The Icestorm

Livet är vår uppfattning av det. I verkligheten äger vi bara våra egna intryck. På dem, och inte på det som ger upphov till dem, måste vi grunda våra livs verklighet, skriver Pessoa.

Efter 8 timmars sömn klev jag upp från sängen i stugan. Som vanligt var det tätt i högra näsborren och luften strömmade bara in genom den vänstra. Om fem timmar skulle det vara tvärtom, det visste jag, för det är bara en näsborre i taget som släpper in luften.

När jag tittade ut såg jag en ljus morgon med starka färger; blå himmel med tunna rosafärgade moln, ett hav isbelagt med en tunn hinna men med stråk av öppet mörkblått vatten. Och en vind som ökade sakta men säkert från sydost, en första antydan om ett oväder antågande från väster.

Jag tog kameran och vandrade i tvådecimeters snö ner till stranden, och fascinerades av isens färger och formationer. Jag kom att tänka på att norrbottenskustens färgpalett går igen i Skagenmålarnas tavlor. Det är ekvivalent särskilt när det gäller vinterljuset. Kanske kunde Kröyer plötsligt komma gående på stranden i Ryssbält med sina kvinnor i sina stora hattar.

Morgonen tog ett alltmer drastiskt förlopp. När vinden ökade började vattennivån stiga och tillsammans med allt högre vågor började den tunna isen att tryckas upp mot land och brytas sönder. Isen kraschade när flaken krossades mot land samtidigt som vindens dån blandades med ljudet av isblockens sönderdelning. Ryssbält var plötsligt en mötesplats för alla världens fönsterkrossare.

Samtidigt steg solen upp över horisonten och förändrade alla färger i verkligheten.
Nej, inte i verkligheten.
Den förändrade bara mina intryck.