lördag, januari 27, 2007

När det gäller konst



När det gäller konst säger man ofta att bilden finns i ”betraktarens öga”. Det är väl en av konstvärldens mest använda klichéer. Man menar då vanligtvis att det är konstnären som skapar bilden, målningen eller vad det nu handlar om och sedan är det upp till betraktaren att försöka se och tolka konstverket utifrån sig själv. Det finns därför ingen koppling mellan vad konstnären avsåg med konstverket och vad betraktaren läser in i det.

Om man tänker så blir det också omöjligt att säga vad som är god konst eller vad som inte är god konst. För hur skulle man kunna göra det, när det är upp till varje betraktare att avgöra?
Om jag tycker att det är bra så är det god konst, i varjefall för mig. Och ingen kan säga emot.

Men så är det ändå inte. För i samhället finns det konst som räknas som god och med hög kvalité. Vissa utvalda konstnärer får stipendier och deras tavlor säljs till höga priser. Och så finns det dålig konst, som inte anses lika bra. Hur är det möjligt om det nu är upp till betraktaren?

Jo, det är skillnad på betraktare och betraktare.. En vanlig bondbetraktare som jag, som inte har något kulturellt kapital inom konstvärlden, mitt betraktande öga har inte så stort värde alls. Om jag tycker något är bra så kan det ändå vara dåligt, ur konstvärldens rent "objektiva" betraktelsesätt. Nej, de ögon som sitter på konsthandlare, kulturpersonligheter, recensenter och andra potentater är mera värda än andras ögon.

Det är alltså konstetablissemangets sammanlagda ögonbottnar som bestämmer vad som är bra och god konst. Och när de bestämmer sig för att lyfta en konstnär från medelmåttornas skara, och ger honom eller henne status som en känd och uppmärksammad konstnär, då gäller det för lång tid framöver. Ofta för alltid.

Man säger ofta att konstnärer är ”kreativa” och att det skapar nya saker, men det är också en av konstvärldens klichéer. Genom det system som gör att etablissemanget väljer ut vad som duger och är bra konst, får konstnären, vid tidpunkten för upptäckten, klart för sig vilken sorts konst som anses bra. Det visste han inte innan. Men när alla dessa ögon plötsligt betraktar hans konst som just god konst, då låses hans egen bildsyn, precis som när fokus på en kamera låses på ett motiv.

Konstnären börjar sedan upprepa sina motiv i alla oändlighet, år efter år. För hur skulle han längre kunna vara kreativ? Nya motiv eller nya sätt att måla, skulle innebära att han måste starta på nytt för att få etablissemangets godkännande.

En sådan risk är det bäst att inte ta. Det finns massor av konstnärer som hela tiden bara upprepar sig själv, inom ”givna ramar”.
Och jag förstår dem. Hur skulle de annars kunna försörja sig.

Men det finns möjlighet för en konstnär att behålla sin kreativitet.
Och det är att inte blir accepterad under sin livstid.
Det är därför som de mest kreativa konstnärerna är dom döda konstnärerna.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken sann analys om nu analyser kan vara sanna. Jag tillhör också bondbetraktarna.

Anonym sa...

ja det är svårt det där. Ska man bli sellout och kunna försörja sig som konstnär eller ska man verka i det fördålda och jobba heltid i tex vården?
Fast är det inte så att de konstnärer som blir värkligt etablerade på det stora scenerna tillåts exprementera och utveckla sitt uttryck medan de halv etablerade kör på säkra kort?

Det finns kanske bara plats för två stora fria konstnärer per kontinent och sekel?

Sven Teglund sa...

Jo så kanske det är, men det finns många väldigt etablerade konstnärer som slutar att experimentera och bara upprepar sig. Det är naturligtvis kopplat till konstnärernsas urusla ekonomiska förhållanden.
Det är ju nästan omöjligt för de flesta att försörja sig utan att jobba i vården som du säger.