fredag, mars 09, 2007

Pappan, staten och Alfons Åberg

På 50- och 60-talen så var pappan familjens överhuvud. Det var han som bestämde. Mamman å sin sida gjorde detta möjligt genom att vara en mellanhand i förhållande till barnen. Hon såg till att dämpa pappans nycker och se till att barnen inte drabbades alltför mycket.

När familjen tog bilen för en utflykt så var det pappan som bestämde när man skulle stanna för fikapaus eller för att kissa. Plötsligt kunde han bara köra in på en parkeringsficka och gå ut i skogen. Mamman passade då på att köra ut barnen för att de också skulle kissa, oberoende om de behövde det eller inte. För det var alltid pappans blåsa som var avgörande när bilen skulle stannas.

40 år senare har pappan abdikerat från tronen.
Nu är det barnen bak i bilen som bestämmer när det är dags att stanna. Barnen är i centrum och föräldrarna gör allt för att tillfredställa deras behov. Barnen tjatar, ställer krav och bilen stannar ofta både för kisspausar och för inköp av godis och glass. Det är curlingpappor som kör bilen och det är länge sedan de hade någon talan.

Precis samma utveckling har skett i samhället.

På 60-talet litade vi på Pappa Staten. Staten bestämde över oss alla. Genom Televerket, Vattenfall och andra statliga företag fick vi stabila taxor för vad elen kostade och vad vi måste betala för ett telefonsamtal. Samma pris för alla och ingen behövde välja mellan olika alternativ.

40 år senare har Pappa Staten abdikerat.
Nu är det vi vanliga människor som ska välja hur vi vill ha det. Från att ha varit medborgare i samhället har vi nu reducerats till kunder. Precis som barnen i baksätet på bilen får vi själva välja när vi ska fika, kissa och köpa glass. Staten krymper hela tiden och snart finns inga statliga företag som kan hålla ordning i folkhemmet och bedöma behoven. Den som tjatar mest får mest.

Kommer ni ihåg Alfons Åberg och hans pappa?
Alfons pappa var nog den förste curlingpappan. Han var helt oförmögen att sätta gränser och Alfons körde med honom hela tiden. Pappan hasade sig fram i sina tofflor, allt tröttare och tröttare för var dag.
Kan det vara en slump att vår statsminister Fredrik Reinfeldt är så otroligt lik Alfons pappa?

Men ingen vill nog ha tillbaka en pappa som bestämmer allt. Vi kommer nog heller aldrig att få tillbaka en stat som sköter alla våra svåra val och som bestämmer allt åt oss.
Men jag vill inte ha Alfons Åbergs curlingpappa som förebild. Ej heller Reinfeldt som lurat till sig makten bara för att sälja ut staten och låta dom rika ta för sig.

Nej, jag tror på en pappa som lyssnar på sina barn och sedan tillsammans med dem tar besluten. Men som inte överlåter ansvar som de inte är mogna för.
Och jag tror på en stat som lyssnar på sina medborgare och låter dem välja hur de vill leva sina liv. Men som inte lämnar dom som har det svårt i sticket.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller helt med dig, så klokt fångat och visst är det rätt att inte lämnas att ta ansvar som man inte är mogen för och att inte lämnas i sticket. Men jag har inte tänkt på Alfons och Reinfeldts likhet.

Matildas fikarum sa...

Bra skrivet.