I mors bäddsoffa

Nu har sonen uppnått det goda regressiva tillståndet. Vilan är i det närmaste fullständig och den yttre världens krav och plikter långt borta. Sonen lever det goda livet, känner en trygghet som bara mors bäddsoffa kan erbjuda.

Johan

Kreativa lårmuskler

Människans kreativitet finns belägen i den högra hjärnhalvan, det är numera allom känt. Men det är inte lika känt är att kroppens stora muskelgrupper, också är kopplade till hjärnans högra sida.

Kreativitet och muskelarbete har därför ett naturligt samband sedan tidernas begynnelse. Bland de första människorna på savannen fick de som både var kreativa och som hade ork att promenera långa sträckor stora evolutionella fördelar. Att hitta på nya sätt att komma åt föda och även kunna gå långt för att söka nötter och rötter (eller springa ifrån fiender), premierades av utvecklingen.

De flesta av historiens stora genier; Einsten, Beethoven, Leonardo da Vinci osv har därför förutom sin skarpa intelligens och kreativitet också älskat promenader. De har gått långa sträckor varje dag, och genom sina promenader har de lyckats stimulera högerhjärnans kreativitet och kunnat skapa sina fantastiska teorier eller konstverk.

De kraftiga benmusklerna och hjärnan samverkar. Det man har i bena har man också i huvudet.

Det finns många människor som hellre tar bilen till affären, än promenerar dit. Och det beror inte på att de inte ids, utan på att de är evolutionens förlorare. De har en dominant vänsterhjärna, där vårt förnuft och logiska tänkande är beläget och därför inte tillräcklig med fantasi för att roa sig själv under en lång promenad. De tycker att det är tråkigt att ha tråkigt.
Det är därför vänsterhjärnan också har en koppling till en speciell muskelgrupp, nämligen sittmusklerna.

De logiskt tänkande människorna åker mycket bil trots att de vet att det är fel, för deras intelligens sitter i ändan.

Paradoxalt nog kanske det blir vi oroliga, kreativa konstnärstyper som går omkring planlöst och funderar på allt möjligt som kommer att rädda jorden.
Bara genom att vi promenerar omkring utan mål eller mening.

Sven

Andra bloggar om: hjärnan, klimat, promenader

Hemma hos mor

Sonen har kommit till moderns hem. Sonen kan slappna av och rynkorna slätas ut. Detta är en speciell upplevelse och känsla hos oss män som våra mer jämnåriga kvinnliga livskamrater aldrig fullt ut kan förstå. Frågan om vi fullt ut förstår den själva?

Johan

Påskminnesfragment

Blå skymning vid farstukvisten

En evighets – känsla



I betraktandet av bastuförberedelser

Johan

En procent vatten

Junköfjärden är isbelagd. Mörka blå moln över öarna i fjärran.
Allt handlar om vatten, både i verkligheten och i akvarellen.
Det är mycket som är konstigt.

Vatten är en kemisk förening bestående av två väteatomer och en syreatom, H2O. Vatten finns som ånga, is och rinnande vatten. Saltvattnet i haven utgör 97 % av allt vatten. Ungefär 2 % finns i glaciärer. Den återstående procenten finns i grundvattnet, vattendrag, sjöar och atmosfär.

Det är den återstoden som vi lever av.

Sven

Andra bloggar om: natur, akvarell, Luleå

Långfredagen

Förmiddag med starka påskvindar och våndor
över små och stora avgöranden.
Det är påskblicken i oss som pendlar fram och
tillbaka. Och Bach, den femte evangelisten
stiger med oss, som i en luftballong där vi
hisnande betraktar våra liv.

Bach är en stabilisator. Förstärkare av andetagen.
Och dödsryckningarnas mening.
Jag lyssnar på hans orgelverk och mitt tungsinne
börjar kvickt destillera.
Jag blir till något annat under tiden. Jag blir till insikt
och starkare vilja, men om det återigen brister och om
tvivlet hemsöker dig på nytt:

Tänk Bach!
Spela Bach!

Jag fortsätter att lyssna och blir till förhoppning.
En orgelpunkt där vilan och viljan binder stämmorna:
Ännu starkare.
Ännu hoppfullare.
Ännu meningsfullare.

Björn

Andra bloggar om: påsk

On the way back home

En lång vägs resa efter hårt trafikerade vägar och många nya intryck börjar sätta sina spår. Speciellt när vi är på väg hem, till sonens, d v s Johans föräldrahem. Kanske uttrycket är en kombination av anspänning, trötthet och förväntan. Tecknaren har i alla fall fångat något speciellt, vad det nu kan vara…

Johan

Kroppsyrken

Det är ganska många jobb som jag är glad att jag slipper. Ta alla jobb till exempel där man måste ta på människor, direkt på kroppen, typ sjuksköterska, läkare eller massör. Det äcklar mig fruktansvärt när jag tänker på dessa yrken, att de hela dagarna måste ta i folk på deras ryggar, bröst , ben eller fötter. Svettig hud, kanske med utslag och så den hemska manliga hårigheten.

Ibland brukar jag fundera på vad som vore värst, att massera en man eller kvinna. Troligtvis skulle det var värre att ta i en man, tror jag. Men jag vet inte, det beror litegrann på vilken ålder den hypotetiska personen skulle vara i.

Av alla olika sjukvårdsyrken finns det grader i helvetet. Att vara allmänläkare på en vårdcentral är nog bland det värsta. Man kan undra hur många prostatakörtlar som en vårdscentralsläkare måste känna på per vecka, det är nog en hel del. Tur attt det finns plasthandskar ändå!

Nej, nu kommer jag på det absolut värsta, det måste vara fotvård! Att hela dagarna sitta och skrapa andras gamla fötter med förhårdnader, svamp, liktornar och gikttår. I min fantasi kan jag säkert bara föreställa mig hälften av vad en fotvårdsspecialist måste handskas med varje dag.

Egentligen så är nog kirurg det bästa man kan vara om man absolut måste jobba inom sjukvården. Vid operationer så ligger ju själva kroppen under stora tygstycken, och det är bara själva stället där man ska skära som syns. Och kirurgen får ha handskar, stålknivar och skalpeller och slipper att ha direktkontakt med köttet så att säga. Det gör kirurg-yrket lite drägligare än dom andra. Den sjuke är ju dessutom nersövd hela tiden så det blir ju lite mer distanserat och det är ju bra.

Jag tror att det är många män som precis som jag känner samma sak då det gäller att tvingas att ta i andra. Dessutom är det åt andra hållet också, vi vill helst inte uppsöka sjukvårdens personal och låta dem ta i oss, på olika obehagliga sätt. Många av oss dör hellre i förtid i hjärt och kärlsjukdomar orsakade av fettlagringar på buken, än går till doktorn där vi måste ta av oss skjortan och lägga oss på britsen. Jag tror att det påminner för mycket om när vi fick stå framför skolläkaren, dra ner kalsongerna och han klämde på pungkulorna. Det sitter i, eftersom man då inte hade en aning varför han gjorde det.

Tur ändå att det finns folk som är annorlunda än jag.
Om jag blir sjuk nån gång eller om jag blir gammal, så vet jag att de finns där; de kropps-oräddda vårdarna.
Tack för att ni finns.

Sven

Andra bloggar om: kroppen

Samtal om konst - fortsättningen

Självporträtt av Lotta genom backspegeln på väg mot Sveg sommaren 2007

Genom konsten kan vi bli medskapare av världen. Både som konstnär och betraktare växer världen om vi är öppna inför de avtryck vi skapar och de intryck vi tar emot.

Konst och kreativitet hänger ihop. Min fru Lotta arbetar med bild och form i alla dess former. Hon gillar att leka sig fram till sina motiv på olika sätt.

Under förra sommaren tog Lotta ofta fram sin penna och ritade bl a av sin man och sig själv i olika sammanhang. Lotta gjorde det på sitt typiska okonventionella sätt. Hon ritade av sitt motiv, utan att fästa blicken på papperet.

Resultatet blev ett antal skisser som The Ryssbält tapes läsare kommer att få ta del av framöver.

Det är spännande att se vad konstnären gör av sina motiv när hon låter penna och hand göra arbetet utan att se vad som händer. Denna typ av tecknande kräver oerhört fokus på uppgiften. Sedan kan vi alltid fråga oss vad konstnären medvetet eller omedvetet lyfter fram i sin skiss.

Johan

Andra bloggar om: konst

Färgseende

Ville utmana föreställningarna. Föreställningarna om det tråkigt konturlösa marsgrå.
Ville återupptäcka färgerna och kanske lite av lusten till livet självt.
Lördagens blå blev till söndagens grå. Trots detta, skidorna i bilen mot Sandön och havet.
Jag, ett par skidor ut på havsisen i morgonens tystnad.
Lämnar stugor, parkerade bilar och stålverkets siluett bakom mig.
I sakta mak glider skidorna över den hårda skaren.
I sakta mak börjar återupptäcka världen genom syn, lukt och hörsel.



Sätter mig på en sten, hör isens rörelse och vattnets kluckande, förnimmer havets typiska fukt.
Ser ut över havets gråvita. Efter en stund händer något med det grå. Havets horisontlinje och de låga öarna bryter ljuset på ett sällsamt vis. För mina ögon blir det inte bara grått och vitt i en mängd nyanser, utan även blått, rött och gult.
I morgonens stilla grå återuppväcker jag färgseendet. Återupptäcker livet och ödmjukheten inför livets ogreppbarhet.

Johan

Andra bloggar om: natur

I människans blick

Människors blick är fascinerande att studera. Det vänstra ögat är det mottagande ögat, det som tar in och som insuper intrycken från omgivningen. Det högra ögat är det givande ögat, det som ger ut och sprider energi i en utåtriktad rörelse.

När jag möter en människas blick kan jag därför i ögonen se personligheten avspeglad, för ögonen är själens spegel. Vissa människor tar bara in; deras vänstra öga är överdrivet stort, intensivt och sugande medan det högra är tillbakabildat, blankt och inåtvänt. Tillsammans med sådana personer känner man sig lätt utnyttjad, använd och att man inte får något tillbaka.

Hos andra är det tvärtom. De har ett uppförstorat och utåtriktat högeröga, och de tar inte in något genom det vänstra. Deras uppfattningar och åsikter är bara deras egna och de vet redan bäst och tar inte till sig andras perspektiv. Eller så signalerar högerögat den inre ångesten, och bara sprutar ut sin rädsla och oro mot alla betraktare, som i Picassos bild här ovanför.

Även om de två ögonens inbördes förhållande förändras efter situation och humör, så finns det hos oss alla ett grundläggande förhållande mellan blickens mottagande och/eller givande aspekter

Det bör finnas en strävan i våra liv att balansera våra två ögon; att öppna det vänstra mot andra människors villkor, situation och upplevelser och låta det högra visa upp vårt innersta väsen utan rädsla eller oro. Allt för mycket oro hämmar oss, och kan förhindra att vi agerar lika mycket som förnekande av problem kan göra.

Det innebär att om oron för klimathotet blir större än tron på människans förmåga att förändras, kommer alltför många att blunda med ena ögat. Oron för någonting blir då lika farlig som det oron är avsedd för. Om vi ska klara av något som är svårt måste vi låta all vår energi koncentreras i nuet och inte bara förläggas i framtiden. Då kan kunskapen istället ge oss kraft att öppna ögonen för det som är väsentligt, dvs att ta emot information med vänstra ögat och ge tillbaka framtidshopp med det högra.

Lösningen kan sägas finnas i vår blick, i vår syn på tillvaron.

Sven

Nyanser av grått

Ryssbält i november

Jag vandrar genom staden en alldeles vanlig dag i mars. Dagen färgas helt igenom grått i olika skiftningar. Himmel och luftrum är till synes helt konturlöst i sitt typiska dimgråvita. Staden är blöt, slaskig och smutsig. Stadens snö har tappat sin vita lyster och harmonierar väl i den grå färgskalan.

Detta gråväder väcker sällan någon munterhet. Jag vill också tro att vår känsla av grått speglar våra förväntningar. I november vet vi att det mest är grått. Många lider av detta och fasar inför det mörker som omsluter oss allt mer. I mars däremot blir det på ett annat sätt. Här i norr ska det inte vara grått, utan vita vidder så långt ögat kan se helst tillsammans med en sol som börjar värma. Därför har jag inget förbarmande inför grå dagar i mars.

Om några veckor bär det av till Ryssbält igen. Ryssbält ger oss det goda grå känslan. Vår hösttur i november brukar vara en lågmäld färgsprakande upplevelse tillsammans med den grå färgen. En del människor tycker vi är tokiga. Det är nog människor som inte ger sig ut i november.

Vi får leva med det grå och vädrets ombytlighet. Det är tur att jag är lite tokig och äger förmågan att jubla över en grå novemberdag i det fria.

Att se skönheten en grå marsdag kommer att bli min nästa utmaning. Än har jag en bra bit kvar dit.

Johan

Grå själ ören

Sven

Enpartistaten

Vi levde en gång i ett land där vi visste vad som var vänster och höger. Politiken hade olika färger, rött, blått, grönt och lite liberalt orange. Det var under ideologiernas tid. Det var förr i tiden.

Sedan moderaterna talade om för svenska folket att de vara det nya arbetarpartiet blev inget längre sig likt.

Jag läste på DN debatt att en ledande socialdemokrat hyllar alliansens arbetsmarknadspolitik. För en kort tid sedan bytte miljöpartiets språkrör fot i EU-frågan. Värst var naturligtvis den kaxige Maud Olofsson när hon fick frågan om vem hon helst såg som USA:s nästa president. Hennes svar var republikanen John McCain, som hon ansåg vara mest frihandelsvänlig. Reinfeldt för sin del trodde mest på Obama, som sig bör i sitt nya arbetarparti.

En ledande socialdemokrat som hyllar alliansen och Maud Olofssons centerparti som tycks ha antagit utmaningen att vara Sveriges nya högerparti. Det är inte lätt för oss att orientera oss i den nya politiska soppan.

Då inte längre höger och vänster har sina givna positioner och alla politiska färger blandas i mitten med en dragning mot höger till ett färglöst grådask, ja, då tycker jag att vi håller på att skapa något som liknar en enpartistat, där politiska beteckningar får en allt mer urvattnad betydelse.

Jag funderar oroligt över vilken betydelse detta på sikt får för människors engagemang och vad som händer med demokratin.

I det land på andra sidan Atlanten som utger sig som frihetens och demokratins främsta tillskyndare, är det personer och mängden pengar som finns i deras kampanjkassor som avgör folkets val. Snabbare än vad vi anar kan vi komma dit. Det betackar jag mig för.

Johan

Andra bloggar om: politik

Björktrasten

Nu yr snön igen och söndagsplaneringarna
förändras utan många spillda ord.
Vi får bestämma något annat när jag
tittar ut genom fönstret på nytt.

Kommer trasten?
Kommer kontrasten?

Vi behöver undantagen
för att inte förledas
av det rationella.

Vi kan visserligen inte vara försäkrade
på att björktrasten inte plågas av
vinterklimatet.

Trasten har anlänt till äppelträdet.
Händel och sexton konserter
för orgel och orkester.

Varelser förnyar synen på sig själv.
Och hur vi än vrider och tvivlar på det:
Det finns alltid tid för ett annat andetag.

Björn

Andra bloggar om: fåglar, klimat

En vandring i solen

Flickan, hunden och solen.

Man har ju känslor, det är ofrånkomligt. De finns någonstans därinne i kroppen och påverkar hjärta och andning, muskler och hud och de får oss att uppleva.

Många av känslorna är positiva, till exempel glädje och intresse. Andra är egoistiska; ilskan som gärna blommar upp för att skydda den egna åsikten, egendomen eller rätten att vara först.

Lycka däremot, är ingen känsla utan ett tillstånd. Man kan säga att lycka snarare är frånvaron av känslor, en slags tillfredställande tomhet. Varken mätt eller hungrig. Varken trött eller pigg. Utan det där som finns mittemellan och som nästan inte märks, och som ligger där som en bakgrund till vårt pågående liv.

Många tror att lycka handlar om att uppleva starka känslor som glädje och passion. Det är en ödesstiger missuppfattning som leder till den enorma jakt på starka positiva upplevelser, som kännetecknar vår tid. Vid varje tillfälle någon känner stark glädje eller eufori, och tänker att detta är lyckan, då skapas med nödvändighet ett begär efter nya upplevelser. Känslorna har nämligen den egenskapen att de är flyktiga. När en känsla intagit kroppen stannar den bara en kort stund innan den lämnar oss med saknad, för att följas av andra känslor, ibland helt motsatta.

Lyckan däremot, är ett tillstånd som alltid finns där, stabilt och evigt. Lyckan känner man inte, den måste man upptäcka. Och sökandet efter lyckan bör ske i mellanrummen mellan våra ljusa upplevelser och våra mörka känslor.

När vi vandrar, i ett kyligt snölandskap, finns möjlighet att tillägna sig det vi kallar lyckan.
Eller rättare sagt, oberoende var vi vandrar kan upptäckten göras, huvudsaken är att vi vandrar.

Sven

Isläggning

Stadsfjärden 8/3 8.04, -18c

Jag har som barn, ung och som vuxen alltid fascinerats av vädret och dess till synes oändliga variationsrikedom. Kanske därför att det följer sina naturliga lagar, men aldrig fullt ut låter sig fångas. Att studera sådant som nederbörd, moln och temperatur passar en vegeterande betraktare som jag.

Människor har i alla tider pratat om vädret. Nu börjar vårt språkbruk kring vädret ändra karaktär. Vädret har plötsligt blivit en del av klimathotet, trots att detta hot är en produkt av människan själv.

Jag kommer någon gång då och då prata väder på bloggen på mitt eget sätt.

Just nu gläds jag åt att vi äntligen har fått lite årstidstypisk vinter här vid Norrbottenskusten. Lite upponervänt kan tyckas, då vi har gått in i vårmånaden mars. Men här uppe i norr ska det vara långt till vår och de senaste dagarnas kyla är helt normalt för årstiden.

Att det nu har blivit så här är beror på att lågtrycken har tagit en sydligare bana och att de svagare vindarna har hämtat ner lite kyla från norr och öster. Bottenviken har äntligen fått en chans att frysa till ordentligt och kommer därför även detta år utgöra en garant att den vår som till slut kommer går långsamt.

Fukten och de kraftiga sydvindarna över Bergnäsbron har upphört. Morgonens cykeltur blir till en sann njutning när jag blickar ut över den snötäckta isen i takt med solens uppåtstigande. Precis så ska det vara.

Johan

Andra bloggar om: väder, klimat

Betraktelser från en balkong – framtiden

Teneriffa, Los Cristianos.

Den vanlige något ovanlige turisten kan under sina dagar skåda den explosiva tillväxt som har skett på denna ort under en period på drygt 40 år. Frågan är om platsen börjar kännas vid en baksmälla?

Turisten som har varit här några gånger förut kan konstatera att strandrestaurangernas stolsrader gapar allt mer tomma. Längs med den långa stranden finns det numera gått om plats för alla.

Kanske varje era i stort och smått har sin utmätta tid? Det började med ”Mallis” på 60-talet. Kanarieöarna och denna plats tog snart på plats på charterscenen. Sedan kom Grekland, Thailand, Västindien och Vietnamn. Det finns allt fler exploaterade platser runt om vår värld som tävlar om de välmående människornas gunst. Kanske en plats som denna charmar färre när utbudet är på ständig tillväxt.

Platsen kommer kanske på kort sikt nog bara må bra av en nertonad expansionstakt.

Jag blickar ut över det blå havet och ser kraftiga cumulusmoln breda ut sig i söder. Platsens långsiktiga överlevnad är mer osäker. Vi känner till klimathotet, smältande isar på Grönland och Antarktis, stigande havsnivå. Mer behöver inte sägas från en solvarm balkong på lägenhetshotellet Torrres.

Johan

Andra bloggar om: turism

Konstervativa kritiker

Jag var på vernissage i Luleå konsthall, och konstnären Joanne Hoffsten fanns på plats. Hennes verk är fulla av betydelser, associationer och personliga erfarenheter. Och Joanne gav oss just de där förklarande orden som hjälper oss vanliga konstälskare att se konsten med lite större förståelse. På samma sätt som det krävs läskunnighet innan man kan läsa en bok, behöver man ha en viss förhandskunskap innan man kan ta till sig komplexa konstverk.

På vernissagen var Bertil Sundstedt närvarande, kurirens recensent. Han måste vara landets mest förutsägbara person. Det är bara måleri på duk som gäller. Allt annat är ”dåligt hantverk” eller ”illa bemålat”. Bertil tycker inte om konst som Joanne tillverkar, han kallar det ett yttre bländverk som bara ser ut som konst, det är inte konst. Det verkar nästan som han föraktar att verken väcker ”tankar”.

Utställningen gav mig många tankar och upplevelser.Men även recensionen väckte en tanke; Tänk när vi nu äntligen har fått en ny konsthall, om vi också kunde slippa alla dessa gamla (hej)dukar som bara går omkring och vill spegla sig i sina egna oljefärger.

Sven

Andra bloggar om: kuriren, konst, kritiker

Betraktelser från en balkong - nuet

Teneriffa, Los Cristianos.

Nuet kan vara att läppja på en nyuppslagen Dorada efter dagens sol och bad. Nuet kan vara en dubbel espresso på Kicken king. Nuet kan vara en dry martini i takt med att solens sista strålar sänker sig över La Gomera. Nuet ger tillfällen för många sorters enkla njutningar för turisten.

Turisten gillar morgonens stillhet vid morgonens vandring längs mer strandpromenaden. Här möter turisten joggare som är med sin tid. Företrädesvis handlar det om 40-50 åriga kvinnor som är kloka nog att vårda sin hälsa medan tid är. Deras män med bukfetma av olika dignitet ser turisten företrädesvis sakta gående längs med sandstranden lite senare på dagen.



Turisten går omkring på en plats med alla möjliga nationaliteter. Kanske engelsmännen och holländarna dominerar, eller så är det bara för att de låter mest. Nya på scenen är ryssarna som med välfyllda plånböcker har hittat hit.

Turisten ser under sina morgonvandringar nyrikedomen på orten i sin fulla glans. Blanka boulevarder och hotellkomplex som närmast för tankarna till Romarrikets glansdagar.



I nuet poleras ytan ren, alltmedan havets vågor slår in över de ännu orörda stenstränderna. Bakom varje yta döljs någonstans raseriet. Turisten undrar hur det får sitt utlopp på denna plats?

Johan

Andra bloggar om: turism

Isolerad nerladdare

Jag har den stora lyckan att numera kunna ladda ner från nätet. Jag är inte längre beroende av vad teven har att erbjuda, ej heller videobutiker som man alltid måste besöka två gånger. Egentligen är jag för gammal för att syssla med denna olagliga verksamhet, mina vänner förstår inte vad jag pratar om, medan mina söner ständigt kommer med nya förslag på filmer och tv-serier.

Men just nu, när barnen inte längre bor hemma och mina vänner känns alltmer avlägsna, så känner jag mig isolerad på nåt sätt. Som om jag inte finns i något verkligt sammanhang utan står utanför det normala medelålderslivet. Men trots detta utanförskap, blir jag istället alltmer uppdaterad inom det kulturella området. Kanske man kan säga att jag mänskligt får det allt eländigare men elektroniskt så mår jag bättre.

Det finns så otroligt mycket att se. Filmer, tv-serier, dokumentärer och så mycket att lyssna på; radioteatrar, böcker och så det bästa av allt; musiken. Till min dator strömmar kulturen in från hela världen,och jag sitter där och njuter.

I Oscarsgala-tider kunde jag förr läsa om filmerna i DN men det var väldigt sällan jag hann se dem när de sedan gick på bio. Numera har jag redan sett dem när jag läser recensionerna; Country for old men, Försoning, Michael Clayton, Juno, Sicko, osv.

Men det bästa är ändå tv-serierna från Amerika, som ännu inte gått i Sverige eller som går på nån kanal som jag inte har. Fördelen är att man kan ladda ner en hel säsong med kanske 10-12 avsnitt och se dem när man vill. Ett varje kväll eller två på raken.

Två säsonger av Dexter, seriemördare anställd hos polisen, som bara dödar bovar som kommit undan, har förgyllt många kvällar i december och januari.

Och just nu ser jag In treatment. Det handlar om Paul som är psykoterapeut och som träffar patienter fem dagar i veckan. Serien består helt enkelt av filmade terpapisamtal på 3o minuter åt gången. Ett avsnitt per samtal. På måndag träffar han Laura, som har problem i sin relation och blir förälskad i terapeuten Paul. Tisdag är det Alex, en pilot som i Irakkriget bombat ett hus som visade sig innehålla en barnverksamhet, 16 barn dog. Han förnekar att han har några skuldkänslor. Sophie på onsdag, en självdestruktiv tonåring. Torsdag kommer Jake och Amy, som kämpat i flera år för att få barn och när nu Amy är gravid vill hon inte ha barnet. På fredag, vilket är fullt förståeligt, tvingas terapeuten själv söka upp en terapeut, för att han känner att han håller på att brista av ilska och irritation. Det visar sig att han har problem i sin egen familj.

Nästa vecka fortsätter samtalen. Paul säger att man inom terapeutskrået har ett stående skämt; ”Kunden har alltid fel”. Och jag håller med. När man får problem i sitt liv, i sina relationer eller mår psykiskt dåligt, är man ofta i låst i en felaktig föreställning om sig själv. Och man försöker alltid att få den felaktiga uppfattningen verifierad av andra människor ( se vad jag tidigare skrivit här)

Men av Paul får man frågor som överraskar, som ibland får patienten att känna sig avslöjad och ej bekräftad, men som leder framåt till nya insikter. Det är fascinerande att se terapeuten i arbete, hans sätt att fånga upp undertexterna i människornas berättelser och ställa de förlösande frågorna som vänder på perspektiven.

Sven