torsdag, januari 25, 2007

Kvinna på busshållsplatsen

Den gamla kvinnan på busshållplatsen
är inte bara min tidsuppfattning.
Hon är mycket mer än en stabil gryningsvarelse.
När hon inte står där på morgonen
börjar oron krypa i mig och jag kör
osäkert, nästan mot rött.
Vi är beroende av varandra på ett
uppfordrande sätt. Hennes handväska
innehåller sanningar om ansvar och hopp.
Jag inbillar mig att hon ser mitt stora
leende när jag passerar i mörkret.
Jag försöker bara göra mitt bästa.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hon ser ditt leende, jag är helt säker på det.

Anonym sa...

Tänk vad beroende vi är av yttre tecken så att vi vet att vi gör det rätta i rätt tid. Att människor, tid och plats stämmmer med vad vi själva tror är det rätta. Hur ska vi kunna navigera annars? Vi är varandras verklighet.

Om inte jag möter samma personer på min väg till stationen börjar jag alltid fundera på om jag sett fel på klockan, om jag tagit fel på dag (vad hemskt om jag skulle av misstag trava ut en lördag morgon 6.35! Det räcker så gott med vardagarna).

Maja