Bron , 13.05
Sällan känner jag livet så närvarande som här….
Sällan känner jag döden så närvarande som här…
Liv och död, så oupplöst förenade till ett. Två sidor av samma mynt där det ena är det andras förutsättning, alltings förgänglighet…
Här invid bron, mitt i vårens uppvaknande blir det som tydligast. Is som sakta ruttnar ner. Den stolta fjolårsvassen som sänker sig i vattnet. Mitt bland denna vackra död anas redan det som ska ta vid. Allt bär på sin skönhet, skörhet och sin utmätta tid….
2 kommentarer:
Vacker text-men får en känsla av att skrivaren anser den spirande våren vara en tid"di svaga kallae höst".
Texten får alltid ett liv genom läsaren egna ögon. Vi blir till, skapar och och till sluts nöts ner i kontrast och motsats (liv/död). Hoppet lever alltid, då något annat tar vid.
Skicka en kommentar