Jag sitter och läser ur Sebalds ”Saturnus ringar”. Jag läser om människors strävan som alltid slutar i intet. Maktlystnad, gamla städer som gradvis återtas av havet och rädda människor som inte vågar möta en blick.
Berättaren vandrar längs en bit av Englands östkust. Han passerar platser som redan har haft sin storhetstid. Nu ödsligt trötta och närmast döda. Allt har sin tid och sitt slut.
Själv är jag just inkommen efter en kortare vandring i strilregnet. Hösten börjar anlända till Grova och Lappland. Lite av Sebalds vemod följer mig längs vandringen. En korp kraxar påpassligt ovanför mitt huvud och lommen klagar ute på vattnet.
Allt har sin början och sitt slut. Jag kan aldrig veta om jag får vara med om nästa återfödelse. Den kommer oavsett min närvaro. Däri ligger hoppet, däri ligger ödmjukheten.
2 kommentarer:
Allt har sin tid och sitt slut.
Bäst att ta tillvara den tid man har, här och nu. Så lätt - och så svårt!
Sebalds vemod är aldrig så märkbart som i trakterna runt Grova.
Tack för denna vackra vy av den idylliska skogstjärnen.Kan känna lugnet och höra tystnaden.
Skicka en kommentar