tisdag, oktober 30, 2007

Radhusnatur



Första frosten på löven i radhusets trädgård.




Det lilla lövet i mitten kommer inte att överleva.
Plötslig spädbarnsdöd.

Andra bloggar om: ,

Kallpratet

När man träffar en annan människa som man inte känner så väl, är det bra att inleda med kallprat. Kallpratet är det neutrala, distanserade sättet att nå den andre utan att gå för nära, och riskeras att stötas bort. Att kunna kallprata är viktigt för att skapa relationer.

Kallpratet kan jämföras med att spänta tunna stickor när man skall göra upp en eld i spisen. Stickorna får inte vara för stora , då får den lilla elden inte fäste. Men de får inte heller vara för tunna för då dör en eventuell låga ut med en gång.

Sakta men säkert måste elden byggas upp och allt större ved bör läggas in i brasan. Men det gäller att låta samtalet få luft och utrymme, och inte ösa på med allt för mycket bränsle, för då riskeras kontakten att kvävas. Den optimala balansen åstadkommer man bara genom långvarig träning. Det krävs många slocknade eldar innan man kan förstå den rätta användningen av kallpratets dynamik.

När relationen tar fart och samtalet börjat brinna, skapas en naturlig värme mellan de två samtalande. Värmen stiger av närheten, samtidigt som avståndet mellan orden skapar ett lyssnande och reflekterande, som ger det tillskott av syre som behövs för den kemiska reaktionen. Man brukar kalla det för den rätta personkemin.

Men en vanlig brinnande eld, minskar till slut och slocknar och skapar en hög med sot och aska. Om man istället vill att relationen ska skapa glöd som nästan aldrig kallnar krävs det ett extra tillskott. Det kan behövas tillföras något plötsligt och oväntat - en stor vedklabb - för att föra det till nästa nivå. Det gör man bäst genom att ställa en fråga, av personlig karaktär, men med ett starkt existentiellt innehåll. En fråga som inte var väntad i det här sammanhanget, som rör den andres personliga djup och som nu blivit tillgängligt, genom uppvärmningen.

Är du en lycklig människa? Hur kommer det sig att du blivit den du är idag? Varför har du inte gjort något av dina drömmar? Sörjer du din barndom?
Frågorna kan vara många men det är det starka känslomässiga innehållet som är viktigast.

Och om man verkligen lyssnar till svaret, och kan förmedla sin medkänsla, kommer elden att brinna för evigt och aldrig mera kallna.


Andra bloggar om:

måndag, oktober 29, 2007

Höstens tilltal 2



På Bälingeberget
På den blöta berghällen
Skydd under martallens spretiga grenar
Dagens tilltal – utan nåd
Vindens hårda symfoni
Lätt duggregn i dess följe
Fukten, vinden, vrider ur resterna av dagens försiktiga ljus
Klockan ställd - vintertid, mörkrets tid
Höstens tilltal, ett annat tilltal
Sökarljuset ställs om mot annat fokus

söndag, oktober 28, 2007

Att fälla en tall.



Bestäm dig först åt vilket håll du vill att den ska falla. Undvik gärna kraft- och elledningar. Låt den istället få en öppning i skogen, mellan de andra träden där den kan falla utan att hindras av granar,björkar eller sly.

Använd en motorsåg med ny kedja. Det måste vara vasst annars får det vara.

Bestäm tid med Karl-Henry, erfaren skogshuggare och timmerman. Utan en erfaren man i skogen kan det bli farligt, träd kan ramla över dig och döda dig på två sekunder. Motorsågen kan såga bort foten istället för en gren, och det så fort att du inte hinner känna att något har gått snett.

Och viktigast av allt, stressa inte. Att fälla en tall är något stort, inget som man kan slarva över genom att tänka på annat. Man måste vara koncentrerad på uppgiften.

En tall har ett eget liv, en egen själ som den utvecklat i flera decennier. Att avsluta ett sådant liv är något som kan ge en starka skuldkänslor hos en enskild människa. Precis som när indianerna fällde ett byte bör man be om ursäkt för att man stört skapelsen och att ödmjukt be om förlåtelse.

Idag har jag tillsammans med Karl-Henry fällt 10 tallar. Alla föll precis dit vi hade planerat att de skulle falla. Och vi kände oss nöjda i de härliga dofterna av terpentin, tallbarr, bensin och olja. Kan det finnas en mer manlig kombination av dofter än nysågad tall kombinerad med oljeblandad bensin? Jag borde skapa en parfym med dessa otroliga dofter och sälja till alla kärlekskranka män i norrland, och jag är säker på att kvinnorna kommer att flockas runt dem (och då menar jag inte bara ryskor).

Såga först en kil i stammen i den riktning som tallen skall falla. Sedan sågar du från andra håller ett rakt snitt, som stannar två-tre centimeter från kilen. Sätt därefter två träkilar i springan och slå in dem med yxan. Då lutar tallen åt rätt håll. Eftersåga i snittet tills trädet börjar röra sig, tryck med handen eller med en granstör tills trädet ramlar med ett brak i marken.
Det är över och bytet ligger där. En stor glädje sprider sig över att det gick som det var tänkt. Grenarna sågas av och stammen delas i tre delar.

Tallarna ska bli bräder
, regelvirke, golvbjälkar och takåsar.
Varför göra det lätt för sig att bygga en sovstuga, när man kan krångla till det ?

Virke från rot. Känns lite Utvandrarna-aktigt på nåt sätt.
Karl-Oskar och Karl-Henry är av samma skrot och korn, det är jag säker på. De har förstått något om tillvaron som jag ännu inte tagit till mig. Någon slags tro på att framtiden ska bli bättre bara vi kämpar mot livets och materiens motstånd och aldrig tillåter oss att känna oss besegrade.

Eller att känna trötthet. Om man skall arbeta i skogen då måste smärtorna i kroppen, tröttheten i musklerna, törsten i munnen, hungern i magen, ja, all kroppslig motstånd måste behärskas och överkommas. Något som män gjort i generationer efter generationer. Behärskat sig, förnekat känslor av trötthet och utmattning och bara fortsatt att arbeta och arbeta. I sitt anletes svett.

Nu klagar man på dessa män att de är för tysta och har svårt att prata om känslor. Det som en gång var förutsättning för försörjningen är nu ett hinder.

Men en del män, som jag, en kommunal tjänsteman,har förlorat förmågan att förneka smärta och trötthet och blivit ömma och känsliga.
Det är därför jag känner mig så väldigt trött och sliten just nu, efter fällandet av 10 tallar.

Andra bloggar om:

fredag, oktober 26, 2007

Höstens tilltal



Det sluter sig sakta, nästan omärkligt
Ridån går ner
Det yttre rummet mindre artikulerat
Svårmod, jämnmod
Skuggorna längre, tystnaden tystare
Det inre rummets tilltal – påtagligt, kanske hotfullt
Samtalet får en annan form, då det till synes formlösa belägrar oss….

söndag, oktober 21, 2007

Åtta timmars sömn

Tänk att man sover 8 timmar varje natt. Det är helt otroligt länge som man ligger där i sängen , helt utslagen, utan medvetande. Åtta timmar. 480 minuter.

Under 8 timmar hinner man göra 8 st 1-kilos stekar i ugn på 175 grader. Man hinner jobba en hel dag, med två fikaraster och en lunch. Man hinner köra bil från Luleå till Gävle. Man hinner se 5 långfilmer. Ja, ni förstår, det är väldigt lång tid att sova 8 timmar.

Många försöker sova kortare än 8 timmar för att hinna mer och få mer vakentid, men det är bedrägligt. Då är man trött hela dagen istället och fungerar dåligt. Nej, 7-8 timmar behöver en normal människa sova för att må bra.

Eftersom jag är 52 år så har jag sovit 18 980 nätter hittills och jag har ingen som helst aning om vad som hänt under alla dessa nätter. Hur låter det när jag sover egentligen?

En natt i veckan spelade jag därför in nattens ljud när jag och min sambo sover. Åtta timmars andningar och snarkningar på min mp3-spelare. Det är väldigt fascinerande att lyssna på.

Idag har jag suttit i 8 timmar och lyssnat på hela nattens ljud och händelser. Det första som jag kom att tänka på efter en stunds lyssning är att jag lever även under natten. Jag andas, rör mig, hostar , snarkar i ett ständigt förändrat flöde. I och för sig har man hört talas om olika sömnperioder, men först nu vet jag att det stämmer även på mig. (Man ska passa sig för att ta för givet sådant som man själv inte kollat upp)

Jag fick en idé som jag ska försöka genomföra någon gång. Tänk att avsätta en veckas tid då man sover på nätterna, spelar in ljudet och sen lyssnar på det dagen efter. Åtta timmars sömn och åtta timmars lyssnande.Vad skulle det innebära för min känslomässiga utveckling? Skulle min egen andning i sömtillståndet fortplantas till min dagliga andning och på så sätt utjämna skillnaderna?

Det finns mycket att utforska så länge man är nyfiken.För er mer intresserade läsare kan ni här lyssna på drygt en timmes sömnljud från Porsön. Tänk er att detta pågått i 151 840 timmar i mitt liv.

lördag, oktober 20, 2007

Öppningen



Min fru Lotta gillar förändringar och rörelse. Blir det stillastående blir det dött. Förändringar ger henne positiv energi och frigör kreativitet.

Min fru är gift med en man som trivs med det invanda. Han är en god förvaltare, vårdar det väl och tycker om det lätt igenkännbara.

Alltså, två världar och idéer om livet som ska mötas. Min fru är listig. Hon vet att hennes man erbjuder hårt motstånd om hon föreslår plötsliga förändringar. Hon har med tiden lärt sig hur hon ska lirka med mannen för att hon ska nå sitt mål.

Ofta handlar det om förändringar i huset med tillhörande tomt. Mannen som alltid har bott i lägenhet innan han gifte sig och aldrig behövt göra något för egen del var detta att bo i eget hus länge chockartat nog.

Att öppna upp väggen mellan kök och vardagsrum har varit Lottas viktigaste projekt ända sedan vi flyttade till huset 1999. Så detta år lyckades hon till slut övertala mannen.



Sagt och gjort, Lottas far som liksom Lotta är av det praktiska slaget kom med Tigersågen. Det tog inte länge innan huset hade bytt skepnad. Lotta var naturligtvis mycket lycklig att efter 8 års bearbetning fått med sig sin man och minst lika lycklig över det synliga resultatet.



Mannen då? Han kunde naturligtvis inte köpa förändringen rakt av, men medgav till slut att förändringen har sina förtjänster. Däremot väntar han oroligt vad frun har för nytt projekt på gång.

fredag, oktober 19, 2007

Mera oktober



Här kommer ånyo en ny annan dag
då jag tittar ut över den bästa årstiden.
Jag kommer att tänka på en gammal
haikubesläktad dikt jag skrev för många
år sedan:

Årstidernas stora funktion:
Att göra det, trots allt
Möjligt

För Guds skull får jag inte börja räkna
på alla förlorade dagar.

Snart är kvällen samlad med dagens blick.
Höstlövens fixpunkter- all kraft i denna upplösning.

Kvällen samlad
Dagens blick
Dagens tillit
Dagens misstro
Vår inställning är ett vattenpass.

onsdag, oktober 17, 2007

Ensamrädsla



Natten är svart och jag är mörkrädd. Men bara när jag är ensam i stugan på hösten då ingen annan finns där. När jag är tillsammans med en kamrat känner jag ingen rädsla.

Det borde därför heta ensamrädsla; rädsla för att vara ensam när det är mörkt. Jag får vara glad att jag inte är ensamrädd mitt på dagen när det är ljust. Då hade grundvalen för hela min existens rubbats, eftersom jag är en ensam människa.

Det finns inget i mörkret som jag är rädd för. Jag är väl medveten, rent intellektuellt, att det inte finns något som är farligt där. Men mitt känsloliv har en annan uppfattning. Så fort mörkret smyger på, kommer obehaget krypande och intar min oskyddade inre boning.

Men jag ger inte upp och åker hem. Eftersom att jag vet att rädslan är obefogad låter jag mig själv vara rädd och njuter ändå av ensamheten. Kan man njuta och vara rädd samtidigt? Tydligen.

Sara Lidman skriver i sin underbara bok ”Bära mistel”:
”Han såg rakt på henne och skrämde henne så som man förfäras av sin spegelbild när man möter den oavsiktligt och den visar ett av de ansikten, man icke vill veta att man har. Hon hatade honom därför att han kom henne att frukta sig själv.”

Är det därför jag är rädd, tänker jag. Att mörkret är en spegelbild av något hos mig själv - ett av mina ansikten - som jag icke vill veta av. Mitt eget mörker finns därute, och jag klarar inte av det när jag är ensam.

På samma sätt är rasism, hat, mobbing, kritik, gnäll, överdrivna krav; en spegelbild av våra ansikten som vi själva inte vill se. Vi hatar dem som får oss att frukta oss själva.

tisdag, oktober 16, 2007

Ekelöf i Ryssbält

video

Andra bloggar om:

måndag, oktober 15, 2007

Molnbåt



Över himlens vatten
över bergets grund
livsbåt, molnbåt
med segel sömmande
av drömmar

(Bo Carpelan och Välmbabouda 2007)

söndag, oktober 14, 2007

Höstvila



Jag sitter åter vid bron, Gammelstadsviken och dricker mitt kaffe. Det nyper i kinderna under vandringen igenom skogen, men här värmer fortfarande solen.

Naturen är på väg att stilla sig, marken stelnar och lövträden är avklädda.

Det är mitten av oktober. På vägarna en bit bort irrar trafiken som inget hänt. I skogen är det nästan tyst. Jag jagar upp ett par ringduvor och vinterns budbärare, domherren, har anlänt.
Mellan vassruggarna börjar isen lägga sig. Det är svårt att förställa sig att denna plats sjöd av liv bara för en månad sedan.

Till vardags möter jag människor, unga som gamla, som är missmodiga nu när mörker och kyla börjar krypa in. Under veckan mötte jag också en gymnasieelev som såg det på ett annat sätt. Hon sa att naturen behöver vila, återhämta sig för att sprida nytt ljus och glädje till våren.

Tänk om vi människor skulle vara lika kloka. Att mörkret och kylan får vara återhämtningens tid, då vi vilar, samlar kraft och reflekterar över vår situation. Naturen i sig äger ingen godhet, men vi har mycket att lära av den…

onsdag, oktober 10, 2007

Toppbestigning



Välmbapoudas topp
Dagen är magisk vacker
Jag är nästan färdig att gråta.
Det skrivna skulle lätt kunna bli en pekoral om dimbeslöjda vatten, snötäckta fjäll i norr och väster med Sarektopparna som sista utpost.
Jag nöjer mig med att säga att närmare stillhet, skönhet och andakt är det svårt att komma en stund som denna.
Tänker på de Burmesiska munkarna. Här skulle de få påfyllning
….Men världen är inte rättvis. Jag kan blott sända dem mina tankar. Kanske finns där en mottagare….

tisdag, oktober 09, 2007

Grovaguld

Dagens olika ansikten från stugfönstret. Skönheten, stillheten och känslans lågmälda eufori, välsynkroniserad….



Vid frukostfilen…



Vid middagslaxen..

söndag, oktober 07, 2007

Ett litet jordbruk



Jag köpte en tavla på Röda korsets secondhand-butik.
Ett litet jordbruk, fotograferat från ett flygplan. Allt finns med; Boningshuset, ladugården, en ko, bagarstugan där man bodde på sommaren, ett härbre för matförvaring, lador för höet, två hässjor, ett potatisland, grusväg, telefonstolpar, närheten till en sjö, skogen. En hel värld för en hel familj. Och så mamman och den lilla dottern som står och tittar upp mot flygplanet.
Bilden kunde vara tagen var som helst på landsbygden i Sverige fram till 1950-talet.

Finns det någon som känner igen sig? Är det din mamma som står där nere?
Eller är det allas vår mamma; hela svenska folkets mamma som står där och håller oss moderna människor i handen.

Ibland längtar jag till detta enkla liv som en gång fanns.
Vår sommarstuga i Ryssbält är en gammal bagarstuga. Dit flyttar vi på somrarna och låter radhuset stå tomt. Där har vi rinnande kallt vatten och utedass och vi njuter av det enkla hushållet. Precis som man en gång gjorde på de små jordbruken, när man sommartid flyttade till bagarstugan som låg närmare sjön. Och då man passade på att såpskura hela boningshuset.
På den tiden behövde man inte resa så långt för att uppskatta en förändring.

Jag undrar om det är den gamla traditionen, att flytta till den enkla och trånga bagarstugan på sommaren, som ännu lever kvar i vår förkärlek för trånga utrymmen på semestern; husvagnen, campingstugan, tältet, segelbåten osv. Vi tvingas då leva ett enklare liv igen, närmare det urspungliga.

Tavlan från Röda korset är nostalgisk. I den blandas två känslor; en del sorg - över ett försvunnet paradis - och en del glädje över själva fotografiet, som ännu finns kvar.
Jag ska hänga tavlan bakom mig på jobbet. Som ett stöd från den svenska historien.

Andra bloggar om:

Ganjaureudden



Ännu ett kretslopp sluts.
Årets sista vandring till Ganjaureudden är inte helt olik den första.
Lik, men ändå olik
Sjön ligger blank, då som nu.
Skogen nästan tyst, då som nu
Skrivarens lågmälda eufori är stor, då som nu



Men, naturen talar ett annat språk. Då släppte den sista isen och snön myrarna
Nu, efter nattens minusgrader går stövlarna igenom en tunn ishinna över myrgölarna
Naturens klinga är skarp och uppfodrande denna dag
Korpens tilltal bakom berget och talltitan i träden intill
I euforin finns ett mollackord
Det är dags att säga adjö
Platsen ska snart stillas, förstelnas i väntan på återfödelsen
Jag hoppas att få vara med….

fredag, oktober 05, 2007

Inte undra på

Inte undra på att jag känner mig osäker.
Inte undra på någonting.
Inte undra på tystnaden.

Skona mig från flykts tes.
Se det som ett mänskligt försök.
Se det sårbara i ögonens tysta räckvidd.

Våra kors över munnen.
Vi skriker ut vår ödelagda tystnad.
Vill annat. Vill uppståndelse. Vill det sedvanliga

Perspektiv på tillvaron


Underifrån


Nära


Uppifrån



Jag älskar naturen! Den är så naturlig på nåt vis.

Andra bloggar om: ,

torsdag, oktober 04, 2007

Resans dag 8, Helgum



Sista viktiga stoppet på minnenas och återseendets resa, min fars dödsplats.

Den 16 juni 1969 slutade han sina dagar efter att ha voltat med saaben strax utanför Helgum. Jag och min syster var med på min fars aldrig avslutade färd mot sommarhuset i Kasker, Lappland.

16 juni 1969. Jag var då 9 år, med ett barns bild av världen. Bildminnena från Hegum är klara. Jag minns bilresan innan kraschen, kraschen och mycket av det som hände efteråt – min syster gråtande i ett dike och min far illa lemlästad strax intill.

Denna dag ändrade livet riktning och det lilla barnet blev lite vuxnare.

Vår resa går på svårorienterade och grusiga vägar från Höga kusten. Det ska inte vara lätt att närma sig platsen.

Vi kommer till Helgumbygden, en vacker odlingsbyggd mellan berg och sjö. Jag söker platsen. Bildminnena är klara, men nästan 40 år har gått. Efter ett tag tror jag mig ha funnit platsen som kom att ändra min historia. Plötsligt vräker regnet ner. Jag får en stund stilla mig i bilen. Naturen bjuder därefter en annan friskhet och pånyttfödelse.

Det fanns ett före och nu ett efter. Ett viktigt återseende. Historien går vidare och fortsätter att skrivas….

Andra bloggar om:

onsdag, oktober 03, 2007

Oktobers stärkelse



Oktobers stärkelse:
Lövljuset reflekterar
ett glädjehopp när vi andas.

Oktobers stärkelse:
Löv lagras. Lövhögar skapar
livfantasier.

Livets rysliga hastighet
hur än vi försöker bromsa
insikten.

Det är möjligt att tvivla på meningen,
men inte bara nödvändigt.
Därför registreras lövs spiralformade

landning.

Andra bloggar om:

måndag, oktober 01, 2007

Resan dag 7, Gävle- Höga Kusten/Mjällomviken.

Resan norrut tar vid från ett regnigt Gävle. Vi väljer de mindre vägarna mot Trödje och Axmar bruk för att slippa trafikhetsen. Jag känner igen min barndoms E4 och sommarresorna mot Norrbotten medan min far ännu var i livet.


Vi gör ett matstopp i Gnarp där vi hittar en liten bedagad gästgivaregård en bit från allfartvägen. Fiskgratäng står på menyn och betalning av en gammal man med begynnande Parkingson. Trakten ger ett lika trött intryck som mannen, men fiskgratängen passar våra magar väl.

Invid rastplatsen vid Vedabron kommer vi i samspråk med ett äldre par. Vi får bl a lära oss vad hund heter på ryska.

Vi landar i Mjällomviken i det lilla vandrarhemmet längs vägen med tillhörande motormuseum. Här möts vi av anspråkslösheten intill vägen mellan havsvik och berg.

Nära och långväga gäster sätter sig på kvällens veranda och prövar min sociala förmåga. Kvällen bjuder generöst på Mariestads sommarbryggd tillsammans med mås och taltrast.


Andra bloggar om:

En morgon i Luleå



Gültzaudden och månen



Den nya kajen



Den gamla teatern

Andra bloggar om: