Det stora problemet med att få kärleksrelationer att fungera över tid, är själva vårt tänkande om relationer.
Vi föreställer oss nämligen att en relation är något vi har. Något som börjat vid ett speciellt tillfälle, förälskelsen, och som sedan fortsätter sedan vi bestämt oss för att vara ihop.
”Du och jag har en relation, ett förhållande med varandra ” säger vi för att markera vår tillhörighet.
Men detta är en illusion. En relation eller ett förhållande är ingenting som man har eller som finns i tiden, utan en relation är något som uppstår i mötet och som bara finns i nuet. Relationen uppstår när två människor möts och finns bara just vid det speciella tillfället.
Och i och med att vi skiljs åt, finns inte längre relationen kvar i faktiskt mening.
Men relationen har en tendens att leva kvar i våra huvuden även sedan vi rent fysiskt lämnat varandra, och trots att vi befinner oss på två olika platser. Vi skaffar oss en inre föreställning om att det finns en pågående relation och i och med det, övergår relationen från att vara ett möte i nuet, till att bli ett ting.
Något som finns mellan två människor även när de inte träffas.
Och ting kan man äga.
7 kommentarer:
Kvinnor vill ha kärlek och trygghet från en man - någon att lita till.Män vill ha kärlek och frihet. I tilliten finns friheten...tänk om de kunde se det.
män vill äga kvinnor.
män kan ju också tillåtas äga kvinnor. Men det är ju i andra länder såsom Pakistan, Kenya och Ulricehamn.
För dessa män måste det bli lite snett. Eftersom de äger kvinnan och halva relationen. Men eftersom de äger både sig själv och kvinnan torde väl relationen vara poänglös. Och om den nu skulle ha en poäng så äger han den också. Dessa män äger även rätten att avträda ägandet om det skulle passa sig. Och för en utomstående kan det hela likna Elmarknaden. Man vet att det finns en leverantörsavgift, en abonemangsavgift och en förbrukningsavgift. Men man vet inte vad som är vad.
Bara att det är jävligt dyrt och att man kan klaga på att det är jävligt dyrt.
Härligt Jag och jag själv !
Mitt i all förvirring gav du mig ett riktigt gott skratt, att koppla ihop relationer med elmarknaden...perfekt.
I övrigt hålller jag fullständigt med dig kring mäns ägandebehov.
Håller också med om att män vill ha frihet. Hur det nu går ihop med ägande vetifan....
Där sköt du mitt i prick, Ryssbält Tapes.
"Relation som ett ting",ja,ting det kan man äga och det kan drabba en mycket hårt, just att tro och tänka att man äger, att man är ihop. En relation är inget vi har eller äger, inget ting. Relationen finns endast här och nu i mötet. Om det stämmer då är det därför kärleken kan bevaras över tiden för vissa människor.
Det ligger verkligen något i det du skriver... jag tror att vi fått det i oss inarbetat vad en kärleksrelation är, eller ska vara. Och det står i konflikt med vi i själva verket upplever.
Intressant är, varför i hela friden 'relationen' lever sig kvar i våra huvuden? Varför det har en så enormt stor betydelse i våra liv? För mig känns det nästan övermäktigt och skulle föredra att helt lämna den biten därhän. Men icke, trots allt är det ju någonting inom en som önskar engagera sig i ännu en relation *ha haa*
Vänta förresten... en relation kan naturligtvis starta även utan en förälskelse. Att det sedan skulle fortsätta tack vare att en förälskelse uppstår, är för mig inte en självklarhet.
Att 'vara ihop' markerar som du skriver tillhörigheten. Markerar viss status för två personer och ger dem ett visst sätt att förhålla sig till.
Allt så klart enligt inpräntat beteende.
Det må vara en illusion, men det var något som existerade i nuet, men som lever kvar i minnet. Många av oss kanske analyserar hur vi hanterade eller levde i illusionen, som trots allt var en verklighet som satte sina spår. I form av minnen av glädje, sorg, ilska och så vidare. Vilket ju till viss grad lär oss hur vi hanterar dessa känslor.
Relationer är ju - tror jag - det primära sättet för oss att lära oss leva med andra människor. Vi är ju uppenbarligen ett flockdjur. Värre är när en person väljer att träda åt sidan med önskan att leva med sig själv i sin ensamhet. Hur stor den önskan än är så anses det vara onormalt. Och råkar man inte vara supermännska så tror jag att det är lätt att falla tillbaka i gamla fotspår.
Detta 'ting' tycks vara någon slags kärna, som förmodligen har lika många teoretiska förklaringar som antalet människor på jorden.
Jag är glad att jag läste ditt inlägg, det får en att svänga in på en annan väg i sitt tankesätt :)
Skicka en kommentar