Dagbok

Imorse väcktes jag 6.40 av klockradion. Jag klev upp, klädde på mig och gick ner. Hämtade in tidningen och åt sedan frukosten. Två hårdbrödskivor med kalvsylta och en kopp hett vatten.

Sedan åkte jag buss till jobbet, eftersom det var 20 grader kallt. Satt på sammanträde hela förmiddagen innan jag gick till matsalen och åt min medhavda lunchpåse. På eftermiddagen höll jag ett medarbetarsamtal som var klart 14.45.

Fikade.

Sedan satt jag två timmar framför datorn och gjorde månadens budgetrapport, innan arbetsdagen var slut.

Kom hem vid halvsextiden och åt middag med familjen. Drack en kopp kaffe.
Städade sedan övervåningen eftersom det behövdes.
Tittade på tv, en ny serie som började ikväll.

Nu sitter jag på sängkanten och ska just börja klä av mig.
Jag känner mig otroligt lycklig över att ytterligare en dag har gått.

Och jag har kommit ännu ett steg närmare döden.

Någon och Någon annan

Någon har kommunicerat med någon annan
Kommunicerat med någons tilltal
Någon annan undrar var som dessa någon kommunicerar
Någons undran och någon eller någras svar fortsätter förundra
Någon annan blir allt mer vred i brist på kontakt och begriplighet
Möjligen är det någons avsikt medan några andra försöker formulera svar

Fråg-barnen

Jag har inget emot barn. Egentligen. Men det finns saker hos vissa barn som jag har väldigt svårt för. De irriterar mig helt enkelt.

Jag tänker på Fråg-barnen.
Dessa barn frågar om allt, stort och smått, viktigt och oviktigt, h e l a tiden. De har långa utfrågningar av föräldrar och släktingar, men kan också ge sig på helt främmande och oskyldiga personer.
Så här kan det låta om man möter ett Fråg-barn på gatan.

- Hej, vad heter du ?
- Hm, hm ja, jag heter Ove.
- Varför går du här ?
- Jo, jag är på väg på jobbet ?
- Vad har du i väskan, är det din väska ?
- Ja……
- Vad ligger ditt jobb. Vad gör man där ? Vad är ett jobb för nånting ? Känner du min mamma ? Bor du i ett hus ? Har du barn ? Vill du ha barn?…..osv osv.

Alla dessa frågor gör att man först försöker använda sin mest pedagogiska sida och ge riktiga svar. Man tänker att om man ger barnet ett riktigt svar, då blir det lugnt.
Också börjar man…..” Jo, förstår du lilla gosse, ett jobb det är något som vuxna har, och där gör man saker som är viktiga, och sedan får man lön för det….
Men ack vad man bedrar sig.

Att svara ett Fråg-barn innebär bara att man stimulerar barnet att fråga ännu mer. Det är som att ge knark till en knarkare, en sup till en alkoholist. Barnet drar igång…. ” När är man vuxen? Varför är inte jag vuxen ? Varför får inte barn jobba ? Kan jag få pengar ändå utan att jobba? Vad är viktiga saker ? Är du en sak som är viktig ? Vad är ?…… varför är?…..Hur …. osv osv. Det tar aldrig slut.

Hur kommer det sig att de blivit fråg-barn kan man undra. Alla barn är det inte, utan några få i varje kvarter utvecklas till fråg-barn och jag tror inte att det är något genetiskt.

Nej, det handlar om barn vars föräldrar inte sätter gränser och som aldrig har satt en gräns. Föräldrarna är helt enkelt snälla och låter barnet få allt det vill ha eller göra precis som det vill. Barnet får alltså möjlighet att styra sina föräldrar och därför, paradoxalt nog, så ”förlorar” barnen föräldrar som dom kan lita på. Barnen får själv bestämma vad som är bra och dåligt och vad som är farligt och vad som är ofarligt. Något som dom är för små för att kunna göra.

Därför blir barnen otrygga, gränslösa och saknar vettig kunskap om vad som kan vara farligt i tillvaron. Och där kommer frågandet in. När föräldrarna svikit dem och inte givit vägledning måste de själva, i alla situationer, försöka bedöma tillvaron. Och med barnets begränsade förstånd tvingas de fråga alla de möter, alla människor som går förbi, alla som finns i deras närhet; Vad är det som gäller egentligen?

Tyvärr reagerar många människor som jag, och blir irriterade. Men vi som möter ett fråg-barn på gatan, vi kan inte hjälpa dem med att besvara deras frågor. För varje gång vi svarar förstärker vi deras osäkerhet. Vi ger dem intrycket av att det är ok att fråga, eftersom folk svarar.

Jag tycker man ska svara på en fråga som är lämplig och avvisa olämpliga frågor med tystnad.
De riktiga svaren måste komma från deras föräldrar.

Stillheten

”Sann intelligens verkar i tystnad. Det är i stillheten vi finner kreativitet och lösningarna på våra problem” (Tolle)

Jag tycker om stillheten och tystnaden. Jag måste få vila i ensamhet och tystnad för att förbli hel och kunna möta min nästa.

Livet och livets alla avtryck fyller mig med ett mentalt osunt avträde. Min värld krymper i takt med att tankar och känslor övermannar mig. Jag behöver återfå den klara sikten för att förbli levande och nyfiken.

Reningsprocessen sker i stillhet och tystnad. När jag blir varse nuet, fritt från tankar och känslor växer världen inom och utom mig. Jag kan se mig själv och min nästa med mindre fördomsfulla ögon.

När det gäller konst

När det gäller konst säger man ofta att bilden finns i ”betraktarens öga”. Det är väl en av konstvärldens mest använda klichéer. Man menar då vanligtvis att det är konstnären som skapar bilden, målningen eller vad det nu handlar om och sedan är det upp till betraktaren att försöka se och tolka konstverket utifrån sig själv. Det finns därför ingen koppling mellan vad konstnären avsåg med konstverket och vad betraktaren läser in i det.

Om man tänker så blir det också omöjligt att säga vad som är god konst eller vad som inte är god konst. För hur skulle man kunna göra det, när det är upp till varje betraktare att avgöra?
Om jag tycker att det är bra så är det god konst, i varjefall för mig. Och ingen kan säga emot.

Men så är det ändå inte. För i samhället finns det konst som räknas som god och med hög kvalité. Vissa utvalda konstnärer får stipendier och deras tavlor säljs till höga priser. Och så finns det dålig konst, som inte anses lika bra. Hur är det möjligt om det nu är upp till betraktaren?

Jo, det är skillnad på betraktare och betraktare.. En vanlig bondbetraktare som jag, som inte har något kulturellt kapital inom konstvärlden, mitt betraktande öga har inte så stort värde alls. Om jag tycker något är bra så kan det ändå vara dåligt, ur konstvärldens rent "objektiva" betraktelsesätt. Nej, de ögon som sitter på konsthandlare, kulturpersonligheter, recensenter och andra potentater är mera värda än andras ögon.

Det är alltså konstetablissemangets sammanlagda ögonbottnar som bestämmer vad som är bra och god konst. Och när de bestämmer sig för att lyfta en konstnär från medelmåttornas skara, och ger honom eller henne status som en känd och uppmärksammad konstnär, då gäller det för lång tid framöver. Ofta för alltid.

Man säger ofta att konstnärer är ”kreativa” och att det skapar nya saker, men det är också en av konstvärldens klichéer. Genom det system som gör att etablissemanget väljer ut vad som duger och är bra konst, får konstnären, vid tidpunkten för upptäckten, klart för sig vilken sorts konst som anses bra. Det visste han inte innan. Men när alla dessa ögon plötsligt betraktar hans konst som just god konst, då låses hans egen bildsyn, precis som när fokus på en kamera låses på ett motiv.

Konstnären börjar sedan upprepa sina motiv i alla oändlighet, år efter år. För hur skulle han längre kunna vara kreativ? Nya motiv eller nya sätt att måla, skulle innebära att han måste starta på nytt för att få etablissemangets godkännande.

En sådan risk är det bäst att inte ta. Det finns massor av konstnärer som hela tiden bara upprepar sig själv, inom ”givna ramar”.
Och jag förstår dem. Hur skulle de annars kunna försörja sig.

Men det finns möjlighet för en konstnär att behålla sin kreativitet.

Och det är att inte blir accepterad under sin livstid.

Det är därför som de mest kreativa konstnärerna är dom döda konstnärerna.

Kvinna på busshållsplatsen

Den gamla kvinnan på busshållplatsen
är inte bara min tidsuppfattning.
Hon är mycket mer än en stabil gryningsvarelse.
När hon inte står där på morgonen
börjar oron krypa i mig och jag kör
osäkert, nästan mot rött.
Vi är beroende av varandra på ett
uppfordrande sätt. Hennes handväska
innehåller sanningar om ansvar och hopp.
Jag inbillar mig att hon ser mitt stora
leende när jag passerar i mörkret.
Jag försöker bara göra mitt bästa.

Någon

Någon finns därute
Någon förmedlar sig
Vill synas
Göra avtryck, intryck
Någon blir osynligt synlig i det offentliga rummet
Någon väcker reaktion, aversion och kanske någons beundran
Vem är denna någon?
Bara någon äger visshet

Sisyfos socialarbetare

På jobbet
med en flyktblick:
Svala och insektens
mening med livet.

Inte undra på
att ingen öppnar
dörren för mig.

Återtagande av tid
går ej
har jag förstått,
men varför då
minnets snäckskal
och själva bändandet?

Timmen före lunch.
Sisyfos faller tungt.
Sisyfos socialarbetare
följer med i känslan.

Uppgivenhet tänker
inte överta
det som dröjer
i dimman.

Bakom varje form av oväder
döljer sig ett medvetet
uppklarnande:
Ett trots allt!

Hus-trun

Hus-trun kan härledas etymologiskt från ordet husfrun. En husfru är någon som har hand om hushållet. Trots alla år av jämställdhetssträvanden så är det nog som vanligt, mannen har ett hus och en hustru, och hustrun tar hand om maten, disken och skjortorna hans. (jmf med Axén-Olin)

Konstigt nog är det mannen som renoverar huset medan hustrun ständigt försöker renovera mannen. Hon köper nya kläder, kalsonger och strumpor och försöker vänja honom med nya färger. Om hans mage växer ransonerar hon hans fikabröd.

Men mannen blandar ihop sig själv med huset och tycker att hustrun ska vara nöjd om huset ser bra ut. En man, som frun lämnat, uttryckte det så här: ” Jag har renoverat hela detta hus, varenda millimeter har jag gått igenom, och så kommer hon plötsligt och säger att hon vill skiljas! ”

Hustru-ar blir ibland missnöjda med huset de bor i och det spiller naturligtvis över på mannen. När hon säger att grannens ombyggda hus verkar mycket bättre så känner mannen sig personligen kränkt av ett sådant påstående. Nästan som en form av kastrering.
Män hatar grannar som renoverar sina hus och bygger om och gör större kök. Det förstör stämningen i grannskapet.

Många män slutar bry sig. Jag är en av dem. Jag tror inte längre att mitt hus är viktigt eller att det behöver bli modernare. Jag låter inte heller en hustru ta hand om min kläder, det gör jag själv. Möjligtvis, kvällstid, kan hon få ta hand om min kropp, men bara på mina villkor.

Alltså, vårt hus är gemensamt och hushållet sköts av oss tillsammans.
Men det beror på att jag inte har någon hustru, för jag är inte gift.
Endast sambo.
Om någon av oss dör skulle vi behöva ett testamente.
Men då är det för sent.

Hus-kroppen

Med hjälp av föräldrar i ett föräldrahem, och efter en förvirrande första spädbarnstid, tar vi så småningom vår egen kropp i besittning. Men det tar lång tid innan vi till fullo kan känna vår kropps gränser och uppleva en egen identitet.
Vi behöver en hel uppväxt för att göra det.

Kroppen är vår första egna boning.
Den vanligaste metaforen för en människa blir därför huset.
En människa har sin fasad, sina dörrar och sina inre rum. Någon sägs sakna farstu, och lämnar dörren öppen för vilt främmande personer. Andra är tillslutna och stänger sina dörrar och släpper inte in någon. Alla har vi våra inre rum.

För många av oss får metaforen –huset – stor inverkan på våra liv.
Det börjar med en sammanblandning av oss själva och föräldrahemmet, som vi nästan inte kan släppa. Som om det vore en del av oss själva.

Sedan kopplar vi vår identitet till det hus vi bor i.
Det hus vi bor i blir likvärdigt med hur vårt liv gestaltat sig. Många söker inte lyckan för sin egen person, utan tror att lyckan finns i något annat hus eller lägenhet, belägen på något annat ställe och med en annan konstruktion.
Att trivas blir inte en inre känsla baserad på vårt sinnestillstånd utan på upplevelsen av själva huset. Metaforen får ett eget liv.

Husen speglar därför synen på oss själva, själva tidsandan.
På 70-talet byggdes billiga och enkla hus under mottot jämlikhet; ”lika dåligt för alla”. Skolor från den tiden saknar en central ingång eller port, alla dörrar skulle vara lika viktiga. Det är hopplöst att hitta rektorsexpeditionen.
Idag sprider medierna ett motto som kan formuleras som att ”du finns bara om du syns”. Så nu har många nybyggda hus stora glasade fasader, som är helt öppna för insyn. Det går inte längre att gå omkring hemma i bara kalsongerna, för då syns man långt ute på gatan….

Jag tror att vi måste genomskåda dessa metaforer. Det hus du bor i är inte du.
Du bor i din kropp, din enda boning i denna värld.
Känn dig hemma i din kropp och du behöver aldrig mer ha hemlängtan.

Du behöver inte ens känna dig dålig om det är stökigt på diskbänken.

Vägar

Ibland är de infrusna. Vi varken ser eller hör…

Oftast är de krokiga. Livets normaltillstånd. Att växa i motstånd…



Någon gång är de räta och öppna. Möjligheternas och utsatthetens väg…

Vinter

Gyllene snittet i syskonskaran.

Ryssbält tapes presenterar ny vetenskaplig teori!

"Det gyllene snittet" är ett universellt mått som genomsyrar de flesta former och strukturer i naturen. Allt som man uppfattar som vackert har sina speciella proportioner. Gyllene snittet handlar om olika värdens förhållande till varandra, och utgår från talet phi =1,61803.

Fibonaccis talföljd, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34.....osv där summan av de två senaste talen blir nästa tal, är en enkel beskrivning av Gyllene snittet. Denna talserie finns överallt i naturen. En tallkottes fjäll har t.ex. ett mönster med 8 spiraler motsols och 5 medsols. Ananasen har på motsvarande sätt 13 respektive 8 spiraler. Dessa spiraler kan även återfinnas i t.ex. solrosen och tusenskönan. Även människokroppens proportioner är indelade efter denna talserie.

Om man undersöker en vanlig björk, upptäcker man att bladen växer med ett avstånd av 137.5 grader mellan varandra, vilket motsvarar Gyllene snittet. (360 - (360 : 1,61803) =137,5)

Det innebär att på ett varv på kvisten så växer tre blad, med exakt samma avstånd mellan varje blad. På nästa varv kommer det fjärde, femte och sjätte bladet att lägga sig mitt mellan de tre första bladen. Först det tionde bladet blir skymd av ett annat blad !
I och med att bladen har ett exakt avstånd mellan sig, enligt gyllene snittet, så får alla blad maximal tillgång till Solen och inget blad skymmer ett annat i onödan!

Tänk om det fungerar på samma sätt i en vanlig familj!
Säg att föräldrarna motsvarar Solen, det ljus som barnen behöver för att växa upp. Det första barnet föds och får allt ljus på sig. Barnets egenskaper bejakas och upphöjs av de båda föräldrarna.

När så ett syskon föds, behöver det också mycket uppmärksamhet, lika mycket Sol som det första barnet.
Och då går det inte att lägga sig i skuggan av storebror eller storasyster. Det är istället nödvändigt för det andra barnet att bli tillräckligt annorlunda, för att föräldrarna verkligen ska Se det. Och det här det gyllene snitten kommer in igen.

Precis som bladet på björken, lägger sig det andra barnet 137,5 grader ifrån det första barnet, när det gäller egenskaper och personlighet. För att märkas och få tillräckligt med Solljus från föräldrarna, försöker det andra barnet helt enkelt att bli annorlunda än sitt äldre syskon.
Om det första barnet t ex är aktivt och utagerande så måste det andra barnet välja mera passiva drag, och om det äldre är stillsamt och lugnt så väljer det andra mer aktiva drag. Det styrs av första barnets egenskaper som de måste undvika, för att hitta sin unika plats i familjen.

På samma sätt så hamnar det tredje barnet 137,5 grader från syskon två för att få sin beskärda del av uppmärksamhet från föräldrarna. Men det innebär att det bara skiljer 85 grader mellan syskon nr 3 och nr 1. Det första och tredje barnet blir därför mera lika varandra, eftersom avståndet emellan dem är kortare, medan mellanbarnet skiljer ut sig.

Det tredje barnet kan få svårt att hitta egenskaper som är lediga och inte upptagna av de två andra. Men samtidigt blir tredje barnet mer fristående och kan välja lite mer fritt. Är inte så beroende av sina syskon.

Ett eventuellt fjärde barn lägger sig på andra varvet, endast 51 grader från syskon nr 1.
Vilken ordning i syskonskaran man är, blir helt avgörande för ens personliga egenskaper.
Och allt är ödesbestämt.

Någon kanske invänder mot ovanstående teori, och menar att det har betydelse om det är pojkar eller flickor i syskonskaran.
Men det är fel.
Denna teori är helt biologiskt betingad, medan kön, som alla vet, är en social konstruktion.

Ansvarig utgivare

Jag är han
som inte
alltid går
att känna
igen.

Det händer
inte sällan
att jag
drar mig
undan.

Jag sorterar
alla
snabba
hälsningsfraser
med nya meningar.

Vinterträden

På utfärd i den stadsnära skogen
Retuscherar den mänskliga ljuden
Från vägar, från skoterleden
Söker mig bort från mitt eget mentala brus
Söker kontakt med vinterträden
Betraktar deras vara
Deras förgängliga vinterdräkt
Deras långa livscykel
Mänskligt brus berör dem inte
De jagar inte efter vind
De fångar in den
Spelar för den som lyssnar
De äger en annan klokskap



Vinterbark



Boträdet



Förgängligt vinterrum

Prognos

Januarisken. Molnsprickning.
Solfragment. Pastellmening.
Behovet att få känna av.
Att få närvara blickens vilopunkt.

Duvorna och istappsrensare
är upp-riktiga.
Luftens lilla frihet,
men sorgen och sårbarheten

i hasorna.

Vi försöker rädda oss
med tankebarriärer.

En man betraktar...

...... Luleås nya kulturhus.
Svårt att förstå att det äntligen står där!

Fasader

Mänskliga fasader bär på sina hemligheter
Husfasader är däremot lätt igenkännbara, trygga för våra ögon
Staden vaknar sakta ur mörkret
Stadens apostlar, husfasaderna, börjar få liv av det annalkande ljuset
Det blir lite lättare att leva…..



…upplysning



…reflexer



…speglingar

Vinter igen...

...för dom icke höjdrädda.

När en man mår dåligt

Ibland mår jag dåligt.

Det kommer tvivel över mig.

Tvivel på min egen förmåga och hur mitt liv gestaltat sig. En stark känsla av nedstämdhet färgar min tillvaro, som om hela mitt psykiska liv utspelar sig mot en mörk fondvägg; ett blåsigt och grått Fårö i en film av Bergman.

Meningslösheten – arbeta, sova och sedan dö. Energilösheten – den ständiga tröttheten. Förgängligheten – förluster och sjukdomar.

Jag pratar aldrig med någon om att jag mår dåligt. Som en typisk man upplever jag det som en svaghet - större än de problem som jag redan har –att yppa mina känslor för en utomstående. Och alla människor är för mig utomstående.

Istället, när jag har svårigheter, söker jag mig till tystnaden.
Ofta är första tecknet på att jag drabbats av missmod, att jag plötsligt inte har något att säga och sitter tyst i sällskap där jag brukar hålla låda. Orden tryter och tar slut. Hur skulle jag då kunna prata med någon?

I tystnaden söker jag svaren på mina inre problem, som jag är tvungen att lösa på egen hand. Annars skulle svagheten avslöjas.

Jag vänder mig till böckerna och litteraturen. Läser frenetisk sida upp och sida ner, eftersökande, törstande på mening.
Jag vänder mig till naturen. Vandrar timme efter timme i ensamhet och lyssnar efter hemliga tecken i en naturromantisk förhoppning.
Jag vänder mig till konsten. Fördjupar mig i en konstnärs verk, liv och leverne. Söker svaren.

Till slut, när ingenting har hjälpt, söker jag mig till stugan och isolerar mig från allt och alla. Första dygnet mår jag ännu sämre.
Men på tredje dagen, med hjälp av tystnaden, passiviteten och ensamheten släpper så missmodets grepp om mig. Jag återupptäcker livets möjligheter och att det kanske inte är så hemskt ändå.

Stugor har en fantastisk förmåga att hjälpa oss stackars män.

Ryssbältsterapin.

Fungerar alltid!

Kunskap

Fåglars höjdrädsla
är det ingen som pratar om.
Jag såg en kaja trippa på taket.

En nära känsla,
som om jag hade något
på taket att göra?

Återigen och återigen,
så litet vi känner
till om varandra.

Tonåringar

Att vara tonårsförälder, det är inget lätt jobb.

Plötsligt förändras ens gulliga barn till långa, gängliga, tysta och främmande varelser som beter sig på ett oroande sätt.
De börjar använda golvet som avställningsyta. Alla kläder, rena som smutsiga slängs på golvet tillsammans med sunkiga fotbollsstrumpor.
Viktiga saker, som t ex ansökningshandlingar, skolbetyg och läxprov, försvinner i högar av papper och tidningar som sprids runt i hela huset.
Sömnvanorna förändras radikalt. De sover på dagen, antingen hemma eller i skolan och piggnar till nattetid.
De blir deprimerade och ser ingen vits med framtiden. Inga planer och inga ambitioner. Sura och negativa till alla vettiga aktiviteter i tillvaron.

De blir helt enkelt odrägliga och omöjliga att förstå sig på.

Tyvärr tror många föräldrar att som tonåringen nu uppför sig, så kommer han att också uppföra sig som vuxen. Föräldrarna får panik, när de ser sin son eller dotter bli helt asocial och de tror att de närt en parasit vid sin barm. Och då börjar föräldrarna ta till sitt beprövade medel, som alltid tidigare fungerat, nämligen uppfostran.

Nu gäller det att förändra tonåringens attityder och beteende mens tid är. Så precis i den ålder då ungdomen själv behöver ta ansvar, bli mer självständig och frigöra sig så börjar föräldrarna att uppfostra som om det var små barn igen. Här börjar det gå riktigt snett.

Föräldrarna börjar att förmana och läxa upp. Lägg inte där…. tvätta kläderna….städa…..bädda… gå och lägg dig … stäng datorn……sluta chatta….ryck upp dig…. prata med mig….det är pappa som bestämmer …. regler och gränser…indragna pengar…utegångsförbud…straff …osv osv.

Vanligtvis svarar tonåringen med motstånd mot alla försök att styra upp hans liv. Det uppstår en kamp mellan tonåringens självständighet och föräldrarnas uppfostringsförsök. Allt riskerar att trappas upp till en förödande krigssituation där tonåringen till slut blir precis som det föräldrarna är rädda att han ska bli.

Tonåringar är inte som barn, ej heller som vuxna. Det befinner sig i en period då hela deras hjärna omvandlas, och det är pannloben som sist blir färdig någon gång i 20-årsåldern. Unga har svårare än vuxna att sålla bland intryck och att planera framåt. De har ett överaktivt belöningssystem som gör dem benägna att ta stora risker med vuxna mått mätt. Det är därför hela deras personlighet kommer i obalans, och många får svåra känslomässiga svängningar.

I en sådan svår situation behöver tonåringen verkligen föräldrarnas stöd. Inte att bli utsatta för föräldrarnas vrede och repressiva metoder, utan snarare behöver de en omsorg som man ger människor i kris.

Fem goda råd:
Tjata inte om stöket och kaoset som finns i deras rum. Bädda istället rent i deras sängar när de är i skolan, så att de får uppleva lukten av rena lakan.

Tjata inte om läggtiderna. Gå istället själv och lägg dig tidigt, inte bara på vardagarna utan även på helgerna. Då behöver tonåringen inte vara uppe så länge innan det blir tyst i huset.

Sluta upp med att fördöma ungdomskulturen. Försök inse att allt var värre på 60- och 70-talet.

Tillåt långa perioder av passivitet och nedstämdhet, utan att bli rädd. Vänta bara in förändringen.

Se till att du vet var tonåringen befinner sig, särskilt om han finns i farliga miljöer. Men stå bara standby, ingrip bara då det oundgängligen behövs. Behärska din egen rädsla och oro.

Glädjespridaren

Skönheten tycktes ha tagit semester.
Cykelfärd över Bergnäsbron, en balansakt
Kraftigt regn, blåst, slask och halka
Mörkerlandskapet mörkare än vanligt
Så ljudet av en sjungande talgoxe…
och så ytterligare en som svarar den första
Små skönhetsskärvor i mörkerlandet
Glädjespridare i vätan.

Jaget,vädret och betraktandet

Redan som liten var jag en betraktare. Jag kunde stå långa stunder vid fönstret för att invänta den första snön som skulle komma. Jag gladdes åt snöflingorna som dansade ner för att ögonblicket senare bli varse deras utplåning mot den blöta asfalten.
Jag fick del av nuets rus och livets förgänglighet.
Som vuxen har jag upptäckt att jag i betraktandet söker skönheten och rörelsen i allt omkring mig. Skönheten står att finna på de mest besynnerliga platser, men inte sällan sker mitt betraktande på olika platser i naturen. Platser som jag gärna återvänder till. Platser som alltid har något nytt att erbjuda betraktaren. Betraktelser som ofta ger mig en intensiv närvarokänsla med livet självt.
Vädret och det alltid skiftande spelet över himlen ger betraktandet en särskild spänning. Jag finner stort nöje i att tolka moln och vind. Kunskaper som människan i den tidigare historien måste ha varit ovärderliga för deras överlevnad. Kunskaper som nutidens människa oftast saknar. Det är lätt att känna lite av själarnas gemenskap då det om Luke Howard (han som gav molnen namn) berättas: ”De som levde tillsammans med honom ska sent glömma hans intresse för himlens utseende. Vare sig det var morgon, middag eller kväll brukade han gå ut och betrakta himlen och se hur den förändrades. Hans intelligenta påpekanden och måleristiska beskrivningar gav detta skådespel en magi som somliga aldrig förr upplevt. En vacker solnedgång var en konkret och intensiv njutning för honom. Han brukade gå till fönstret, byta ställning och gå ut genom dörren för att se de sista kvardröjande strålarna” (Ur Hamblyns ”Molnens idéhistoria”)
Livet och livets njutning ligger mycket i betraktandet av skönhet, förändring och förgänglighet. Jag känner tacksamhet över att vara en betraktare.

Sidensvans på trettondagen...

.... i rönnbärätartagen.

Att ge en present

Man kan ge en present på många olika sätt. Själva givandet, och för all del även mottagandet, kan ha många betydelser och intentioner sett ur ett relationsperspektiv.

Det mest neutrala givandet, till en person som man inte har en nära relation till t ex en arbetskamrat eller mer avlägsen vän, kan man gärna ge en glasskål. En blå skål inköpt på Duka fungerar bra i de flesta opersonliga sammanhang. Det finns olika prisklasser som man kan välja utifrån vad som passar bäst i sammanhanget.

Men en present till en nära vän bör utgå från en tanke, som härstammar ur välvilja och uppskattning av mottagaren.

Det blir viktigt med kommunikationen, att ett budskap medföljer presenten från givaren till mottagaren.

Den perfekta presenten är en kombination av 3 olika saker;
1. Givarens egna tankar kring vad som är bra att ha.
2. En empatisk inlevelse i vad mottagaren tycker om.
3. Ett kommunikativt innehåll som både avspeglar mottagarens personliga värderingar och intressen, samt den relation som finns mellan givaren och mottagaren.

Och det är det som är det svåraste. Sammanvägningen av alla dessa ingredienser.

Många skiter i dessa grundfakta och köper presenter bara utifrån sig själv och utgår bara från punkt 1. Mottagaren får helt enkelt skylla sig själv om han har en annan smak.

Andra utgår från nr 2 och gör sedan tvärtom. Det anses roligt att vända på det hela, och ge någon en present som han avskyr. Det är särskilt vanligt vid 40- och 50-årspresenter.

En annan variant är att utgå från nr 3 och ge en present som baseras på givarens irritation över mottagarens olika personliga särdrag. ( t ex att ge någon som aldrig kommer i tid en klocka)

Till presenter som saknar en sammanvägning av de tre viktiga ingredienserna, brukar också fogas högtidstal som bygger på den bristen. Man talar om födelsedagsbarnets tillkortakommanden, olika särdrag som retar omgivningen eller helt enkelt händelser då han gjort bort sig grundligt. Det anses roligt.

Jag har aldrig förstått varför man inte försöker ge en perfekt present och hålla ett positivt tal.
Det är väl inte bara andra som ska ha roligt när man fyller år.

Socialt arbete

Hur nära är tålamodet
och tystnaden?
Själva arbetet är en variant
av återhållsamhet.
Ett försiktigt återtagande
av tidens möjlighet.

Språket är en utmaning.
Vi skulle också kunna vara
en installation, en utveckling
av John Cages "4,33".

Det som kommer upp
är att det faktiskt pågår
en föreställning om livet.

Resan

Tåget genom landet
Läser texten
Texter om världen och evigheten
Vetenskapen om
Livets plats i det stora
Om människans allt mer artificiella rum
Lyfter blicken
Världen kommenterar
Blick genom tågfönstret i mörkerlandet
Tågets passage genom upplysta vägar som genomborrar landskapet
Den stora multinationella hamburgerskylten som tronar i ensamt majestät
En skärva av nuet i evigheten
En stilla undran var vi är på väg….

En olustig betraktelse

Förut trodde jag att övergångsåldern hade något med fertilitetens upphörande att göra. Numera vet jag att övergångsåldern, det är den tid då kvinnornas sexlust går över.

Män däremot, har ingen övergångsålder och drifterna fortsätter som vanligt trots medelålderns inträde. Männen, vars fruars sexlust gått över, hamnar därför precis som under sin pubertet i en erotisk mardröm; stark sexdrift men ingen partner som kan hjälpa till att lätta på trycket.

Det är därför horder av medelålders män förpestar våra arbetsplatser, bussar, offentliga lokaler och fikarum med sina sexfixerade skämt och sina ständiga snuskiga anspelningar.

Jag har nyligen varit på två kalas där kvinnor fyllt jämt. Deras äkta hälfter har då hållit sina högtidstal, fulla med anspelningar på deras fantastiska sexliv och vad som komma skall, nu när barnen flyttat ut och det plötsligt är bara dom två…..
Kvinnorna har med ett ansträngt leende lyssnat på sina mäns underlivsskämtande.
Jag är helt säker på att båda dessa par saknar samliv överhuvudtaget.

Efter några år i detta träsk, där män är från Venus och kvinnor från månens kalla baksida, tappar så männen fullständigt koncepterna. Likt hundar skulle de jucka mot första bästa kvinnoben… om chansen uppenbarade sig.

Och av någon konstig anledning upplevs chanserna öka med en aning, eller t.o.m mycket alkohol. Många män tror sig då plötsligt vara helt oemotståndliga även för yngre, ja ibland betydligt yngre kvinnor. Kvinnor långt före övergångsåldern.

Men där bedrar dom sig. Yngre kvinnor är bara intresserade av medelålders män med en viss tjocklek på plånböckerna.

Återstår för oss fattiga, medelålders män med fruar i övergångsåldern att sublimera.
Skaffa en hobby! Det finns så mycket annat roligt som man kan göra!

Bygga tändstickstavlor. Bygga modellbåtar i kopparplåt. Lösa korsord. Fågelskåda.
Bygga en altan, glasa in. Bygga ytterligare en altan. Springa maraton (löpa).
Kakla badrum, kök och toalett. Klinkers i hallen.

På väg

Våra ansikten: kännetecken.
Vårt skelett: för alla lika.

Vi lever framåt
och minnenas bakvikt.

Den bästa balansen
i en värld på flykt.

Med oss själva
undan oss själva.

Guds inställning till förhuden

I vissa religioner (jag nämner inga namn) så är det lag på att man ska skära bort förhuden på småpojkar. Denna manliga omskärelse har pågått i flera tusen år och den grundar sig på Guds förbund med Abraham (det finns också en kvinnlig omskärelse men den törs jag inte ens tänka på)

Eftersom det är Gud som ursprungligen skapat människan kan man undra vad som blev fel. Han skapade ju människan till sin avbild, med förhud och allt. Något gjorde att Gud ångrade sig och kom på att det där med förhud, det var ingen bra idé. Han pratade med Abraham som lovade att javisst, vi skär bort den helt enkelt.

Men varför var Gud så missnöjd med förhuden, kan man undra. Jag själv har fortfarande den kvar och tycker att det fungerar bra. Eftersom jag bor i Norrbotten och i ett kallt klimat är det praktiskt med ett extra omslag.

Men jag läste häromdagen att omskurna män har betydligt mindre risk att bli smittade av aids. Det är ju tydligt att det har vissa fördelar, kanske särkilt i varma länder där hygienen är svårare att upprätthålla. Att vara utan förhud underlättar renhållningen av underlivet.

Jag tror att det kanske var så här;
Gud hade svårt att lösa frågan om hur människan skulle skapas för att passa alla klimat över hela jordklotet. Vissa kunde bli kortare och rundare (som eskimåerna) och klara av kylan bättre, andra kunde bli långa och smala (som massajerna) för att klara av värme. Men snoppen borde nog vara likadan över hela världen, varken kortare eller längre, för att fullgöra sin uppgift. Förhuden var däremot bra i polartrakten men ställde till besvär vid ekvatorn. Det var då Gud kom på den genialiska idén att ge uppdraget till Abraham, att folk som bodde i det varma Mellanöstern skulle skära bort förhuden.

Men i och med dagens klimatförändringar, då värmen nu sprider sig även över norra Sverige och det regnar i Luleå i december, då kanske det är dags att tänka om, även då det gäller förhuden.
Om några år kommer det säkert att finnas stort behov av omskärelse av alla manliga norrbottningar, för att undvika onödiga infektioner p g a den förhöjda kalsongvärmen.

Jag tror att det vore lämpligt att börja med laestadianerna.
Det underlättar ju med stark tro när man måste plocka fram kniven.

Allan Petterssons reumatism

Våra liv är en förberedelse för insikten.
Den insikten!
Himlen slår. Ögon blå.
Horisonten reglar upp en känsla
av tankars oändligheter,
där vi verkligen är
mellanmänniskorna
Himmel och Helvete.

Allan Petterssons symfonier.
Man kommer närmare med
koncentration.
Man kommer närmare med
en viss form av upprepning.
Den bärande blickens beslutsamhet
för att orka vidare
när det redan tar emot.