturens mest komplexa uttryck som ställer vår fråga om ordning på sin spets, eller som Jan Töve i sin bok ”Bortom redan” skriver: ”Moln är vädrets budbärare. Och i likhet med vädersystemen är deras uppträdande på himlen en slumpartad föreställning. Människans önskan att på lång sikt förutsäga väder förblir därför en utopi.
En fjärils vingslag någonstans kan räcka för att orsaka en storm långt senare, någon helt annanstans. Om vi läser in ordning i allt vi ser i naturen nuddar vi bara vid ytan av den komplexa värld vi lever i”
Söker vi skönhet, förändring och rörelse så kan vi rikta blicken uppåt. Vi kan alltid lära oss något nytt, men aldrig äga den fulla förståelsen. Däri ligger en del av det storslagna. En del för att göra oss mer ödmjuka.

Tillfälligt gömd

Vi pratar ofta om vädret
och VI är i största allmänhet.
Men inte i synnerhet.
Det är alltid NI eller DU.
Inte JAG.

Det finns en annan väderlek.
Den hålls för tillfället gömd
inne i en dikt av John Ashbery:

"Men själen bedriver inte handel.
Den är vävd av sömn och av
sömnens väderlek."

Just nu formar solen
vackra skuggor
av mänskliga intressen.
Nu kan alla komma fram

Att prata i sömnen..

Tänk om det vore så att vi egentligen, när vi tror att vi lever, så sover vi. Att allt det här som händer varje dag är en dröm, visserligen i kronologisk ordning och dag efter dag, men ändå en dröm. När vi går och lägger oss på kvällen så vaknar vi och det vi idag tror är sömn och dröm är det verkliga livet.

Det är inte helt otroligt att det är så eftersom hela vår verklighet, som kommer in med sinnesintrycken, skapas om till en världsbild i våra huvuden. Vår värld skapas av hjärnan.
Men det går åt båda hållen. Om man inte har ord för en viss blåfärg, som en stam i Afrika inte har, så då ser man inte heller den färgen. Det vill säga om vi inte skulle ha ordet blå så skulle vi aldrig få se en blå himmel.
Ett faktum är att himlen redan idag inte är blå för engelsmän, utan den är blue.

I filmen the Matrix tar man fasta på den här idén och visar hur mänskligheten egentligen består bara av hjärnor uppkopplade till ett gigantiskt datasystem, som producerar hela vårt liv direkt in i nervsystemet. Upplyftande tanke, att bara behöva leva så att säga online.

Mitt liv börjar snart bli på det sättet. Jag är hela tiden uppkopplad på nätet och har tillgång till vänner, musik och tankemässigt utbyte. Jag ser på konst, film och teater på en skärm och snart träffar jag inga människor i verkliga livet.
Men det gör ingenting.
Jag har redan träffat tillräckligt många idioter i den här jävla sura moderatstyrda skitnationen!

Oj, nu vaknade jag. Var är jag….? Jag har väl inte sagt nåt dumt och pratat i sömnen ..?

Väder

Alla talar om vädret. Människor har alltid pratat om vädret. Finns det inget annat att prata om kan vi alltid prata om vädret. Kanske är det för vädrets nyckfullhet och oberäknelighet som vi aldrig upphör att förundras över, eller som Richard Hamblyn uttrycker det i sin bok ”Molnens idéhistoria”: ”Meteorologin är ingen exakt vetenskap. Den är snarast ett sökande efter en beskrivande ordning hos händelser som inte styrs enbart av lagar utan av atmosfärens formlösa nycker. Vädret skriver, suddar och formulerar om sig självt med ett språks ändlösa smidighet och det är med språket som vi genom hela vår historia har försökt att förstå det…..så som vädret alltid finns till hands så är det alltid ovisst. Det är därför vi behöver tala om det”
Vädret har alltid följt sina egna nycker oberoende av mänsklig regi. Kanske håller något på att förändras. Vi blickar ut över en mörk blöt december. Vi pratar om klimatförändringar. Människor griper inte bara in i naturen. Påverkar jord, skog och vattendrag. Hon är nu på väg att påverka atmosfär, temperatur och nederbörd. Kanske väcker detta en känsla av hybris eller är det början till ett kollektivt självmord? En sak är i alla fall säker. Samtalet om vädret kommer att fortgå alltmedan nimbusmolnen släpper sin blöta nederbörd över decemberlandskapet.

Rutiner och upprepningar

”Du är bra som du är” och ”Acceptera dig själv” heter det ofta idag. Och jag tycker att det verkar vara bra utgångspunkter för ett gott liv. De senaste fyra åren har jag försökt komma dithän, att inse att jag duger och att jag är tillräckligt bra. Men det har inte varit lätt.

Jag förstod tidigt i mina grubblerier att om jag ska kunna acceptera mig själv som jag är, då betyder det också att ingenting behöver förändras eller utvecklas. Skönt tänkte jag, äntligen får man stanna upp i livet. Men hur ska det ske?

Efter djupdykningar i filosofisk litteratur, som t ex Powys ”Ensamhetens filosofi”och Pessoas ”Orons bok”, blev jag varse att svaret var rutiner och ritualer.

Med hjälp av rutiner kan man skapa en tillvaro som innebär att allt är tillräckligt bra som det är. Att acceptera det nuvarande tillståndet och låta detta tillstånd reproduceras in i framtiden i alla oändlighet. Och varje rutin som du skapar i ditt liv, desto mer säker blir du på att ingenting behöver förändras.

Rutinerna gör att du kan avlägsna dig från frågan om livet mening eller om du är lycklig eller inte. Frågorna tynar bort i takt med att rutinerna ökar.

Sedan dess kliver jag upp exakt samma tid varje morgon, vardag som helgdag. Det har ingen betydelse om jag känner mig trött eller inte, det är rutinen som gör att jag kliver upp.
Jag äter samma frukost varje morgon året om. En kopp hett vatten och två hårda smörgåsar med leverpastej, den billiga sorten från Villys.
Jag duschar varannan dag och rakar alltid den vänstra kinden först. Jag sätter alltid på mig min vänstra strumpa före den högra. Min mage är regelbunden och tvingar mig till toan direkt efter att jag hämtat in morgontidningen.

Jag går alltid och lägger mig kl 22.00. Det spelar ingen roll om det är helg eller vardag, jag följer alltid samma rutin. Av den anledningen har jag bara sett första timmen av många långfilmer, jag får aldrig veta hur det slutar.

Rutinerna får mig att inse att allt är tillräckligt bra. Jag behöver inga förändringar, överraskningar eller nya smaker. Sånt är enbart för missnöjda människor.

Rutiner och ritualer skapar ett fullständigt meningsfullt liv, med ordning, lugn och trygghet.

Och bäst av allt; jag behöver aldrig resa bort någonstans, utan får alltid sova i min egen säng.

Fragment av skönhet 2

Dagen vaknar ur ett långt mörker
Det blöta har kommit till stillhet
En annan himmel,ett annat vatten, en annan jord…



Himmel...



Vatten...



Jord....

Porsön idag

Fuglesang flög över 11.38

Söndagen

Söndagar kan ibland vara oändligt långa, som om evigheten plötsligt uppenbarat sig i det ändliga livet. Medan andra veckodagar rusar iväg i en allt snabbare takt blir dessa söndagar oaser i tidens rusningstrafik.

För att söndagen ska kännas så där lång och oändlig, måste man inleda dagen med att verkligen njuta av ledigheten. Sova så länge man vill, kliva upp och äta en lång och lugn frukost. Men det går inte att ”såsa” fram i morgonrock halva dagen, då rinner lätt tiden iväg och du förlorar känslan av att ha oändligt med tid framför dig. Likaså är det inte heller tillrådigt att festa långt in på lördag natt, sova till 12 och vakna med huvudvärk. Det är absolut inte sådana söndagar jag tänker på.

Nej, jag tänker på de söndagar då man vaknar klockan 6.30 bara för att väckaren brukar ringa vid den tiden. Nu kan man titta på klockan, lugnt konstatera att det är söndag, vända sig i sängen och sova vidare. Att somna in igen på det sättet ger en underbar känsla av att vara en fullständigt fri människa, helt utan krav och pålagor från överhet och omgivning.

Söndagsmorgonen, den absoluta början på den lediga och oplanerade dagen, är som förspelet till en kärleksstund, då allt just har börjat men inte tagit fart. Det finns gott om tid att skjuta upp njutningen. Och till och med kan själva uppskjutandet övergå till att bli njutningen i sig, så att till och med behovet av fullföljandet minskar. Och precis så kan söndagens rytm bli i lyckliga stunder; ett uppskjutande av all aktivitet så länge och i så hög grad att det till slut uppstår en känsla av tomhet. Inte en obehaglig form av tomhet snarare en känsla av att vara en öppen form, som kan fyllas och vara mottagande. Och denna behagliga tomhet skapar så en obetvinglig lust efter att göra något! Inte något att göra för att det behövs göras eller att man måste göra det, utan endast ett behov av aktivitet för njutningens egen skull, en syssla bara för att fylla det behagliga tomrummet, en givande möjlighet.

Söndagen kan på det här sättet bli den dag då vi plötsligt förstår att vår tid är oändlig, men att vi bara inte insett det. Söndagen kan, om man bara lyckas hålla den oplanerad och fri från krav, bli den dag som påminner oss om tillvarons kärna, att vi finns bara här och nu, ingen annanstans.

På eftermiddagen, ett gemensamt fika med vänner, ett samtal runt ett köksbord.

Fragment av skönhet....

I den mörkaste och blötaste av tid finns det små fragment av skönhet. Ut och leta ljus i decembermörkret! Det kräver en nyfiken och klar blick. Se det sköna, även om det ligger till synes djupt dolt för våra ögon.

Kjell är snäll

Kjell lagar bilar på helgerna. Varje lördag och söndag skruvar han och fixar andras gamla och trasiga bilar. Han tar emot jobb från folk som han känner eller från sådana som mig, som fått tips från bekantas bekanta om att Kjell, han hjälper till om din bil är sönder. Han räknas som en bilexpert som bara genom att lyssna på motorn kan göra avancerade analyser och ställa diagnoser.

Kjell är anställd i en transportfirma, han sköter om att planera och organisera godstransporter över hela landet. Att anställa chaufförer och se till att det finns extra folk, det är hans huvuduppgift. Och helgerna tillbringar han i verkstaden.

Han är aldrig ledig. En mobil finns påslagen hela dygnet runt, året om och dit kan chaufförerna ringa och sjukskriva sig när som helst. Och det gör dom också, ibland strax före en viktig körning. Många har spritproblem säger Kjell. De ringer på lördagsmorgon och påstår att det har ont i ryggen men Kjell vet att de druckit sig full kvällen innan. Ljug inte för mig, säger Kjell.

För Kjell genomskådar de flesta lögner, han har nämligen själv varit alkoholist. Numera är han en nykter alkoholist. Det är egentligen därför han jobbar hela tiden. Att alltid ha fullt upp, med jobbet i firman och med bilreparationer på helgerna, är ett sätt för honom att hålla sig från spriten. Det är inte så ovanligt med den kopplingen mellan alkoholmissbruk och arbetsnarkomani. Många periodare ”jobbar som fan” när de arbetar och sedan super de till. Men så är det inte längre för Kjell, han arbetar bara.

Han har ingen egen verkstad utan använder transportfirmans. Det är väldigt praktiskt, han kan då sköta både jobbet och bilreparationerna samtidigt. Ibland måste han ordna vikarier på helgerna med kort varsel. Det är konstigt säger Kjell, att en del dricker fast dom kör lastbil. Kunder ringer hit och klagar och det håller ju inte, så dom som dricker får sluta. Det håller inte att supa på jobbet, en del kan sluta, andra inte, säger Kjell med stor portion sympati och medkänsla i rösten.

Verkstaden blir en plats för många olika människor och en slags samlingspunkt för udda existenser. Det är ju alltid öppet och Kjell bjuder på färskt kaffe. Vissa chaufförer är fast anställda medan andra kommer in tillfälligt, kör några körningar och fortsätter sedan med A-kassan. Jag förstår att den svarta marknaden har ett visst utrymme på denna plats. En stor del av dem som kommer in är ungkarlar i en ålder då de flesta brukar vara gifta och ha familj. De dyker upp på helgerna, dricker kaffe med Kjell och surrar en stund. De är inte främmande för att hjälpa Kent lösa ett problem med någon bil som är under reparation.

För det är betydligt enklare med bilar och motorer, än med mänskliga relationer.

Staden

Vandring genom staden
Skymningen faller
Tempot stegras
En stillastående bilkö
Någon tutar aggressivt
Människor halvspringer med irriga blickar mot okända mål
Vid en uppgång från tunnelbanan
Någon av dessa rusande ger mig en oanvänd biljett
Jag behöver den inte, men innan jag hunnit reagera är hon försvunnen bland alla andra
Det finns en omtanke
Någon stannar upp om så bara för en sekund
Ett möte i staden

Haiku

Ur hörhåll är jag
Vinden stöter hårdare
Ändå i centrum

I andras händer

Att vara människa innebär att jag lägger mitt liv i andras händer. Jag måste lita på mina medmänniskor, att de inte kommer att skada eller angripa mig.

Mina närmaste litar jag ännu mer på. För dem visar jag inte bara min yttre person, utan jag delar med mig av mina innersta känslor och upplevelser. Jag vågar visa mig som den jag är, med brister och svagheter.

Om någon i min närhet sviker mitt förtroende känner jag mig kränkt. Svårast är att bli bedragen av den man älskar.

När sådant händer tappar vi fotfästet, vi faller ner i ett tomrum och för en kort stund förlorar vi kontrollen över oss själva. Vi tappar kontakten med Självet, och när det försvinner, upplever vi en nära-döden-upplevelse.

Och denna förlust av självkontroll skapar en känsla av vanmakt.
Vanmakt över att vi inte kunnat skydda oss själva. Vi borde ha förstått! tänker vi och tar till hatet, tillitens motsats. Hatet som ska hålla den andre på avstånd så att det aldrig kan hända igen.

Men hatet binder oss bara vid kränkningen. Till slut blir hatet vårt eget fängelse.

Men är hatet den enda vägen att gå? Nej, det finns andra sätt.

Jag kan istället försöka acceptera min känsla av vanmakt, att jag var värnlös och tappade kontrollen. Det var inte mitt fel men jag har ändå en skuld i det som hände.

Jag är skyldig genom att jag älskat en annan människa och därför lämnat mig skyddslös.

En sådan skuld är alltid värdefull att äga!

Ljuset från Korpilombolo

På väg mot nattfestival
Regn, dimma och ishalka
Långsamma timmar på färd i det stora mörkret
Två marschaller, en vägskylt
Det lilla hotellet Tre sågar i 70-talskostym
Invigningsceremoni. Tallbokören, kommunalrådet, muminmamman och en jojkande same
Kalla händer som klappar lika taktfast som regnet
Vernissage, snittar, vin och gemyt i hotellets källare
Gasparmiddag. Perfektion, stil och smak
Nära och långväga gäster gläds och mättas
Musikensemplen bjuder in till jazz och visa
Korpilombolokvällen ljusnar i takt med täta snöflingors fall mot marken
Natten somnar in. Gästerna stillar sig med samisk jojk i medborgarhuset
Dagen vaknar
Norrbottniskt vinterljus, havregrynsgröt och väghyvlar som gör vägen framkomlig
På väg hem
Avskedet, tacksamheten. Ljuset i mörkrets landskap

Det är Försäkringskassan som är sjuk

Det verkar vara viktigt nuförtiden att ha en riktig diagnos. Att bara vara sjuk det räcker inte långt. För om man är sjuk och sjukskriven av en läkare så kan försäkringskassan ändå bedöma att man har arbetsförmåga. Att vara sjuk är inte en anledning till att stanna hemma från jobbet som det var förr.

Om man t ex bara har vinterkräksjukan och ligger och spyr och springer på toaletten med diarré, så kanske man plötsligt känner sig lite bättre på eftermiddagen, fram mot tre-tiden, och då har man ju arbetsförmåga igen. Då borde den sjuke gå tillbaka till jobbet för att hinna klippa ett fjärdedels får på den tid som är kvar av arbetsdagen.

Vilka sjukdomar som egentligen är tillräckliga för att man ska våga stanna hemma en tid från jobbet, det är inte längre självklart. Det svåraste diagnoserna som hjärntumör, cancer och hjärtinfarkt räknas väl fortfarande som heltidssjukdomar. Jag menar, det är rätt svårt att ha cancer bara en del av dagen.
Men svårare är det med alla diffusa sjukdomar typ fibromyalgi och ”värk i nacke och axlar” (av nån outgrundlig anledning är det alltid mer kvinnor som har diffusa och omtvistade sjukdomar). Dessa är ju egentligen, ur försäkringskassans perspektiv, snarare sjukdomar som beror på arbetsskygghet än verklig smärta. Och har man verkligen ont hela tiden?
Men även mer rent konkreta sjukdomar kan ifrågasättas. Att bryta handleden är visserligen en riktig sjukdom, å andra sidan har man ju hälften av armarna kvar, alltså 50 % arbetsförmåga. Det är nog svårt att klippa får med bara en hand, men det går.

Sjukdomar kan också förändras från att vara diffusa till att bli solklara fall.
En vanlig sjukdom för 20 år sedan var t ex magsår. Alla var överens om att magsår berodde på stress. Den ansågs vara en sjukdom som skapades av det moderna samhällets höga tempo och folk som hade magsår jobbade ofta övertid, drack mycket kaffe och rökte en cigarett till lunch.
Men så upptäckte någon klok forskare att magsår berodde på en bakterie.
Tänk att vi kunde ha så fel! Plötsligt förvandlades magsår från en stressjukdom till en infektion.

Och infektioner, det är riktiga sjukdomar det. Dom smittar!
Så om du vill bli sjuk så att du kan vara hemma från jobbet, se till att få en svårartad infektion. För även om du har en viss arbetsförmåga enligt försäkringskassan och skulle kunna klippa ett halvt får, kommer du också att smitta ner alla andra på jobbet, inte bara fåren utan alla kolleger. Och det förstår ju till och med försäkringskassan att det vore dumt.

Men sjukast av alla i detta samhälle är nog försäkringskassan. Från ha varit en symbol för trygghet och välfärd för oss alla när vi blir sjuka, får barn eller blir gamla, så har den nu fått till uppgift att lägga skulden på den enskilde.

Borde inte försäkringskassan genomgå en rehabiliteringsutredning ?