Tystnad

Jag sitter på baksidan av huset och lägger märke till att det är väldigt tyst ute idag. Har fåglarna tagit sovmorgon, tänker jag, eller finns det något olycksbådande i luften, som inför en stundande solförmörkelse. Den vanliga aktiviteten med fåglarnas lockande och pockande i träd och buskar är så självklar att frånvaron känns märklig, och det får mig att uppmärksamma mig själv för en stund.

Inom mig är det också rätt tyst. Enstaka tankar går fram i en stilla lunk, sysslande med vardagliga ting. De skapar varken oro eller missmod men efter en stund låter jag även dessa tankar slinka ut via en bakdörr.

Tankemässig tystnad är eftersträvansvärt. När tankeströmmen någon gång stannar upp får Jag vila från Mig själv.

Den inre tystnaden idag sammanfaller med fåglarnas frånvaro. Och egentligen kan ju inte en mås finnas om jag inte tänker på den, i varje fall inte finnas för mig. Allt som finns för mig existerar i mitt medvetande, även om fem sinnen är utgångspunkten.

Följaktligen, om hjärnan inte längre tänker, finns varken jag eller min omgivning. Det är kanske därför tystnad ofta upplevs hotande för oss och att vi därför hellre låter oss sköljas med i tankeströmmen, än att vi söker tomheten.

Men om vi vågar utmana oss själva och välkomnar en dag av inre tystnad.
Då kanske vi upptäcker att Jag inte är allt.