måndag, januari 08, 2007

Tonåringar



Att vara tonårsförälder, det är inget lätt jobb.

Plötsligt förändras ens gulliga barn till långa, gängliga, tysta och främmande varelser som beter sig på ett oroande sätt.
De börjar använda golvet som avställningsyta. Alla kläder, rena som smutsiga slängs på golvet tillsammans med sunkiga fotbollsstrumpor.
Viktiga saker, som t ex ansökningshandlingar, skolbetyg och läxprov, försvinner i högar av papper och tidningar som sprids runt i hela huset.
Sömnvanorna förändras radikalt. De sover på dagen, antingen hemma eller i skolan och piggnar till nattetid.
De blir deprimerade och ser ingen vits med framtiden. Inga planer och inga ambitioner. Sura och negativa till alla vettiga aktiviteter i tillvaron.

De blir helt enkelt odrägliga och omöjliga att förstå sig på.

Tyvärr tror många föräldrar att som tonåringen nu uppför sig, så kommer han att också uppföra sig som vuxen. Föräldrarna får panik, när de ser sin son eller dotter bli helt asocial och de tror att de närt en parasit vid sin barm. Och då börjar föräldrarna ta till sitt beprövade medel, som alltid tidigare fungerat, nämligen uppfostran.

Nu gäller det att förändra tonåringens attityder och beteende mens tid är. Så precis i den ålder då ungdomen själv behöver ta ansvar, bli mer självständig och frigöra sig så börjar föräldrarna att uppfostra som om det var små barn igen. Här börjar det gå riktigt snett.

Föräldrarna börjar att förmana och läxa upp. Lägg inte där…. tvätta kläderna….städa…..bädda… gå och lägg dig … stäng datorn……sluta chatta….ryck upp dig…. prata med mig….det är pappa som bestämmer …. regler och gränser…indragna pengar…utegångsförbud…straff …osv osv.

Vanligtvis svarar tonåringen med motstånd mot alla försök att styra upp hans liv. Det uppstår en kamp mellan tonåringens självständighet och föräldrarnas uppfostringsförsök. Allt riskerar att trappas upp till en förödande krigssituation där tonåringen till slut blir precis som det föräldrarna är rädda att han ska bli.

Tonåringar är inte som barn, ej heller som vuxna. Det befinner sig i en period då hela deras hjärna omvandlas, och det är pannloben som sist blir färdig någon gång i 20-årsåldern. Unga har svårare än vuxna att sålla bland intryck och att planera framåt. De har ett överaktivt belöningssystem som gör dem benägna att ta stora risker med vuxna mått mätt. Det är därför hela deras personlighet kommer i obalans, och många får svåra känslomässiga svängningar.

I en sådan svår situation behöver tonåringen verkligen föräldrarnas stöd. Inte att bli utsatta för föräldrarnas vrede och repressiva metoder, utan snarare behöver de en omsorg som man ger människor i kris.

Fem goda råd:
Tjata inte om stöket och kaoset som finns i deras rum. Bädda istället rent i deras sängar när de är i skolan, så att de får uppleva lukten av rena lakan.

Tjata inte om läggtiderna. Gå istället själv och lägg dig tidigt, inte bara på vardagarna utan även på helgerna. Då behöver tonåringen inte vara uppe så länge innan det blir tyst i huset.

Sluta upp med att fördöma ungdomskulturen. Försök inse att allt var värre på 60- och 70-talet.

Tillåt långa perioder av passivitet och nedstämdhet, utan att bli rädd. Vänta bara in förändringen.

Se till att du vet var tonåringen befinner sig, särskilt om han finns i farliga miljöer. Men stå bara standby, ingrip bara då det oundgängligen behövs. Behärska din egen rädsla och oro.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det var det bästa och finaste råd som jag läst. Därnäst kommer de tio budorden i Lilla Katekesen. Den som jag fick av Svea Johansson när jag hade lärt mig läsa. De gav också ett väldigt starkt intryck på mig.

Marge_II sa...

Precis.
Tonåringar har tillräckligt jobbigt med sig själva och livet utan att föräldrarna ska utgöra en extra börda.
Att bara finnas till där för dem när och om de vill är oftast tillräckligt.

Sven Teglund sa...

anonymus:Roligt att du uppskattar både mina och Sveas goda råd.

marge_ii:Du har så rätt, tonårsföräldrar ska vara hemma, och ta en paus i sitt eget uteliv. Det är det värt.

Klimakteriehäxan sa...

Bra iakttaget, tänkt och skrivet!

Anonym sa...

... och så kommer jag här och sticker ut hakan, såsom varande den minst curlande förälder jag träffat på, i den här generationen... ;)

Jag håller med så långt som till att: det gäller att välja sina strider. Ungdomskulturen t ex, den som innebär svart nagellack, dreads i det svartfärgade håret, konstiga kläder på kroppen och alla andra kläder på golvet (gärna över hela hemmet också), kan man snarare uppmuntra... utom när det gagnar den unge att klä sig på sätt som t ex gör att mormor fortsätter att tycka om ungen, dvs inte som regel men som undantag. Kaoset kan de få hålla på sitt rum, tills det är städdags av hela hemmet, då ska kaoset i alla fall upp från golvet medan dammsugaren passerar... sedan kan väl kläderna i allsin dar få hamna på golvet igen, då... ;)

Men, jag tänker så här, baserat på iakttagelser hos den egna tonåringen och hennes kompisar: de ungar som har föräldrar som aldrig "tjatar" (dvs förmedlar sina värderingar), aldrig är mossiga, inte visar sin upprördhet om ungarna inte kommer hem en natt, som struntar i att påminna om "samhällets (eller familjens, för all del) allmänna värderingar", uppfattar ungarna till slut inte bryr sig om dem... Att bråka med dem är att visa att man bryr sig. Så ser tonåringarna runt mig på saken... de berättar det.

Med rätta, kan jag tycka, i någon mån. För jag kan tycka att föräldrar som inte visar var deras egna gränser går, för sina barn, gör oftast så för att de tycker att det är jobbigt med konflikter... prioriterar alltså sin egen feghet framför barnens bästa, i längden.

Tydliga föräldrar är lättare att göra avstamp ifrån. Medan ungarna sätter sig på tvären mot alla föräldrarnas värderingar, så lär de sig samtidigt vilka dessa värderingar är... och kan alltså plocka upp de värderingar som passar dem, när de har passerat 25-årsåldern och därmed vuxit klart...

Sedan är det såklart så att under en period i puberteten, kan ungar inte riktigt betraktas som tillräkneliga, pga hormonerna och hjärnans tillväxtfaser. Då behöver man ju inte göra det värre för dem genom att tjafsa om oviktigheter... man får välja striderna, som sagt, men jag tycker att man SKA välja några strider.

Om möjligt, så tycker jag att man som förälder ska försöka hålla i minnet att man inte ägnar sig åt "uppfostran" för att göra livet enklare för sig själv eller som ett sätt att straffa barnen; man gör det med målet att ens ungar ska få ett så smidigt och lätthanterligt vuxenliv, som möjligt... och i att vara vuxen, ingår att kunna rätta sig även efter andra människors gränser. Lär man sig inte det som barn/tonåring, så får man lära sig det den riktigt hårda vägen sedan man blivit vuxen, genom att försöka fatta varför ens vänner och partners väljer bort en hela tiden... och i att vara en kärleksfull förälder, ligger att låta ungarna ta så mycket som möjligt av de smällarna hemma, där de kan lita på att de är ovillkorligt älskade.

Tycker jag! :)