måndag, januari 29, 2007

Fråg-barnen

Jag har inget emot barn. Egentligen. Men det finns saker hos vissa barn som jag har väldigt svårt för. De irriterar mig helt enkelt.

Jag tänker på Fråg-barnen.
Dessa barn frågar om allt, stort och smått, viktigt och oviktigt, h e l a tiden. De har långa utfrågningar av föräldrar och släktingar, men kan också ge sig på helt främmande och oskyldiga personer.
Så här kan det låta om man möter ett Fråg-barn på gatan.

- Hej, vad heter du ?
- Hm, hm ja, jag heter Ove.
- Varför går du här ?
- Jo, jag är på väg på jobbet ?
- Vad har du i väskan, är det din väska ?
- Ja……
- Vad ligger ditt jobb. Vad gör man där ? Vad är ett jobb för nånting ? Känner du min mamma ? Bor du i ett hus ? Har du barn ? Vill du ha barn?…..osv osv.

Alla dessa frågor gör att man först försöker använda sin mest pedagogiska sida och ge riktiga svar. Man tänker att om man ger barnet ett riktigt svar, då blir det lugnt.
Också börjar man…..” Jo, förstår du lilla gosse, ett jobb det är något som vuxna har, och där gör man saker som är viktiga, och sedan får man lön för det….
Men ack vad man bedrar sig.

Att svara ett Fråg-barn innebär bara att man stimulerar barnet att fråga ännu mer. Det är som att ge knark till en knarkare, en sup till en alkoholist. Barnet drar igång…. ” När är man vuxen? Varför är inte jag vuxen ? Varför får inte barn jobba ? Kan jag få pengar ändå utan att jobba? Vad är viktiga saker ? Är du en sak som är viktig ? Vad är ?…… varför är?…..Hur …. osv osv. Det tar aldrig slut.

Hur kommer det sig att de blivit fråg-barn kan man undra. Alla barn är det inte, utan några få i varje kvarter utvecklas till fråg-barn och jag tror inte att det är något genetiskt.

Nej, det handlar om barn vars föräldrar inte sätter gränser och som aldrig har satt en gräns. Föräldrarna är helt enkelt snälla och låter barnet få allt det vill ha eller göra precis som det vill. Barnet får alltså möjlighet att styra sina föräldrar och därför, paradoxalt nog, så ”förlorar” barnen föräldrar som dom kan lita på. Barnen får själv bestämma vad som är bra och dåligt och vad som är farligt och vad som är ofarligt. Något som dom är för små för att kunna göra.

Därför blir barnen otrygga, gränslösa och saknar vettig kunskap om vad som kan vara farligt i tillvaron. Och där kommer frågandet in. När föräldrarna svikit dem och inte givit vägledning måste de själva, i alla situationer, försöka bedöma tillvaron. Och med barnets begränsade förstånd tvingas de fråga alla de möter, alla människor som går förbi, alla som finns i deras närhet; Vad är det som gäller egentligen?

Tyvärr reagerar många människor som jag, och blir irriterade. Men vi som möter ett fråg-barn på gatan, vi kan inte hjälpa dem med att besvara deras frågor. För varje gång vi svarar förstärker vi deras osäkerhet. Vi ger dem intrycket av att det är ok att fråga, eftersom folk svarar.

Jag tycker man ska svara på en fråga som är lämplig och avvisa olämpliga frågor med tystnad.
De riktiga svaren måste komma från deras föräldrar.

8 kommentarer:

Moddan sa...

Intressant teori. Jag känner ett frågbarn och jag känner igen din irritation. I det här fallet så pratar frågbarnet knappt alls runt sina föräldrar, men ute på gatan så bara bubblar han över. Varje försök jag sett han tagit till kommunikation med sin mamma har slutat med ett:
- Inte nu!
- Nu får du vara tyst!
- Jag vet inte!
Jag tror på din teori i stort men det gäller nog inte alla frågbarn, vissa är nog grymt ostimulerade hemifrån.

Sven Teglund sa...

Du har nog rätt i att det finns andra orsaker, barn som inte får svar hemma, blir avvisade.Och som tar chansen när de möter andra.

Anonym sa...

Jag gjorde en bussresa mellan Sydney och förorten en kväll. På bussen satt en liten pojke och, vad jag förmodar, hans pappa.

Förutom ordet "why" ställde grabben bara en enda fråga i början av resan.

"Where are we going?"

Pappan svarade.

Sen började det.

"Why?"

"Because we are..."

"Why?"

"Because....."

"Why?"

Så där höll det på i över en timmes tid. När vi till slut kom fram till dit där jag skulle av så var jag färdig att krevera. När jag slängde mig av hörde ett jag sista "Why?" inifrån bussen när dörrarna slog igen.

Milda Moses. Bara genom att fråga "Varför?" efter varje förklaring hade pojken lyckats få pappan att redovisa för allt från vart de skulle, till varför mormor stoppar löständerna i vatten på natten, till vad elefanter äter, till universums existens.

"Why?"

Sven Teglund sa...

matilda:Ha,ha,vilken bra berättelse, som verkligen visar hur det kan se ut.

Vafför gör de på detta viset..?

Anonym sa...

Ett förslag:
Kanske man kan ingå ett avtal med den frågvise? Man säger: "Ok. Jag skall svara på två frågor, men du måste själv välja ut två som du vill ha svar på." Kanske ungen inser att den måste begränsa sig och fokusera på det som kan anses viktigt i relation till andra?

själv ett frågebarn i den åldern barn vanligvis är sådana

Maja

Sven Teglund sa...

Maja: Kanske det kan få barnet att sluta att fråga just dig men troligtvis inte generellt. Jag tror att föräldrarna måste bli medvetna om att frågandet och svarandet inte är ett bra sätt.

Många föräldrar tror att ett pedagogiskt förhållningsätt är viktigt och svarar i all oändlighet precis som Matilda beskriver. Men då missar man att lära barnet "sociala konventioner", som att det är viktigt att vara tyst ibland.

Ett barn behöver kunna vara tyst, vara ensam och lära sig vänta.
Och i andra situationer kunna prata, vara ivrig och social.
Så beter sig trygga barn.

Anonym sa...

Tur jag har som hade 7 äldre syskon som fick en del av föräldrarnas uppmärksamhet också och skötte en del av min uppfostran. Lite tyst kan jag allt vara. Ibland.

Anonym sa...

Jag tycker det är sunt med barn som frågar och jag tycker INTE att det är bara föräldrarna som ska sätta gränser. När man börjar bli irreterad så måste man säga ifrån, man måste sätta en gräns runt sig själv. "Nu räcker det, jag orkar inte svara mera!" Det finns ju de som tycker det är kul och intressant att prata med och svara barn också.