Det är i mellanrummen mellan de fyra benen, ryggstödet och sitsen som stolen uppstår. Utan mellanrum skulle stolen vara något annat, kanske en kub.
Det är mellanrummen som skapar vår tillvaro, och de tillhör ingen, samtidigt som allt viktigt finns där. Utan mellanrum mellan människor hade ingen funnits. Allt hade varit en klump, precis som fostrets hand innan cellerna dör och skapar fingrarna.
Vi befinner oss i mellanrummen; mellan födelse och död finns livet, mellan man och kvinna finns kärleken, mellan förgången tid och framtid finns nuet, mellan två människor finns relationen, mellan obehag och behag finns känslan.
Men ingenting som finns i mellanrummet existerar i verkligheten. Så fort vi försöker definiera det så försvinner det som när sanden rinner genom våra fingrar.
Ta nuet som exempel. Det förflutna är det som inte längre finns och framtiden det som ännu inte uppstått. Kvar finns nuet, en punkt i tiden utan påtaglig utsträckning. Hur kort tidsperiod vi än tänker oss, en minut, en sekund eller en tusendels sekund, går det alltid att dela upp den i tre perioder: förfluten tid, nutid och framtid. Ingenting är oföränderligt, inte ens under en miljondels ögonblick. När vi försöker fånga nuet har det redan försvunnit in i förfluten tid. Att leva i nuet är därför en illusion.
För att uppnå det vi söker - nuet, livet, kärleken, känslan, relationen – måste vi uppge tanken på det vi söker. Och istället uppsöka mellanrummen, och ställa oss utanför.
Istället för att söka nuet kan vi ställa oss utanför tiden.
Det är bara när tiden upphört som nuet blir möjligt att uppnå.
Det är först när vi gett upp vår rädsla för döden och slutat tänka på tidens gång, som vi kan öppna oss för livet.
Det är när vi undviker att ständigt söka tillfredställelse och välkomnar obehaget som en lika naturlig del av vårt liv, som känslolivet blir en tillgång och inte en belastning.
Det är bara när vi förstår att en relation inte går att äga - den uppstår bara under vissa omständigheter och försvinner lika plötsligt när förutsättningarna ändras - som vi kan uppleva verklig kärlek.
Lyckan finns inte där vi söker den, utan den finns utanför.
Sätt dig därför på en stol och acceptera mellanrummen, både i stolen och i tillvaron.
4 kommentarer:
Åh... vilken fin text. Försöker formulera det ibland, men det är svårt att fånga. Just för att det är... ordlöst...
Upplever mellanrummet som källan. Det går inte att närma sig den hur som helst, men kanske göra en plats för den inuti. Låta den vara där, sköta sig litegrann själv, slänga en blick på den ur ögonvrån ibland när man passerar...
Men, är inte mellanrummet också verklighet? Bara en annan?
Man kan nog kalla mellanrummen för en annan verklighet också, men jag ser hellre dem som utanför den verklighet som vi skapar och är fångar i.
Konsten kanske kan för-verkliga dem ibland.
Jag håller med Miranda.
En text som får mig att tänka på
en scen i filmen "Det sjunde inseglet" när riddaren spelad av Max von Sydow blir euforisk när cirkusartisten (Bibbi Andersson) delar med sig av nyplockade smultron och färsk mjölk.
"Ett mellanrum" som förvisso innebär att han gör ett dåligt schackdrag mot motspelaren Döden.
Vi är aldrig så sårbara som när våra leenden är som bredast.
Ryssbält 1: Jag kan tänka att det beror på vad det är man ser som viktigast, eller verkligast. Om det är resultatet eller processen, skapandet. Jag upplever att båda är verkliga, på olika sätt. Resultatet som en bekräftelse på processen. Eller, det yttre som en manifestation av det inre.
Kan det inte vara så att vi faktiskt fångar oss själva i den verkligheten genom att vi kallar den för den enda?
Och Ryssbält 2: Jo, så är det... Det är väl därför det är så läskigt att närma sig det. Vet inte vem som kommenterade hos mig, om egot, men det är väl kanske sårbarheten som egot försöker skydda oss ifrån.
Skicka en kommentar