lördag, november 18, 2006

Anoroektiker

Jag har drabbats av en oförmåga att känna oro, den fruktade sjukdomen an-oro-ektsi. Det började med att jag började få allt mindre lust att se på väderleksrapporterna på TV. Jag kände mig ointresserad av vad Tone sa om det kommande vädret, och jag kom på mig själv att jag inte alls hade uppfattat vad hon sagt i rapporten, mest bara hur hon såg ut.

Först tänkte jag att det kunde ha något med åldern att göra. Att jag efter många års oro för nästa dags väder insåg att det inte egentligen finns någon anledning att ens bekymra sig om morgondagen. Om det regnar så regnar det. Om det snöar så snöar det.
(Sen tänkte jag att jag kanske fått en släng av gubbsjuka, t ex när det gäller Tone, men den tanken gjorde mig orolig så det slog jag ur hågen.)

Att sakna oro innebär inte att man börjar sakna oron, utan snarare känns det skönt att blivit av med den. Det blir som ett svårt beroendetillstånd. Har man en gång slutat oroa sig så vill man bara fortsätta och fortsätta att inte oroa sig. Man vill leva orosfritt forever.

Efter att jag slutat oroa mig för vädret började anoroektsin att sprida sig på allt fler livsområden. Söndagskvällarna förändrades på ett dramatiskt sätt. Tidigare hade tanken på den kommande veckans arbete lagt sig som en blöt filt över söndagens sista timmar, med en malande oro i magen. Nu blev plötsligt söndags kväll lika lugn och behaglig som fredag och lördagskväll. En tid för njutning och kontemplation.

Oron för att hålla talet på kalaset eller föredraget inför en lyssnande skara,eller för att klara en arbetsuppgift eller för att bli underkänd eller att få kritik för något man gjort eller för att dö, eller för att blir sjuk eller få vinterkräksjukan eller att ramla och bryta benen, eller för att bli lämnad och övergiven eller för att de som älskar slutar att älska eller för att mörkret som faller kan innehålla våldsmän eller för att flyget ska störta eller för bilens motor ska skära eller för att jag inte längre blir bekräftad eller för om pengarna ska räcka till räkningarna….försvann helt sonika!

Att sakna oro är en svårt sjukdom och den kan vara livsfarlig!
Eftersom den är rätt ovanlig saknas fortfarande bra behandling för den. Men nyligen har ett vårdinstitut börjat använd en framgångsrik metod. Den går ut på att man sätter personen i en stol framför TVn och låter honom se alla avsnitt av serien Planeten, i en följd.

Många har då blivit hjälpta och återfått förmågan till oro.
Men det är viktigt att återkommande upprepa behandlingen, för som man säger, en gång anoroektiker alltid anoroektiker.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis och välkommen ! Det finns de som gått före dig. Det kan vara skönt att veta.
Fler insikter kommer snart...

Anonym sa...

Det är inte alls säkert att du behöver upprepa behandlingen. Njut av din sjukdom. Jag tror jag har blivit smittad.

Anonym sa...

Det var nog ingen gubbsjuka utan helt naturligt, Ryssbält Tapes består av män vad jag förstår.