onsdag, mars 19, 2008

Kroppsyrken

Det är ganska många jobb som jag är glad att jag slipper. Ta alla jobb till exempel där man måste ta på människor, direkt på kroppen, typ sjuksköterska, läkare eller massör. Det äcklar mig fruktansvärt när jag tänker på dessa yrken, att de hela dagarna måste ta i folk på deras ryggar, bröst , ben eller fötter. Svettig hud, kanske med utslag och så den hemska manliga hårigheten.

Ibland brukar jag fundera på vad som vore värst, att massera en man eller kvinna. Troligtvis skulle det var värre att ta i en man, tror jag. Men jag vet inte, det beror litegrann på vilken ålder den hypotetiska personen skulle vara i.

Av alla olika sjukvårdsyrken finns det grader i helvetet. Att vara allmänläkare på en vårdcentral är nog bland det värsta. Man kan undra hur många prostatakörtlar som en vårdscentralsläkare måste känna på per vecka, det är nog en hel del. Tur attt det finns plasthandskar ändå!

Nej, nu kommer jag på det absolut värsta, det måste vara fotvård! Att hela dagarna sitta och skrapa andras gamla fötter med förhårdnader, svamp, liktornar och gikttår. I min fantasi kan jag säkert bara föreställa mig hälften av vad en fotvårdsspecialist måste handskas med varje dag.

Egentligen så är nog kirurg det bästa man kan vara om man absolut måste jobba inom sjukvården. Vid operationer så ligger ju själva kroppen under stora tygstycken, och det är bara själva stället där man ska skära som syns. Och kirurgen får ha handskar, stålknivar och skalpeller och slipper att ha direktkontakt med köttet så att säga. Det gör kirurg-yrket lite drägligare än dom andra. Den sjuke är ju dessutom nersövd hela tiden så det blir ju lite mer distanserat och det är ju bra.

Jag tror att det är många män som precis som jag känner samma sak då det gäller att tvingas att ta i andra. Dessutom är det åt andra hållet också, vi vill helst inte uppsöka sjukvårdens personal och låta dem ta i oss, på olika obehagliga sätt. Många av oss dör hellre i förtid i hjärt och kärlsjukdomar orsakade av fettlagringar på buken, än går till doktorn där vi måste ta av oss skjortan och lägga oss på britsen. Jag tror att det påminner för mycket om när vi fick stå framför skolläkaren, dra ner kalsongerna och han klämde på pungkulorna. Det sitter i, eftersom man då inte hade en aning varför han gjorde det.

Tur ändå att det finns folk som är annorlunda än jag.
Om jag blir sjuk nån gång eller om jag blir gammal, så vet jag att de finns där; de kropps-oräddda vårdarna.
Tack för att ni finns.

Sven

Andra bloggar om:

4 kommentarer:

Turtlan sa...

Jo det finns andra som inte är som Du!

Håller med om det där med fötter för det fixatr inte jag heller men annars så är andra människor inte otrevliga att ta i. Man tänker inte så.
Det är andra saker som berör och påverkar mer. Samtal med människor på livets sista dagar. Se blicken på någon som nyss fått ett tråkigt besked. Människor med smärta.
Det påverkar mer!

Turtlan

Anonym sa...

Jag har betydligt lättare att vara med människor med någon form av psykisk lidande, och samtal kring smärta. Sådant dras jag till.

Så nog är det tur att vi är olika! Det kanske är därför det finns olika yrken.

Anonym sa...

Att fysiskt beröra människor - unga, gamla, kala, lurviga och ta hand om deras utsöndringar - är helt ok för mig.

Men just äcklet runt svampiga fötter och skorviga hårbottnar får mig att rygga. Fotvårdare och frisör är de värsta yrken jag kan tänka mig!

Min erfarenhet säger mig att många med långvarigt psykiskt lidande behöver mycket stöd vad gäller kroppen. Många svampiga fötter o mjälliga hårbottnar kan det finnas i livsförståelsemörkret...


(Styckmästare är inte ett oäckligt jobb heller, tänker jag.)

Anonym sa...

Bra ändå att du kan ta emot hjälp och bli rörd vid när du behöver det. Själv är jag nästan helt kropps-orädd. Fötter och håriga män kan knappast vara något obehagligt. Och att bli masserad, det vill jag bli av en man, de tar i lite och det är skönt.