måndag, januari 22, 2007

Hus-kroppen



Med hjälp av föräldrar i ett föräldrahem, och efter en förvirrande första spädbarnstid, tar vi så småningom vår egen kropp i besittning. Men det tar lång tid innan vi till fullo kan känna vår kropps gränser och uppleva en egen identitet.
Vi behöver en hel uppväxt för att göra det.

Kroppen är vår första egna boning.
Den vanligaste metaforen för en människa blir därför huset.
En människa har sin fasad, sina dörrar och sina inre rum. Någon sägs sakna farstu, och lämnar dörren öppen för vilt främmande personer. Andra är tillslutna och stänger sina dörrar och släpper inte in någon. Alla har vi våra inre rum.

För många av oss får metaforen –huset – stor inverkan på våra liv.
Det börjar med en sammanblandning av oss själva och föräldrahemmet, som vi nästan inte kan släppa. Som om det vore en del av oss själva.

Sedan kopplar vi vår identitet till det hus vi bor i.
Det hus vi bor i blir likvärdigt med hur vårt liv gestaltat sig. Många söker inte lyckan för sin egen person, utan tror att lyckan finns i något annat hus eller lägenhet, belägen på något annat ställe och med en annan konstruktion.
Att trivas blir inte en inre känsla baserad på vårt sinnestillstånd utan på upplevelsen av själva huset. Metaforen får ett eget liv.

Husen speglar därför synen på oss själva, själva tidsandan.
På 70-talet byggdes billiga och enkla hus under mottot jämlikhet; ”lika dåligt för alla”. Skolor från den tiden saknar en central ingång eller port, alla dörrar skulle vara lika viktiga. Det är hopplöst att hitta rektorsexpeditionen.
Idag sprider medierna ett motto som kan formuleras som att ”du finns bara om du syns”. Så nu har många nybyggda hus stora glasade fasader, som är helt öppna för insyn. Det går inte längre att gå omkring hemma i bara kalsongerna, för då syns man långt ute på gatan….

Jag tror att vi måste genomskåda dessa metaforer. Det hus du bor i är inte du.
Du bor i din kropp, din enda boning i denna värld.
Känn dig hemma i din kropp och du behöver aldrig mer ha hemlängtan.

Du behöver inte ens känna dig dålig om det är stökigt på diskbänken.

3 kommentarer:

Modesty sa...

Jag gillar hur du skriver, jag reflekterar över mitt hus och tänker på hur lite utanför kroppen som betyder något egentligen, rent materiellt.

The Ryssbält tapes sa...

Jo, särskilt när man blir sjuk på nåt sätt, då förstår man hur lite det materiella betyder. Men det är svårt att behålla den vetskapen när man tillfrisknat.

Anonym sa...

Och det är bra att försöka tycka om sin kropp och att någon annan tycker om ens kropp. Vår enda boning.