På den tiden när folk dog hemma så stannade man alltid väggklockan, när någon dragit sin sista suck. Klockans tickande upphörde symboliskt samtidigt som hjärtat slutade att slå.
På så sätt fick man också den exakta tiden för dödens inträdande.
Sommaren 1989 var jag hemma hos mina föräldrar under min semester. En dag fastnade mina ögon och min uppmärksamhet på väggklockan som hängde på väggen i vardagsrummet.
Jag hade sett klockan mot den mönstrade 70-talstapeten så många gånger förut, men just den dagen återupptäckte jag den. Jag vet inte varför.
Väggen kändes som ett förtätat hörn av min tillvaro, min uppväxt och mina föräldrar.
Jag bestämde mig för att dokumentera den. Jag tog mitt akvarellblock och målade av klockan och väggen. Jag lät klockan stanna på 8.43, den tid som klockan stod på när jag började teckna av den.
Ett drygt halvår senare blir min pappa allvarligt sjuk. Sista natten han lever ligger han på sjukhuset i Övik. På morgonen, precis klockan 8.43, somnar han in.
Jag förstod då att tiden inte är linjär.
På så sätt fick man också den exakta tiden för dödens inträdande.
Sommaren 1989 var jag hemma hos mina föräldrar under min semester. En dag fastnade mina ögon och min uppmärksamhet på väggklockan som hängde på väggen i vardagsrummet.
Jag hade sett klockan mot den mönstrade 70-talstapeten så många gånger förut, men just den dagen återupptäckte jag den. Jag vet inte varför.
Väggen kändes som ett förtätat hörn av min tillvaro, min uppväxt och mina föräldrar.
Jag bestämde mig för att dokumentera den. Jag tog mitt akvarellblock och målade av klockan och väggen. Jag lät klockan stanna på 8.43, den tid som klockan stod på när jag började teckna av den.
Ett drygt halvår senare blir min pappa allvarligt sjuk. Sista natten han lever ligger han på sjukhuset i Övik. På morgonen, precis klockan 8.43, somnar han in.
Jag förstod då att tiden inte är linjär.
Det som kommer att hända har redan hänt.
4 kommentarer:
Fascinerande och mystiskt.
Fantastisk akvarell. Jag trodde först att det var ett "fixat" foto.
Och otroligt intressant tanke om tid som cirkulär, inte linjär som vi ofta tänker oss den.
Föreslår följande läsning - Den tredje åldern av Patricia Tudor Sandahl sidan 134 -140.
Hela boken är föresten mycket läsvärd.
Man lever sitt liv framlänges men förstår det bakåt, eller hur ?
Dessa sammanträffanden tycks dyka upp när livet står vid en vändpunkt.
De kan inte förväntas, bara ödmjukt tas emot när insikten landar.
Tack för era reflektioner.
Jag har boken som Agneta föreslår, den står i bokhyllan men är fortfarande oläst. Ska genast gå till den och slå upp sidan 134.
Spännande!
Det där att man lever framlänges och förstår det bakåt...så sant!Men det finns nog många varianter. En del lever i det förgångna med ryggen mot framtiden....
Skicka en kommentar