Fråg-barnen

Jag har inget emot barn. Egentligen. Men det finns saker hos vissa barn som jag har väldigt svårt för. De irriterar mig helt enkelt.

Jag tänker på Fråg-barnen.
Dessa barn frågar om allt, stort och smått, viktigt och oviktigt, h e l a tiden. De har långa utfrågningar av föräldrar och släktingar, men kan också ge sig på helt främmande och oskyldiga personer.
Så här kan det låta om man möter ett Fråg-barn på gatan.

- Hej, vad heter du ?
- Hm, hm ja, jag heter Ove.
- Varför går du här ?
- Jo, jag är på väg på jobbet ?
- Vad har du i väskan, är det din väska ?
- Ja……
- Vad ligger ditt jobb. Vad gör man där ? Vad är ett jobb för nånting ? Känner du min mamma ? Bor du i ett hus ? Har du barn ? Vill du ha barn?…..osv osv.

Alla dessa frågor gör att man först försöker använda sin mest pedagogiska sida och ge riktiga svar. Man tänker att om man ger barnet ett riktigt svar, då blir det lugnt.
Också börjar man…..” Jo, förstår du lilla gosse, ett jobb det är något som vuxna har, och där gör man saker som är viktiga, och sedan får man lön för det….
Men ack vad man bedrar sig.

Att svara ett Fråg-barn innebär bara att man stimulerar barnet att fråga ännu mer. Det är som att ge knark till en knarkare, en sup till en alkoholist. Barnet drar igång…. ” När är man vuxen? Varför är inte jag vuxen ? Varför får inte barn jobba ? Kan jag få pengar ändå utan att jobba? Vad är viktiga saker ? Är du en sak som är viktig ? Vad är ?…… varför är?…..Hur …. osv osv. Det tar aldrig slut.

Hur kommer det sig att de blivit fråg-barn kan man undra. Alla barn är det inte, utan några få i varje kvarter utvecklas till fråg-barn och jag tror inte att det är något genetiskt.

Nej, det handlar om barn vars föräldrar inte sätter gränser och som aldrig har satt en gräns. Föräldrarna är helt enkelt snälla och låter barnet få allt det vill ha eller göra precis som det vill. Barnet får alltså möjlighet att styra sina föräldrar och därför, paradoxalt nog, så ”förlorar” barnen föräldrar som dom kan lita på. Barnen får själv bestämma vad som är bra och dåligt och vad som är farligt och vad som är ofarligt. Något som dom är för små för att kunna göra.

Därför blir barnen otrygga, gränslösa och saknar vettig kunskap om vad som kan vara farligt i tillvaron. Och där kommer frågandet in. När föräldrarna svikit dem och inte givit vägledning måste de själva, i alla situationer, försöka bedöma tillvaron. Och med barnets begränsade förstånd tvingas de fråga alla de möter, alla människor som går förbi, alla som finns i deras närhet; Vad är det som gäller egentligen?

Tyvärr reagerar många människor som jag, och blir irriterade. Men vi som möter ett fråg-barn på gatan, vi kan inte hjälpa dem med att besvara deras frågor. För varje gång vi svarar förstärker vi deras osäkerhet. Vi ger dem intrycket av att det är ok att fråga, eftersom folk svarar.

Jag tycker man ska svara på en fråga som är lämplig och avvisa olämpliga frågor med tystnad.
De riktiga svaren måste komma från deras föräldrar.