…En vecka har gått. En vecka närmare döden. Jag har just tittat på Marianne Söderbergs utmärkta dokumentär om Staffan Westerberg. Jag blev rörd och berörd av denna personlighet. Hans egensinniga väsen ger så mycket kropp åt det vi kanske inte själva lyckas formulera under våra liv….att gå sin egen väg, priset, saknaden och den tomhet som lätt infinner sig när tillvaron når skymningslandet.
Fredagskvällen har mörknat. Där ute börjar våren treva sig fram. Livet får mer kropp för frusna själar.
Biospheres elektronika smyger sig in. Rörelsen är knappt märkbar, som om liv och död inte går att skilja åt…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar