Näsduken

I Sara Lidmans bok Hjortronlandet ger hon en bakgrund till ordet snorungar, och beskriver det på ett sätt som öppnade mina ögon för näsdukens betydelse. De fattiga torparbarnen på Ön har varken tillgång till näsduk, tyg eller papper. Samtidigt bor de i barnrika och dragiga stugor där förkylningarna grasserar och som gör att de ständigt är snuviga. Det gröna snoret rinner från näsan och de har inget att torka den med! De tvingas använda ärmarna på sina tröjor och jackor för att torka av sig hjälpligt. Till slut är de täckta av snor i ansiktet, på kläderna, ja överallt finns det intorkade gröna slemmet, som ett signum för fattigdomen; snorungarna.

Lärarinnan däremot hade en vit näsduk som hon egentligen inte behövde, men som hon flitigt använde vid den lilla hostan som tavelkritan ibland kunde orsaka.

När jag växte upp på 50 och 60-talet hade vi alla näsdukar, ett tecken på det välstånd som hade växt fram under efterkrigstiden. Vanligast var blå-näsduken som pga det mörka mönstret bättre dolde det äckliga innehållet. Det var vanligt i alla sammanhang att karlar tog upp en stor näsduk och snöt sig ljudligt, medan kvinnor var mer diskreta med den vita näsduken instickad innan för ärmen vid handleden. Vi hade fått tillgång till en tygbit som fört oss långt ifrån torpartidens fattigdom och som hjälpt oss att civiliseras, genom kontroll av de kroppsliga utsöndringarna.

Men numera har vi penicillin och Nezeril och ingen har längre en tygnäsduk i fickan. Möjligtvis en förpackning pappersnäsdukar på bordet under de svåraste förkylningstiderna.

Det går inte längre att skilja fattiga och rika åt, bara genom att titta på hur mycket snor som finns under näsan. Det är inte heller så viktigt att stryka och mangla lakan längre, för att bevisa att man tillhör en finare och bättre klass. Nu är det strykfritt som gäller över hela linjen.

Lika strykfritt som det blev 1958 när skolagan förbjöds. Sara Lidmans bok kom ut tre år tidigare, 1955, och det skulle inte förvåna mig om hennes beskrivning av barnens fruktansvärda situation i skolan, var orsaken till förbudet.
Läs Sara Lidman och förundras.

Sven