När jag var barn kom jag ibland att tänka på döden. Särskilt när jag tänkte på att jag själv skulle vara död, och att jag aldrig, aldrig mer skulle finnas till, så blev jag väldigt rädd. Tanken på att jag aldrig någonsin mer skulle finnas till, gav mig en känsla av att falla ner i en avgrund. En svindlande känsla som inte bara gav mig ångest, utan som också fick mig att snabbt börja tänka på något annat.
Att tänka mycket på något annat, fungerade bra. Varje gång jag som fick tankar på döden så styrde jag bort tanken därifrån. Jag tror att det är vår bästa medicin mot den tomhet som finns i tanken på att inte finnas till. Att tänka, den kontinuerliga tankeström som vi ständigt lever i, är vårt bästa skydd mot det tomrum som hotar i mellanrummet mellan oss och döden.
”Jag tänker, alltså finns jag” formulerade Descartes det. Vårt ständiga tänkande skapar en illusion om varandet, att vara inte-död. Så länge vi tänker på annat så undviker vi tomheten som finns därute, utanför.
Men samtidigt som tänkandet är vår räddning, blir vi samtidigt tänkandets fångar. Vi får aldrig en lugn stund! Ständigt hör vi rösten i oss som kritiserar, dömer och oroar sig. Ständigt snurrar det i vårt huvud av förebråelser, planeringar, gamla dialoger, utskällningar, kränkningar och tankar på vår egen skam. Det är ett högt pris vi betalar för att slippa tomheten och att inte längre finnas till.
Jag tror att Descartes hade rätt men bara till hälften. Vi finns till även om vi inte tänker! Eller snarare, när vi inte tänker går vi in i tomrummet, och möter oss själva. Där vi verkligen finns.
Om man sätter sig på en stol och låter tanken på ingenting föra en in i mellanrummet, känner man ångesten som kryper i hela kroppen. Ingen människa vill väl sitta i sysslolöshet, och kroppen skickar signaler på smärta från alla muskler och leder. Tankarna kommer flygande som bombplan och fyller en med oväsentligheter; kampen om herraväldet över sinnet är en blodig kamp, på liv eller död!
Det tar lång tid att freda sitt sinne, och att tanklöst kunna sitta där.
Men det är mycket som händer då.
Tomheten förvandlas och blir till en tallrik färsk mjölk med nyplockade smultron serverade av Bibbi Andersson. Och man glömmer för en stund sig själv.
4 kommentarer:
En till fin text... Jag blir alldeles glad av att läsa. Glad att jag hittat till er sida. Glad att upptäcka fler som tänker på samma saker som jag.
Det är vackert det med smultronen. Tänker också på en scen ur Fanny och Alexander, när Alexander möter Aron på natten, fast han sett honom sova strax innan. Fint, kanske på ett annat sätt, men också en slags mellanrum...
Bra skrivet!
Tänk att så många människor svarar
- på ingenting!
då man frågar om vad de tänker på.
Vi lever i en tid med många rädslor. Rädsla för tystnad, för att bli avslöjad, etc, men den största rädslan är för det egna inre rummet, ens egen andlighet hur den än ser ut och vilka former den än har. Tänk om det tomt och öde! Rädslan måste till varje pris dövas med allt vår tid har att erbjuda.Men det går inte att bli räddare än rädd.
Jag håller med om att livet handlar om att känna inte tänka. I det inre rummet fungerar inte tänkandet för då blir det just tomt.Det är fel språk.Bilder är det inre rummets språk.Bilder och symboler kan tolkas till vårt yttre språk. Spännande eller hur?
Skicka en kommentar