onsdag, januari 10, 2007

När en man mår dåligt



Ibland mår jag dåligt.

Det kommer tvivel över mig.
Tvivel på min egen förmåga och hur mitt liv gestaltat sig. En stark känsla av nedstämdhet färgar min tillvaro, som om hela mitt psykiska liv utspelar sig mot en mörk fondvägg; ett blåsigt och grått Fårö i en film av Bergman.

Meningslösheten – arbeta, sova och sedan dö. Energilösheten – den ständiga tröttheten. Förgängligheten – förluster och sjukdomar.

Jag pratar aldrig med någon om att jag mår dåligt. Som en typisk man upplever jag det som en svaghet - större än de problem som jag redan har –att yppa mina känslor för en utomstående. Och alla människor är för mig utomstående.

Istället, när jag har svårigheter, söker jag mig till tystnaden.
Ofta är första tecknet på att jag drabbats av missmod, att jag plötsligt inte har något att säga och sitter tyst i sällskap där jag brukar hålla låda. Orden tryter och tar slut. Hur skulle jag då kunna prata med någon?

I tystnaden söker jag svaren på mina inre problem, som jag är tvungen att lösa på egen hand. Annars skulle svagheten avslöjas.

Jag vänder mig till böckerna och litteraturen. Läser frenetisk sida upp och sida ner, eftersökande, törstande på mening.
Jag vänder mig till naturen. Vandrar timme efter timme i ensamhet och lyssnar efter hemliga tecken i en naturromantisk förhoppning.
Jag vänder mig till konsten. Fördjupar mig i en konstnärs verk, liv och leverne. Söker svaren.

Till slut, när ingenting har hjälpt, söker jag mig till stugan och isolerar mig från allt och alla. Första dygnet mår jag ännu sämre.
Men på tredje dagen, med hjälp av tystnaden, passiviteten och ensamheten släpper så missmodets grepp om mig. Jag återupptäcker livets möjligheter och att det kanske inte är så hemskt ändå.

Stugor har en fantastisk förmåga att hjälpa oss stackars män.
Ryssbältsterapin.
Fungerar alltid!

6 kommentarer:

Moddan sa...

"Stubben-terapi" kallar jag det för, alla behöver från stund till annan sitta ensam på stubben....

Jag och jag själv sa...

peter englund sa att människan är det enda djur som söker sig till ensamheten utan att vara sjuk.

att det är positivt att vara själv.

men om man är enstöring för länge, hur frisk kan man vara då egentligen?

Moddan sa...

Vi är väl något så konstigt som flockdjur som helst vill vara ifred *ler*

Anonym sa...

Det här låter förskräckligt att en människa ska ha det så eländigt.

Jagt tror att du behöver bli omhändertagen på ett eller annat sätt.

Sven Teglund sa...

Jag och jag själv: ni vet nog mycket om att vara själv. Ert bloggnamn visar på att när man är ensam (jag) så kan man alltid ha kontakt med den andra delen (jag själv). På så sätt är människan alltid "sig själv nog", och behöver ingen annan. Som modesty så riktigt påpekar, ett flockdjur som helst vill vara ensam.

Men anoymous påminner om vårt behov av andra, att bli "omhändertagen".
Och visst, det är förskräckligt hur jag har det...

Marge_II sa...

Så där tyckte jag i min ungdom också, iväg och sen tillbaka.
Men nu när jag drar mig undan vill jag aldrig återvända.
Och inte mår jag bättre heller.