Relationer igen

Man säger att det bästa med att ha hund är att den blir glad när man kommer hem. Den möter upp varje dag med att rusa mot dörren vid minsta tecken på att husse är på ingång, och svansen viftar och hunden hoppar och slickar honom i ansiktet. Den blir nästan hysteriskt glad och det är likadant varje dag.

Hur kommer det sig att inte samma sak händer när maken sedan 25 år tillbaka, återvänder hem från en dag på arbetet? Varför hoppar inte frun upp från stolen och rusar ut i hallen och kastar sig i hans armar och slickar honom i ansiktet?

Den stora skillnaden är att hunden bara lever i nuet. Varje möte är nytt och relationen börjar varje gång husse (matte) kommer in genom dörren och avslutas när han går ut. Däremellan har hunden inga föreställningar om relationen, eller förhållandet till matte och husse.
För människan däremot, blir föreställningen om att ”ha en relation” själva relationen.

Vi vet redan att vår partner kommer hem en viss tid, så varför hetsa upp sig. Och vi ser egentligen inte den person som kommer hem, vi ser bara våra egna gamla föreställningar komma genom dörren. Ett antal projektioner som vi har samlat från ett långt gemensamt liv och som blivit vår levande bild av den andre. Förutsägbarheten blir total och saknar till slut all form av överraskning.

Det förgångna vandrar omkring i ett par skor och det är det som kommer in genom dörren.
Vi lyckas nästan aldrig att som hunden börja om på nytt och lämna allt gammalt bakom oss, ja, inte ens vifta på svansen.

Jaså, nu kommer han som lagar bilen tänker hon som lagar maten. Hunden gör samtidigt en rivstart, tassarna slirar innan de får fäste på golvet och den rusar iväg mot hallen, som om det vore första gången......

Tänk om vi kunde lära av hunden.
Låta varje möte med vår partner börja och sluta, börja och sluta, om och om igen….
Att leva bara i nuet och låt relationen vara levande just bara där den finns, i verkligheten.