Jaget,vädret och betraktandet

Redan som liten var jag en betraktare. Jag kunde stå långa stunder vid fönstret för att invänta den första snön som skulle komma. Jag gladdes åt snöflingorna som dansade ner för att ögonblicket senare bli varse deras utplåning mot den blöta asfalten.
Jag fick del av nuets rus och livets förgänglighet.
Som vuxen har jag upptäckt att jag i betraktandet söker skönheten och rörelsen i allt omkring mig. Skönheten står att finna på de mest besynnerliga platser, men inte sällan sker mitt betraktande på olika platser i naturen. Platser som jag gärna återvänder till. Platser som alltid har något nytt att erbjuda betraktaren. Betraktelser som ofta ger mig en intensiv närvarokänsla med livet självt.
Vädret och det alltid skiftande spelet över himlen ger betraktandet en särskild spänning. Jag finner stort nöje i att tolka moln och vind. Kunskaper som människan i den tidigare historien måste ha varit ovärderliga för deras överlevnad. Kunskaper som nutidens människa oftast saknar. Det är lätt att känna lite av själarnas gemenskap då det om Luke Howard (han som gav molnen namn) berättas: ”De som levde tillsammans med honom ska sent glömma hans intresse för himlens utseende. Vare sig det var morgon, middag eller kväll brukade han gå ut och betrakta himlen och se hur den förändrades. Hans intelligenta påpekanden och måleristiska beskrivningar gav detta skådespel en magi som somliga aldrig förr upplevt. En vacker solnedgång var en konkret och intensiv njutning för honom. Han brukade gå till fönstret, byta ställning och gå ut genom dörren för att se de sista kvardröjande strålarna” (Ur Hamblyns ”Molnens idéhistoria”)
Livet och livets njutning ligger mycket i betraktandet av skönhet, förändring och förgänglighet. Jag känner tacksamhet över att vara en betraktare.